Resan till Åbo Akademi (25-28 april 2013) innehöll många intressanta föreläsningar. Kersti Wistrand rapporterar här en som gjorde starkt intryck på fler av oss som var där.
Med en renässansmänniska menar man en person som har ett brett kunskapsfält och som samtidigt är praktisk lagd. Leonardo da Vinci var sannolikt upphov till begreppet genom sin mångsidiga talang och förmåga.
Jacob Tengström (1755-1832) är en finlandssvensk representant för dessa kunskapsrika personer född 4 december 1755 i Gamlakarleby, död 26 december 1832 i Åbo.
Tengström var historiker, politiker och författare; professor i teologi 1790-1803, biskop i Åbo stift 1803-17 och ärkebiskop i storfurstendömet Finland från 1817. Då Tengström under Finska kriget övertygades om att Sverige inte skulle klara att försvara Finland arbetade han aktivt dels för att Finland skulle anpassa sig till den nya situationen, dels för att främja Finlands intressen under Ryssland.
Jacob Tengström (1755-1832) – en visionär och ett universalgeni
föreläsning av Gustav Björkstrand, prof.em. Åbo Akademi
TEXT: Kersti Wistrand
Foto: Bokomslag
Foto 2: Ritva Peratt (Björkstrand föreläser om Tengström)
2012 utkom Gustav Björkstrand med en bok om Jacob Tengström efter att ha samlat material om denne under mer än tjugo år.
Så här inleder Kersti sin reflektion:
Ett av de djupaste intrycken på mig gjordes av den klarsynte och lättsamme föreläsaren Gustav Björkstrand, tidigare rektor för Åbo Akademi och professor i praktisk teologi. Han talade om sin föregångare: den finlandssvenske Jacob Tengström (1755-1832), som även han varit professor i teologi. Likheterna fortsätter. Båda har varit politiskt aktiva; Björkstrand som nordisk minister under åtta år, tillhörande Svenska Folkpartiet, medan Tengström verkade som visionär och diplomatisk politiker och lyckades förhandla sig till ett stort finskt självbestämmande gentemot Ryssland efter finska kriget 1808-09. Björkstrand har varit biskop i Borgå, medan Tengström blev biskop i Åbo och senare Finlands förste ärkebiskop.
Jacob Tengström föddes 1755 i ett mycket fattigt hem i Gamlakarleby. Fadern dog då han var sex år, men tack vare stor intelligens, verbal förmåga, social kompetens och idogt arbete lyckades han bli bl.a. teolog, historiker och författare.
Som bildningsperson representerar Tengström en stor bredd och har satt sina spår inom en mängd områden, inte minst som universitetsledare samt kyrko- och skolreformator. Mellan 1790 och 1803 var han professor i teologi. 1803 utnämndes han till biskop i Åbo stift för att slutligen bli den förste ärkebiskopen i storfurstendömet Finland 1817. Till ärkebiskopens roll hörde att fungera som prokansler för universitetet. Han räknas som kyrkohistorikerns fader i Finland och grundade även präst- och lärarutbildning i Åbo. Tengström genomförde också omfattande reformer av gudstjänstlivet. och instiftade en ny kyrkolag, där kyrkan fick en friare ställning.
Tengström belönades tre gånger med Kungliga Vitterhetsakademins guldmedalj för arbeten på helt olika områden: översättningen av Vergilius verk Eneiden till svenska; för svaret på frågan om en nation kan ha framgång utan att känna till de grekiska och romerska verken, där han gav ett kontroversiellt svar, men motiverade det så väl att han belönades. Tredje gången fick han guldmedaljen för ett historiskt arbete om den svenska sjömakten. Hans historiska insats bestod i att han gjorde en god källkritisk genomgång.
Jacob Tengström var prisbelönt poet och skrev också sagor för sina egna barn, ”Tidsfördrif för mina barn”, och blev därmed barnbokens fader i Finland och föregångare till Topelius, som i sin tur blev föregångare till Astrid Lindgren. Vidare skrev han en historiebok och flera böcker för bondens arbete i lantbruket. Tengström var med och grundade det Finska hushållningssällskapet, Finska bibelsällskapet, Evangeliska sällskapet och Musikaliska sällskapet i Åbo. Mellan 1791 – 92 var han redaktör för Åbo tidningar. Jacob Tengström var en outtröttlig visionär, som målmedvetet kunde driva igenom sina många betänkanden, promemorior och förslag.
Johan Ludvig Runeberg – gift med Tengströms brorsdotter
Johan Ludvig Runeberg (1804 – 1877), Finlands nationalskald och författare till nationalhymnen ”Vårt land”, som inleder diktsamlingen ”Fänrik Ståls sägner”, skrevs in i Åbo Akademis matrikel 1822, men var då luspank. Han försörjde sig på att skriva dikter och vara informator hos olika förmögna finlandssvenska familjer, varvid ärkebiskop Jacob Tengström var en. Där träffade Runeberg sin blivande hustru Fredrika, brorsdotter till ärkebiskopen. De kom att bosätta sig i Borgå så småningom.
Tengström som nationsbyggare i samband med Finska kriget 1808-09
Med sin speciella förmåga till inkännande av tidsandan, vidsynthet och överblick blev Tengström som en landsfader, där han inte bara höjde standarden för olika samhällsgrupper genom att ge och sprida kunskaper utan också kunde känna vart vindarna blåste och på så sätt bli en initiativrik nationsbyggare. Hans kontakter med samtidens ledande kretsar och personligheter i Finland, Sverige och Ryssland gjorde honom inflytelserik. Samtidigt behärskade han alla dessa språk vid sidan av många fler..
Under Finska kriget 1808 – 1809 insåg han snabbt att Sverige inte skulle klara av att försvara rikets östra del, dvs. Finland. Han insåg att det var av vikt att utvinna fördelar för landet, universitetet och kyrkan medan det fortfarande låg i Rysslands intresse. Tsar Alexander I ville nämligen att Finland skulle stärkas gentemot Sverige och bilda en egen nation under det ryska väldet. Tengström började handlingskraftigt påverka situationen diplomatiskt i en riktning som skulle vara och bli den bästa möjliga för Finlands folk. Det gällde att hålla sig väl med ryssarna och tsar Alexander I för att få största möjliga frihet och självstyre under den ryska fanan. Därför tog han kontakt med den ryske tsaren efter krigsutbrottet (vilket sågs med oblida ögon i Sverige, där man betraktade honom som något av en förrädare). Som ordförande i en kommitté hur Finland skulle styras under kejsarväldet, utverkade han förmåner för sitt land vid Borgå lantdag. Tengströms goda relationer till tsaren hade troligen stor betydelse för hur storfurstendömets ställning utvecklades. Finland fick relativt stor bestämmanderätt, men tsaren förbehöll sig vetorätten. Finland skulle förbli en del av det ryska imperiet men med en autonom ställning. Alexander I var intresserad av att stödja universitetsväsendet och såg gärna att Åbo Akademi skulle utbilda Europas främsta prästerskap och ämbetsmän. Där lyckades Tengström förhandla fram ett fördubblat stöd till Åbo Akademi.
Skapandet av den finska identiteten
Tengström arbetade målmedvetet med att skapa en finsk identitet. Till nationsbygget hörde utvecklandet av konstitutionen, främjande av näringslivet, skapandet av en egen kyrka och skildrandet av landets historia.
Finska hade inget allmänt skriftspråk, men under de sista två åren av sitt liv ägnade sig Jacob Tengström åt att skriva psalmer på finska. I den nya finska psalmboken, som senare gavs ut hade han skrivit 720 av de 750 finska psalmerna.
En finlandssvensk psalmbok utkom 1857 och där hade Runeberg skrivit de flesta psalmerna.
När Tengströms krafter började avta, bjöd han in fattiga, men begåvade unga studerande män, till regelbundna måltider i den dåvarande biskopsgården. Tanken var att utbilda dem till att ta över hans livsverk då han lämnat jordelivet. De som deltog blev också Finlands framtida nationsbyggare: A.J. Lagus, W.G. Lagus, Elias Lönnroth, J.J. Nervander, J.L.Runeberg och J.V. Snellman. I samtalen vid bordet diskuterades hur Finland skulle få behålla och utveckla sin nationella existens och sin konstitution.
– Mycket av den inspiration de senare besjälades av som nationsbyggare fick de under dessa måltider, det är en av teserna i min bok, avslutar Gustav Björkstrand sin föreläsning.
Kersti Wistrand
