Demokratin har blivit en tro, en ersättning för den kristna. Det skriver Carl-Johan Ljungberg i en reflektion över Tomas Lindboms nya bok om sin fadern Tage Lindboms liv och idéer. Numera anses folkstyret, inte Kristus, utgöra ”samhällets syre”, menar han.
TEXT: Carl-Johan Ljungberg
Tidigare publicerad i Världen idag : ”När tron på den oinskränkta demokratin blir till religion.”
Att folkstyret upphäver förtryck och gör alla jämlika är en känd åsikt. Demokratier för inte ens krig, brukar det också heta – fast motsatsen ofta har inträffat. Har då demokratin bara goda sidor?
I Tomas Lindboms nya bok om sin far, författaren Tage Lindbom (recenserad av Torbjörn Aronson, 11/9) belyses frågan skarpt. Tage Lindbom var som ung kommunist. Han stod på barrikaderna, men gick, ”trött på att hata” som han själv sade, senare in i socialdemokratin, som han länge tjänade som ledande tänkare och kulturpolitiker.
Han kände dock även där en oro växa. Han tvivlade på att statlig välfärd skapar lycka. Än mer led han av arbetarrörelsens andliga tomrum. Han började söka alternativ, bortom tron på jämlikhet och ”social ingenjörskonst”.
Som ung misstrodde Tomas faderns idéer. De motsade vad många i Sverige då tog för givet – att bara demokratin ger lycka och harmoni. Att slitas mellan så motstridiga tankar var givetvis plågsamt. När Tage Lindbom ömsom angreps, ömsom ignorerades, led sonen trots allt.
Det spännande i boken är att Tomas Lindbom nu relaterar det fadern tänkte till dagens debatt om demokratins svagheter och dess böjelse för intolerans. Tage Lindbom blir något av en profet som anade vartåt det bar hän.
Det visar sig, menar Tomas, att demokratin i dag slår märkligt hårt mot kritiker och avvikare. Att en statsminister (S) utmålar vissa personer som ”hot” mot vårt land bär väl syn för sägen.
Och kanske måste just den lära som prisas för sin mångfald ta till tvångsmedel för att överleva? Kanske måste den hävda att ”de som inte är med oss är mot oss”? Demokratin har nämligen blivit en tro, en ersättning för den kristna. Numera anses folkstyret, inte Kristus, utgöra ”samhällets syre”, allt i enlighet med en rousseauisk demokratisyn.
Men detta skapar en paradox, skriver Tomas Lindbom:
”Misstanken finns att ju mer av demokratiskt syre som pumpas in i ballongen för att göra världen demokratisk, desto mindre demokratisk blir den. Många känner sig stå utanför och de odemokratiska, sekteristiska och våldsamma krafterna samlas för att med ökad styrka spruta in giftgas i ballongen.”
Skulle då detta ”förtryckande frö” i själva folkstyret förklara, varför de som aldrig drömt om att störta våra folkvalda politiker eller utlösa någon statskupp utmålas och förföljs som ”hot”? Frågan vore värd en studie.
Tomas Lindbom menar att demokratins upprätthållare urskiljer hot inte bara från terrorister och kriminella. Man vill se en munkavle på alla som tänker ”fel”. För, ”Med extremism menas inte bara nationalism utan all form av kulturkonservatism, antifeminism, misstänkt rasism. Självfallet gäller det också att hålla rent mot moralkonservatism, naturrätt och klassisk religiositet”.
En läsare får kalla kårar. Vem drabbas då inte av demokratins ”självförsvar”? Kanske även de som vill se en ”representativ” demokrati? Som i Schweiz, eller USA med dess berömda konstitution och legala motvikter?
Som bekant slog äldre tiders revolutionärer snart även ner sina egna. Jakobinen Robespierre dog under giljotinen. Trotsky mördades av Stalins agenter. I dag hotas dock långt flera.
De med ”fel” åsikter har verkligen skäl att ta sig i akt.
Carl-Johan Ljungberg
fil dr statskunskap
