20 april, 2018

Uppståndelsemysteriet

Det irländska helgonet St. Brigid förs till himlen av änglar. Målning av John Duncan 1913. Wikipedia.

För en vecka sedan inföll påsken – navet i den kristna tron med mysteriet Kristi död, nedstigning i dödsriket, seger över döden och återuppståndelse. Kersti Wistrand visar här exempel på erfarenheter hos några personer i dödens gränsland.

EN BETRAKTELSE AV KERSTI WISTRAND

Den finlandssvenska poeten Edith Södergran (född i St. Petersburg 1892, död i Raivola 1923) blev personligt kristen under sina sista år. Att hon tänkte mycket på döden och övergången till en annan dimension är inte förvånansvärt. Hennes far dog i TBC då hon var tolv år gammal. Själv blev hon lungsjuk I TBC vid 16 års ålder, och mycken tid ägnades säkert åt existentiella frågor och att förlika sig med sin egen förestående död. Hon blev endast 31 år gammal.

Intill Edith Södergrans hem låg en ortodox kyrka och dess vackra sorgerum i sidoskeppet hade hon säkerligen själv upplevt många gånger.

En polsk ikonostas. Foto: wp. Wikipedia

Mot fonden av den heliga ikonostasens, bildväggens, dörrar av guld och omgiven av kandelabrar, förgyllda ikoner och gudsmodersbilder lätt insvepta av helig rökelse kunde hon se sig själv ligga lit de parade i sidoskeppet alltmedan hennes ande går vidare till det gudomliga riket i en personlig uppståndelse. 1920, tre år före sin död, hade hennes tankar mognat sig fram till nedanstående dikt, som hon gav titeln ”Uppståndelsemysteriet” (1):

Uppståndelsemysteriet

”Himlens änglar sjunga ned till jorden: riven sönder dödens förlåt, riven ned den!
En kvinna ligger bäddad i svart sorgerum.
Stora ljus brinna kring hennes bår.
På hennes ansikte är en åtrå till Livet,
som ville hennes händer knäppas till bön.
Det är tyst, endast natten går omkring med vaktande steg.
Plötsligt flammar röde eld över den döda: vad är detta?
Det är tyst i rummet.
Änglar sjunga: svarta murar, vidgen er!
I blå himmels ljus må kistan stå benådad.
Kistan står i evighetens rum.
Änglar sjunga: Du Guds barn, Herren kallar dig.
Det är tyst, aldrig skall sorgen lämna din boning.
Men den döda hör ropet:
Ja, Herre, jag kommer, klingar hennes röst som ett eko genom alla himlar.”

Edith Södergran (1920)

Dikten är skriven av en ung kvinna, som befinner sig i det skede i livet, när de flesta av hennes jämnåriga sedan länge bildat familj och har flera barn runt omkring sig. Själv sitter hon där och skriver dikter i sin mors trädgård, dikter som redan då nådde en internationell läsekrets.

Hon är svårt märkt av sin sjukdom. Hon vill inte dö. Hon vill leva. Hon vill uppleva. Så formulerar hon sin dikt ”Uppståndelsemysteriet”, där hennes ansikte i döden fortfarande visar åtrå till livet. Men så plötsligt där i sidoskeppet sker ett under: en röd flammande eld lyser upp rummet och ny dimension framträder. Änglasång hörs och änglar visar sig. Hon får en gudomlig kallelse ”KOM!” Edith Södergran känner sig nu helt redo för transformationen och med klingande röst visar hon att hon är beredd att lämna bundenheten till det jordiska bakom sig. Hon ropar: ”Ja, Herre, jag kommer, jag kommer!”

Edith Södergran uttrycker i sin dikt en mognadsprocess inför tanken på sin förestående död, där hon finner tillit och är beredd att överlåta sig. Hon har en kristen tro som bär henne, men tycks själv inte ha haft någon mystisk direktupplevelse av denna hinsides dimension i likhet med dem som kristna mystiker eller nära dödenupplevare kunnat rapportera. Ändå benämner hon sin dikt ”Uppståndelsemysteriet”. Vad menas då egentligen med mysterium?

Mysterium 

Termen ”mysterium/mysterie” härstammar från det grekiska ordet mystêrion, som betyder ”hemlighet”. Inom mysteriekulten är de centrala ritualerna hemliga och endast kända för en ”mystes”, dvs. en person som genomgått en initiation och därmed fått insikter i ”gudomliga, översinnliga upplevelser”. Under hellenismen kom ordet mysterie att betyda en initiation in i ett nytt liv.

Under antiken och i den hellenistisk-romerska världen spreds olika mysteriekulter (2), där slutna invigningsriter förekom. Flera av dessa utövades av kvinnor och prästinnor knutna till fruktbarhets-/växtlighets- och modergudinnor som sumeriska Inanna, babyloniska Ishtar, egyptiska Isis och grekiska Demeter. I flera av mysteriekulterna var den symboliska nedstigningen till dödsriket central och kännetecknade sökandet efter det förflutnas ljus och ”Begynnelsens mysterium”. I en uppåtstigande rörelse förenades sedan det förflutna med nuet i en pånyttfödelse. På motsvarande mytologiska plan, känd för allmänheten, sökte t.ex. Demeter sin dotter Persefone som rövats till dödsrikets gud Hades under vinterhalvåret. När hon fört upp dottern till marknivån återkom våren och marken började grönska. Tilläggas kan att Demeter även var gudinna över esoterisk mysticism.

Med kristendomens införande utplånades dessa mysteriekulter medvetet och systematiskt. Inte desto mindre nämns ordet mysterion 27 gånger i Nya Testamentet i betydelsen ”det som är fördolt och endast öppet för de invigda”. (3)

Franscico av Assissi får en mystisk upplevelse. Tavla av José Benlliure y Gil (1855–1937). Wikipedia.

Mystik – unio mystica

Den kristna kyrkan använder ordet mystik för att beskriva själens förening med Gud, unio mystica, vars teoretiska grund lades av Mäster Eckhart under 1300-talet. Själens väg till Gud innebär en transformation av jaget och involverar en process av inre växande där jagets begränsningar överskrids och man upplever sig vara del i ett större gudomligt, kärleksfullt varande. Den ”gamla” människan ”dör bort” och ger plats för en andlig pånyttfödelse in i en gemenskap med Gud, den yttersta verkligheten. Inom den kristna kyrkan finns vägar att kontemplativt fördjupa sig i den inre erfarenheten för att nå upplevelsen av unio mystica. Många katolska medeltida helgon har skildrat sitt andliga arbete och sina erfarenheter. Ovan visas en tavla där den helige Franciscus får en mystisk upplevelse, om än inte unio mystica.

Inom hinduistisk och buddhistisk filosofi benämns enhetsupplevelsen samadhi. Andra mysterietraditioner återfinns inom sufismen, Kabbala och taoismen. Olika andliga övningar hör till varje tradition.

Illustration: Gustave Dorés ”Dantes möte med det gudomliga”

Nära döden-upplevelsen (NDU) 

Upplevare nära döden rapporterar om i huvudsak tre olika typer av upplevelser: ut-ur- kroppenupplevelsen, mötet med en vacker natur med döda vänner eller en religiös gestalt samt universalupplevelsen, där man antingen ser ett kärleksfullt ljus på avstånd eller t.o.m. kan uppleva sig bli ett med detta ljus. Universalupplevelsen är ofta kopplad till mycket allvarliga fysiska tillstånd som mycket stor blodförlust vid t.ex. barnafödande.

De som haft en ut-ur-kroppenupplevelse tolkar denna på olika sätt. Känd är författaren Göran Tunströms upplevelse vid en bilkrock i ishalka, beskriven i hans självbiografi ”Under tiden” (1993). Hans själ, skildrar han, befinner sig plötsligt högt uppe i rymden. Djupt under sig ser han ”den av lidelser piskade planeten”. Han ser också den upp och nervända bilen och förödelsen där nere, innan han sugs ned i kroppen igen. Där uppe, skild från det kroppsliga, upplever han befrielse men ingen annan känsla av helighet eller delaktighet i alltets storhet. För honom finns ingen Gud i denna upplevelse och han ser på sin upplevelse som något som händer ”inne i hjärnans rymd”.

Upplevelse av ljuset under hjärtinfarkt

De som haft de allra djupaste upplevelserna av enheten med alltet, av universalupplevelsen, ser den som en djupt andlig upplevelse och är mycket starkt påverkade enligt mina erfarenheter efter djupintervjuer med NDU:are. Nedan följer en berättelse av en 60-årig man, som fått en hjärtinfarkt. (4) Han blev inte ett med ljuset utan upplevde det på avstånd. Han kände en fantastisk harmoni och enhet utan att få insikt i hur tillvaron fungerade:

”Det var en sensommarkväll och så oerhört varmt. Jag kunde inte somna. Till slut gick jag ned i källaren och lade mig att sova där i gästrummet, som var svalare. Det var vid midnatt.

Jag vaknade upp och då var klockan tio över fyra på morgonen. Genast efter det jag hade tittat på klockan, small det till någonting fruktansvärt i bröstet. Jag kände en intensiv smärta och allt blev för en stund svart. Det dröjde emellertid inte länge tills allt började ljusna och då befann jag mig högt ovanför huset och såg allting där nere. Det märkliga var att jag kunde se direkt genom huset och jag såg mig själv där jag låg i sängen. Normalt har jag dålig syn, men nu kunde jag se allt klart och tydligt utan glasögon. Att se min kropp där ner stärkte mig i tanken att jag var död.

Samtidigt drogs jag alltmer till ett ”evighetsljus”, inte alls bländande likt solljus, som blev starkare och starkare och jag hörde körsång, som var så oerhört vacker och inspirerande. Jag har aldrig upplevt en liknande skönhet. Jag drogs till detta ljus och denna kör. Min förnimmelse var den att jag var på väg mot himmelen, men efter en stund var det som någon hade tagit tag i mig och hade vänt mig så att jag var på väg in i min kropp igen.

Jag måste säga att den känsla jag hade då jag lämnade min kropp går inte att beskriva. Det var en oerhört befriande känsla och jag kände mig så lätt. Det kändes smärtsamt att komma tillbaka. Men jag kan säga, att hade jag någon gång tidigare i mitt liv haft någon oro och ångest inför död och evighet, tog upplevelsen bort all denna känsla. Jag vet att om jag dör en gång är det bara en skön känsla att få uppleva.”

”Jag blev ett med ljuset” – en förlossningsupplevelse

Här följer nu ett utdrag från en intervju med en svensk barnaföderska (4), som har haft en s.k. universalupplevelse, en ljusupplevelse under en förlossning med komplikationer.

”Jag var 25 år och förstföderska. Graviditeten hade varit normal. Vattnet gick och jag for in till BB, men jag hade svårt att föda. Förlossningen blev prolongerad (förlängd) och tog 36 timmar, men jag fick ingen narkos, endast syrgas, eftersom barnet hade svaga hjärtljud och det var risk för barnets liv.

Det var ingen övergång. Jag kastades rakt in i ett stort ljus. Det var total salighet, total andlighet, en total förståelse av hur allt hör ihop, meningen med våra liv. Jag hade ingen kropp, den hade jag lämnat bakom mig. Jag var mitt verkliga jag och jag upplevde saker, men jag hade först ingen syn; jag tog in information på ett annat sätt än man vanligen gör. All kunskap var där och strömmade emot mig. Jag visste allt. Jag visste också att det var här jag var hemma.

Jag befann mig i det flödande ljuset långt bort i rymden. Jag såg hur allt vibrerade och rörde sig. Galaxer och stjärnor lyste i vackra färger mot den mörkare rymden och samtidigt var det detta dimlika, oändligt vackra och icke-bländande ljus runt omkring mig. Vårt solsystem och jorden kunde jag se långt där nere. Ljuset gav en otrolig hemkänsla.

Det mäktigaste var kanske att allt rörde sig; allt strävade mot ett annat ljus, ett otroligt och starkt ljus som på något sätt var längre bort. Att komma fram till det ljuset var alltings mål och mening. Det var ett ljus som utstrålade oändlig, villkorslös kärlek och var av en dignitet, som är ofattbar för oss här på jorden. Det var så underbart vackert, en oerhörd ljuskälla.

Eftersom det var en andlig upplevelse som gav insikter om livets egenskaper, erfor jag att de gärningar vi gör här i jordelivet är av avgörande betydelse. Var enda liten småsak var betydelsefull, t.ex. om du ler mot en person eller räddar en fågelunge.

Döden miste sin udd för alltid. Att dö är att komma till det här fantastiska tillståndet och vistas där. Efter detta har jag aldrig någonsin beklagat de människor som har dött. Jag älskar dem och har saknat dem, men jag har aldrig sörjt dem …

… Hela tiden visste jag att jag måste tillbaka. Jag ville det inte, men någon eller något sände mig tillbaka telepatiskt. Jag minns hur jag såg barnmorskorna och alla läkarna ovanifrån och hörde en kvinnlig läkare säga: ‘Gör i ordning henne för operation!’

Jag kom tillbaka med massor av ljus och energi. Jag minns tydligt hur jag gick tillbaka in genom huvudets överdel och liksom slank ned i kroppen. Med all denna energi sattes min förlossning igång omedelbart och jag födde min lilla son på naturligt sätt.”

Universalupplevelsen, där man upplever sig bli ett med ljuset, ger påtagliga s.k. eftereffekter. Samstämmigt talar dessa NDU-are om hur genomgripande deras upplevelser är. Hela deras perspektiv förskjuts med stora följder i deras vardagsliv. De har i djupet av ”sin själ” fått förståelse för hur allt i tillvaron hör samman under ömsesidig påverkan. De har upplevt en stor villkorslös kärlek och känner stor ödmjukhet inför livet och har insett att meningen med tillvaron är alltings utveckling i kärlek. Därför försöker de ofta på olika sätt förverkliga denna kärlek i förhållande till sina medmänniskor. Det kan röra sig om små, viktiga saker som kärleksfulla attityder eller en början till att utveckla sina egna inneboende resurser till mer omfattande som t.ex. socialt arbete, freds- eller miljöarbete.

Många gånger har denna omvälvande upplevelse även gett upphov till högkänslighet och paranormala förmågor som de tidigare inte haft.

Kristi uppståndelse. Muralmålning av Piero della Francesca, 1400-talet. Wikipedia.

Mina reflektioner

Kristi uppståndelsemysterium ägde rum för snart två tusen år sedan – har tiden kanske nu kommit för ännu ett steg i medvetandets utveckling till möjligheten för ett mer personligt och individuellt ”uppståndelsemysterium”? Enligt en gallup-undersökning gjord 1992 hade 13 miljoner amerikanare, eller 5 % av befolkningen haft en mer eller mindre djup nära dödenupplevelse, eller 774 nära dödenupplevelser under ett dygn. (5) Ett mindre antal av dessa, ovisst hur många, har haft en mycket djup universalupplevelse.

Den inom nära dödenforskningen använda termen ”djup universalupplevelse” tycks mig kunna vara identisk med teologins ”unió mystica” (några riktningar kallar denna idag ”Kristusmedvetande”). I den jungianska psykologin används termen ”individuationsprocess” om utvecklingen där individens ”jag” vidgats till att förenas med Självet på transpersonell nivå. Gemensamma eftereffekter för alla dessa djupaste upplevelser tycks vara den nya identiteten med en djupare förståelse för livets sammanhang samt gåvan att bättre kunna återspegla den villkorslösa kärleken genom det mänskliga jaget.

Kersti Wistrand

Referenser: 1. http://runeberg.org/framskug/05_02_10.html
2. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mysteriekult
3.Se ordet Sakrament i NE, https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/sakrament
4.Intervjuer ur mitt eget (Kersti Wistrands) arkiv.
5. http://www.nderf.org/NDERF/Research/number_nde_usa.htm

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: