I Närke finns byar med mycket gamla anor: Hörsta och Vallersta mellan Kumla och Örebro är två av dem. Kersti Wistrand följer spåren bakåt till äldre tider.
TEXT och FOTO: KERSTI WISTRAND
Mitt ute på Närkeslätten inom en mil från Kumla ligger de båda byarna Hörsta och Vallersta. Fälten lyser gula av vete, råg, havre och raps som snart ska skördas då jag i början av augusti besöker trakten. Långt bort i nordost lyser en smal strimma med blånande höjder. Det är Kilsbergen och det är tre mil dit, berättar mina vänner som jag hälsar på. Det är vilsamt för själen att kunna sträcka ut blicken så långt i detta vackra panorama. Hälften jordbrukslandskap och hälften himmelskupa med ständigt skiftande kulörer.
Dikesrenarna är fyllda av sensommarblommor.
Det är märkligt att tänka på hur här fanns ett stort hav, Yoldiahavet, en gång i tiden och att dessa åkrar stod under vatten, det s.k. Närkesundet. Det förband Baltiska issjön, föregångaren till Östersjön, med havet i väster och fick sitt namn av saltvattensnäckan Yoldia. Jorden är kalkrik här och i kalkbrotten kan man se enstaka fossiler från ännu äldre tider inbakade i stora stenar.
Här var våtmarker fram till 1880-talet då Hjälmaren sänktes med 1,3 meter. Vattnet fördes ut i Mälaren. Detta Sveriges största sjösänkningsprojekt stod klart 1887 och då kunde de gräsbevuxna sanka markerna, så utmärkta till bete för tusentals kor, förvandlas till bördig åkermark. Ladugårdarna finns kvar men utan kor. På fälten betar istället hästar.
Här kan du se en video om utdikningarna i Närke: LÄNK
Foto K. Wistrand
Foto: K. Wistrand
Vapensmeder och salpetersjudare – försvunna yrken i Närke
På Gustav Vasas tid växte sig det svenska försvaret starkt. Armén moderniserades och övergick till eldvapen och här slöt Närke upp kring tillverkning av både nya vapen och svartkrut. Dessa kom till väl användning under stormaktstidens krig.
I första halvan av 1600-talet inbjöds de första vallonerna, mästare på bergsbruk. Några hamnade några mil västerut i Mullhyttan i Lekeberga där de hanterade en del av den järnmalm som fanns i Bergslagen. Lekeberga blev ett kronbruk för gjutning av kanonkulor.
Vallersta är en mycket gammal by som på 1200-talet, då Birger Jarls son ägde den, hette Baldestadh. (Mer om detta i kommande del II.) Under 1500-talet byttes namnet ut till Vallersta. Här bodde en gång i tiden berömda personer som ”vapensmidets fader”, storgodsägaren Tyres Månsson och ”partiskomakeriets fader” Anders Andersson.
Tyres Månsson medverkade i tillkomsten av Örebro gevärsfaktori som bl.a. sysselsatte 700 vapensmeder. 250 av dessa var bosatta i Kumlabygden. Nästan varannan kumlabo var sysselsatt med vapentillverkning under 1600-talet.
Salpetersjudaren hade till uppgift att samla in urinindränkt jord som fanns under böndernas ladugårds- och stallgolv och koka ihop den med andra ingredienser. Detta för att ta tillvara salpeter som användes i framställningen av svartkrut i soldatgevären. [1]
För att ladda eldvapnen behövdes svartkrut som till 75 % innehåller salpeter. Detta fanns i stor koncentration i form av kogödsel i ladugårdarna vilket hade till följd att Gustav Vasa förklarade att jorden under dessa var ”krono regale”, dvs tillföll staten. Varje bonde var skyldig att leverera ålagd kvot salpeterjord samt aska, ved och kol till närmaste sjuderi, men fr o m 1634 kom istället salpetersjudare ut till bönderna mellan 1 maj och 29 september för att hämta gödseljorden. Bönderna fick därefter betala salpeterskatt (1634 – 1830). De klagade stort eftersom stallgolven bröts upp.
Sjudningen (kokningen) pågick under 6–7 dagar. Kalk och aska tillsattes och alltsammans fick svalna till 25 grader, varefter råsalpetern transporterades till krutbruken.
I mitten av 1800-talet upptäcktes bomullskrutet och salpetersjudaryrket försvann.
Vad är ett torp respektive en backstuga?
Vid mitten av 1800-talet fanns det ungefär 100 000 torp i Sverige. De var bebodda av omkring en halv miljon människor, eller en sjundedel av Sveriges invånare.
Hörsta har idag endast 44 invånare. De flesta bor kvar i äldre hus. Endast ett fåtal nya hus har tillkommit.
Närke tillhörde en gång i tiden frikyrkobältet. Till för 50 – 70 år sedan fanns både missionshus och skola – dit elever skjutsades från hela grannskapet- i verksamhet. Idag är de omvandlade till bostäder.
En gång i tiden fanns också plats för en och annan torpare. Vad är då ett torp?
Torpet är ett mindre hus med odlingsbar mark till skillnad från backstugan som är ett mindre hus utan odlingsbar mark. Backstugan byggdes så att säga på bar backe ofta på byns allmänning som kunde vara betesmark för byns kreatur. Eventuellt hörde en liten kålgård till den, men potatisen odlade backstugusittaren hos bonden. Som regel betalade han ingen hyra. Det var inte bara fattiga som bodde i backstugorna. Ibland bodde en skomakare eller annan hantverkare i dem. [2]
Torparen betalade ofta sin mark genom att utföra dagsverken hos bonden som ägde marken. En rikskänd torparson i trakten var Anders Andersson ”skoindustrins föregångsman och fader” som föddes i Hörsta 1823. LÄNK
Om gårdsägaren tog tillbaka torpmarken kunde torpet förvandlas till en backstuga. Likaså kunde backstugan omvandlas till torp om backstugusittaren fick möjligheter att odla upp jorden kring stugan.
Det fanns flera typer av torp. Soldattorpen byggdes till rotens knekt, ryttare eller båtsman och det var de s.k. rotebönderna som stod för detta. [2]
Brunnen och pumpen – att leta vatten med slagruta
Det var mycket viktigt att finna vattenådror så att bonden kunde anlägga en brunn och pumpa upp vatten. För detta ändamål anlitades en därtill skicklig person som med slagrutans hjälp kunde finna vattenådern och ange hur djupt man måste gräva. Brunnens sidor stensattes för att inte rasa igen.
Här kan du se en arkivfilm från 1929 där en äldre dalmas söker vatten med slagruta. Klicka på denna LÄNK för att se videon.
Den gamla Hörstalandsvägen och Bäckabron
En gång i tiden vandrade arbetsmunkar från Hörsta, där det fanns ett kapell vars plats finns utmärkt än idag, till Baldestadh/Vallersta och vidare till Riseberga kloster några mil västerut, den s.k. Munkastigen. Deras färd gick genom skogar med ylande vargar och det gällde att be sina böner för att gå tryggt. Mer om detta i del II.
Den del av Munkastigen som gick genom Hörsta belades senare med grus, breddades och blev till landsväg. Delar av denna finns fortfarande kvar och nyttjas till fordonstrafik. I utkanten av byn finns en nedlagd del av den kvar, nu övervuxen med gräs. Den passerar just här på fotot ovan, över en gammal stenvalvsbro, Bäckabron, som byggdes i slutet av 1870-talet. Under bron flyter Stenebäcken som ett resultat av den utdikning av åkrarna som ägde rum här för snart 150 år sedan. [3] Någon kilometer längre bort red de medeltida kungarna fram på sin Eriksgata.
Kersti Wistrand
Referenser: 1) https://sv.wikipedia.org/wiki/Salpetersjudare 2) ”Torp, torpare och torpinventeringar” utgiven av Sveriges Hembygdsförbund 2015. 3) https://www.kumla.se/download/18.f36d14315437bafd79a55b/1465199386579/1989-2.pdf
