4 december, 2016

Älgjakt i Lappland II – förr och nu

springande_a%cc%88lgar
Utmed Gråtanåns stränder, åtta kilometer nordväst om Storsele i Vilhelmina kommun, levde en gång i tiden stenåldersmänniskor. Här har arkeologerna funnit spår av deras kokgropar från ca 8 000 f.Kr. De utgör de äldsta fynden i Lappland. Fångstgroparna för älg inom samma område har daterats till 5 000 – 2 000 f.Kr. och kan än idag ses i landskapet.

TEXT av KERSTI WISTRAND

Då älvregleringen för att få vattenkraft kom på tal i Norrland under 1940- och 50-talen, ansågs det att mänsklig bosättning inte existerade här under äldre stenåldern, och att man inte behövde ta hänsyn till arkeologiska fynd, då dessa saknades. Detta argument har emellertid visat sig vara helt fel.

Storsele ligger 2,8 mil norr om Vilhelmina och Volgsjön. Ytterligare en mil bort ligger Vojmsjön med utflödet Vojmån som rinner från fjällen på gränsen till Norge och ut i Volgsjön. Vojmsjön reglerades 1950 innan fornminnes-inventeringarna påbörjades i Norrland. Långt senare lyssnade man på ortsbefolkningen som kunde berätta att ett gravfält med åtta stensättningar, som legat längs stranden, blivit lagda under vatten i samband med Vojmsjöns dämning. Först 1969 konstaterades att dessa hade blivit allvarligt skadade.

Sten Granström och vänner vid sommarstugan

Sten Granström med kusiner vid sommarstugan. Foto: K. Wistrand

Fotot ovan visar Sten Granström vid sin sommarstuga vid Vojmsjön, där han lekte som barn i älgfångstgroparna med kusinen Åke som sitter längst bak. Spår av stenåldersbosättning på kullen till vänster.

Området runt Gråtanå

En av Lapplands äldsta bosättningar finns dock – som tur är – kvar. Än idag ser man stora mångtusenåriga gropar i skogsterrängen. Sten Granström är uppvuxen två kilometer från Gråtanån och lekte som barn i dessa gropar under 50-talet utan att veta vad de använts till en gång i tiden. Idag bor han med sin familj i södra Sverige men besöker sina hemtrakter flera gånger varje år. År 2 000 initierade han Jonas Ulrik Hulda Karolinas Vikströms släktförening, Storsele, där han är ordförande. Till Storsele återvänder den stora släkten flera gånger per år och där äger Sten och hans hustru Ulrika hus. Vid Vojmsjön har han kvar sin barndoms sommarstuga mitt i det gamla stenåldersområdet:

– På kullen här bakom till vänster finns spår av stenåldersbosättningar och där fann jag och min bror stenskrapor som barn, berättar Sten Granström innan han tillsammans med Ulrika tar mig med på en guidad tur bland fångstgroparna i området kring Gråtanån.

lappland-gra%cc%8atana%cc%8a
Fortsätter man landsvägen åtta kilometer nordväst ut bortom Storsele hamnar man i Gråtanåområdet med Lapplands äldsta fornlämning. Arkeologernas utgrävningar visar att här har bott stenåldersmänniskor redan för 10 000 år sedan, vilket innebär att det för närvarande är den äldsta utgrävda boplatsen i Lappland och Västerbottens län (1). Man har kunnat åldersbestämma boplatsen med hjälp av C14-metoden som använts på det träkol som funnits i områdets kokgropar.

De norrländska stenåldersmänniskorna jagade älg, bäver, brunbjörn och fågel. På sommaren fiskade man, men under vinterhalvåret var älgen säkerligen det viktigaste bytet. Längs Gråtanån finns ett 2 kilometer fångstgropssystem med 60 gropar, där man fångat älg under perioden ca 5000 – 2 000 f.Kr. Där finns även grunder efter boplatser samt spår efter redskapstillverkning, t.ex. funna pilspetsar och skinnskrapor. Stenåldersmänniskorna bodde i hyddor, vars bottenplan var nedgrävda en bit under marknivån för att utnyttja jordvärmen. Flera sådana husgrunder från 3 000 f Kr. finns bevarade vid Gråtanån.

Fångstgrop. Foto: Erik Svanberg (wikicommons)

Fångstgrop. Foto: Erik Svanberg (wikicommons)

För fem-sex tusen år sedan inföll en värmeperiod i vårt land och man beräknar att det var tre grader varmare här i norr än vad som är fallet idag. Skogar av ädellövträd som ek, alm, lind och hassel trivdes och bredde ut sig på dessa breddgrader. ”Än idag finns det faktiskt högre upp mot sydsidan av bergen, på väg mot Skikkisjön, dungar av alm bevarade från denna tid”, berättar Sten Granström. ”Denna period var alldeles för varm för att renen skulle trivas. Den sökte sig norrut och det är först 1 500 f. Kr, under bronsåldern, som benrester av ren dyker upp här. Troligtvis kom renen att användas i människans tjänst först under järnåldern. Det var alltså älgjakten som var den viktiga för stenåldersmänniskan.”

Jakt- och fångstmetoder under stenåldern

Stenålderns jägare grävde djupa gropar i långa system utmed älgens vandringsleder. När älgen skulle ned till Gråtanån för att dricka trillade den ned i fångstgropen som var täckt av ris och mossa eller snö. Jakten var effektivast under vinterhalvåret. Då strövade djuren i flockar medan de under sommaren uppträdde ensamma. Det var även den årstid då det var lättast att dra älgarna på släde och förvara det frusna köttet. Huslämningar där stenåldersfolket vistades vintertid hade så gott som alltid älggropar i närheten. Älgen dödades sedan enklast med spjut. Runt omkring huslämningarna har pil- och spjutspetsar hittats i stort antal. Fångstgroparna var mycket effektiva och användes genom århundradena. Under medeltiden var fångstgropssystemen lika värdefulla som en hel gård vid arvsskiftet. De förbjöds slutgiltigt 1864.

Älg i fångstgrop. Vilhelmina museum. Foto: Kersti Wistrand

Älg i fångstgrop. Vilhelmina museum. Foto: Kersti Wistrand

Det mesta av älgen tillvaratogs. Av älgskinnet tillverkades varma fällar och kläder, men även troligen också säckar, rep och snören. Problemet att allt detta är förmultnat, men man har hittat mängder med skinnskrapor av sten (kvarts och kvartsit). Även skrapor av flinta har hittats. Närmaste hämtningsplats för flinta låg på norska kusten och förmodligen har inlandsisen släpat med sig flintan från Danmark-Skåne. Av älghornen tillverkades metkrokar.

Kokgropar

Så var det tillredandet av älgköttet. Det är här som Lapplands äldsta kokgropar från 8000 f. Kr kommer in. I ännu yngre kokgropar har man funnit ben av älg.

Kokgropar användes på så vis att en 50-100 cm djup grop grävdes ut. I den lades knytnävsstora stenar som först hettats upp genom att ha legat på en eld. Ovanpå de varma stenarna lades köttet eller fisken invirat i näver eller mossa som blötts. Råvaran täcktes med ytterligare uppvärmda stenar, jord och ett lock av torv och fick ligga där och genomkokas under en dag eller längre.

Jag tackar Sten och Ulrika Granström för den guidade turen och frågar dem om de vet någonting om stenålderns fångstriter och om älgen hölls helig, men får ett nej till svar. Med min bakgrund i religionshistoria och shamanism beslutar jag söka mig vidare i litteraturen.

Älghuvud. Vilhelmina museum. Foto: Kersti Wistrand

Älghuvud. Vilhelmina museum. Foto: Kersti Wistrand

Den heliga älgen

Älgen har avbildats på rituella dolkskaft, på fören på hällristningsbåtar och som huvuden i sten enligt ovan. Oftast rör det sig emellertid om huvuden av älgkor utan horn. I Nämforsen föreställer 700 av de ca 2 000 bilderna älgar inhuggna eller ristade och målade med rödockra färg och fett. I Glösa i Jämtland finns 30 inristade älgar.[2] Men det stannar inte därmed. Mängder av hällbilder på älgar finns från norska Atlantkusten – svenska Västkusten, norra Sverige och Finland – Karelen och bort till Amurflodens mynning i Stilla havet. De äldsta bilderna är 11 000 år gamla, de yngsta 3 000 år. Sammantaget tyder detta på att älgen innehaft en central roll hos de jägarfolk som befolkade området. Älgkon var en symbol eller snarare en representant för den skapande urkraften, för såväl födelse som död.

I sibiriska myter uppträder älgen som ett förkroppsligande av hela universum. I en myt föder en gigantisk älgko fram hela universum och allting som existerar på jorden och i universum. Samtidigt som älgen skapar världen är hon dess rådare och en aspekt av den stora modern eller Moder Jord. En liknande samisk myt har överförs på renen [2]. Åsa Simma berättar om denna på följande LÄNK

Även likheter med den förkristna heliga hästen finns. Båda var t.ex. förbundna med solen och både häst och älg färdades över himlavalvet i var sin kultur. Båda har också varit förknippade med färder till dödsriket. Där hästen inte fanns geografiskt tycks älgen ha klätts i motsvarande mytologiska material eller är det kanske tvärtom?

På sibiriska shamantrummor av älgskinn finns ibland en älg avbildad, vilket visar på älgens centrala roll.

Kersti Wistrand

Referenser och källor:
1) http://www.sparfran10000ar.se/sv/alla-tiders-vesterbotten/stenalder.html
2) http://norrshaman.blogspot.se/2010/09/algkon-skapade-varlden.html s
3) http://www.grundskoleboken.se/wiki/Den_heliga_%C3%A4lgkon
4) Sten Granström
5) Vilhemina museum

 

 

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Trackbacks

  1. […] Granström (se LÄNK), idag lantmätare och med solpaneler på sitt hustak, minns denna tid som vore den igår, även om […]

  2. […] han bor, fanns redan för 10 000 år sedan en bebyggelse, där stenåldersmänniskorna levde, se LÄNK. De bodde i hyddor där golvytan grävdes ned några decimeter under marken, omgivna av vallar. Med […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: