Höstdagjämning

1
1900
Höstdagjämning LÄNK
Höstdagjämning LÄNK

Liksom solen befinner vi oss på en resa genom Kosmos. Genom att iaktta solens färd genom zodiaken och betrakta de två solstånden och de två dagjämningarna kan vi påminna oss om den dualitet av ljus och mörker som finns inom oss alla. En kraftfull symbolik som kan läsas direkt i naturens bok.

BETRAKTELSE: KERSTI WISTRAND

I år infinner sig höstdagjämningen den 22 september kl. 21. 20 då dagen och natten är lika långa för att sedan väga över till den mörkare delen av året. I och med höstdagjämningen går vi in i Vågens tecken som står för balans.

Nordisk mytologi

Varje kväll när solen stiger ned under horisonten är det en symbolisk död och när den på morgonen stiger upp i öst sker födelsen av ljus och liv på nytt. I den nordiska mytologin använde man sig av metaforen av två olika hästar som drog solen på en vagn över himlavalvet. Nattens häst hette Rimfaxe och dagens häst hette Skinfaxe. Citat ur den poetiska Eddan:

”Hrimfaxe heter den häst som drar
Natt till de goda gudar;
ur mulen dryper var morgon,
därav kommer dagg i dalar.
Skinfaxe travar i
strålande ljus
på himmelens båge.”

Under sommarhalvåret fick Skinfaxe arbeta hårt för att under vinterhalvåret vila sig medan Rimfaxe drog merparten av lasset.

Höstdagjämningen var för vikingarna dagen då sommaren tog slut och hösten/vintern tog vid. Det var den dagen då dagen och natten var lika långa och som firades eftersom man slagit sista skörden inför vintern:

Själens mörka natt – Mystikerns väg

Den bana på vilken jorden skrider fram runt solen kan liknas vid mystikens stig genom livet. Vi är en del av naturen och genom att avläsa den kan vi förstå vårt eget liv, vår egen utveckling och vårt mål: födelse, tillväxt, död och återuppståndelse.

När de gula, orange och röda löven singlar ned från träden påminner de oss om livets förgänglighet. Höstdagjämningen visar på hur ljus och mörker hör ihop eller på ett djupare plan hur liv och död hänger ihop. Utan det ena kan inte det andra existera.

När höstdagjämningen infaller är vågens balans mellan ljus och mörker i perfekt jämvikt. När mörkret väger över i ena vågskålen och naturen går till vintervila, träder vi symboliskt sett in i det undermedvetnas rike. Många myter påminner oss om detta. I antikens Grekland skildras t.ex. hur fruktbarhetsgudinnans dotter Persefone tvingas tillbringa vinterhalvåret nere hos Hades i dödsriket.

Mystikerna talar om Själens Mörka Natt där man av yttre omständigheter tvingas att gå in i sig själv och reflektera över vad som är värdefullt i livet och lämna bakom sig och befria sig från det som inte ger någon mening. Tiden mellan höstdagjämning och vintersolstånd kan därför ses som en tid för begrundan och rening.

Ur ett mystiskt perspektiv är detta tiden då man lättast kan komma i kontakt med och lära känna mörkret inom sig: negativa tankar och känslor av rädsla, skuld och skam. Det är också den tid, ett själens mörker, där man kan bearbeta allt detta, skala av lager efter lager för att så småningom kunna förstå -acceptera- förlåta och älska sig själv och därmed andra på ett djupare plan. Det är en transformationens, omvandlingens, tid med nya möjligheter.

All andlig uppstigning föregås av ett andligt nedstigande. Genom att ha modet att skrida ned i vårt eget mörker kan vi skingra skuggorna och frigöra oss. Vi har möjligheten att komma närmare vårt eget sanna jag för att så småningom återfödas som en ny och helare människa. Precis som larven som blir till en puppa innan den kommer ut i ljuset, förvandlad till en fjäril!

En skön höstdagjämning i ljusets och kärlekens tecken och med mycket mod och hopp tillönskas alla läsare!

Kersti Wistrand

1 COMMENT

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.