2 december, 2016

Samiska spår I: Västeråstrakten och Mälardalen

Samisksydd båt från 800-talet i Västmanlands läns museum. (Med tillstånd från) Foto: Jörgen Heikki

Samisksydd båt från 800-talet i Västmanlands läns museum. (Med tillstånd från) Foto: Jörgen Heikki

Invandrade sydsamerna i vårt land innan övriga skandinaver? Mycket gamla spår ger oss något att fundera på. Kersti Wistrand berättar här om arkeologers och historikers senaste rön i Svealand.

TEXT av KERSTI WISTRAND

”Lapparna bodde för länge sedan i ett sydostligt land. När fiender en gång trängde in i deras land, begav de sig med sina renar mot norr. Deras tåg gick över Jute-, Dansk- och Skånesunden. Över dem färdades de på små skinnbåtar och förde sina saker på hopsydda, uppblåsta renhudar, dragna av simmande renar i lugnt vatten, man lät hjorden färdas simmande.” (1)

Den här samiska ursprungssägnen återfinns i boken ”Om Lappland och Lapparne” skriven av Gustaf von Duben 1873. Kan det överhuvud taget ligga någon som helst realitet bakom denna sägen? Samerna anses ha kommit in från både syd och öst i olika invandringsvågor. Det förekommer stora skillnader i språken, där sydsamiskan är helt annorlunda än nordsamiskan. Finns det några arkeologiska spår efter samerna söder om den norrländska gränsen?

Tunafyndet i Badelunda utanför Västerås

Fem kilometer öster om Västerås i Badelunda socken ligger Anundshög, ett gammalt maktcentrum från århundradena före Kristi födelse och framåt. En imponerande mängd gravar visar att området var relativt tättbebyggt under järnåldern. Kung Anunds hög från 500 – 800 e.Kr. (vendeltid) är den största i Sverige och i närheten av den finns fem skeppssättningar, dvs höga stenar resta i formen av skepp. Vad användes skeppssättningarna till? Tolkningarna går isär. Var de förknippade med resan till Helheim (eller Helhem), den nedersta av de nio världarna inom den nordiska mytologin, dit de som avled av ålder eller sjukdom kom efter döden? Var det en plats för sedan länge glömda riter och ceremonier?

Föreställningen att man färdades till dödsriket i en båt var gammal i Norden och fanns redan innan vikingatid . Då en vikingahövding dog brändes han ofta i sitt vikingaskepp tillsammans med en offrad häst, som snabbt skulle kunna föra honom till Valhall. LÄNK

 

Anundshög. Foto: Gunnar Creutz (Wkicommons)

Anundshögs storhet lär ha berott på Badelundaåsen där järnmalm under 600-700-talet transporterades ned från Dalarna till Mälaren, vars strandkant gick upp ända till Anundshög. Efter blästringen på åsen fördes malmen vidare med båtar på Mälaren. Samtidigt ligger Anundshög i jordbruksbygd och kan enligt mitt förmenande varit en ännu äldre plats för utbildning av frejaprästinnor och völvor. Därom vittnar både den speciella runstenen med fruktbarhetssymbolik, en trojeborg (labyrint) samt gravbåtsfynden i Tuna, ytterligare två km österut. Anundshög mätte sig väl med Gamla Uppsala och har troligen i en fejd med uppsalaborna dukat under som stormakt någon gång under vikingatiden (3).

I Tuna, Badelunda, ungefär två kilometer öster om Anundshög upptäcktes 1952 ett stort gravfält i samband med att ett hus skulle byggas. (3)

Vid utgrävningar fann arkeologerna åtta stycken båtgravar från 300-talet till ca 1050. Båtgravar var avsedda endast för mycket viktiga personer ur högreståndsmiljö. I detta fall var det kvinnor med hög status som begravts. Det visade sig att det fanns en båtgrav för varje generation. Mycket tyder på att en del av dessa kvinnor kan ha haft ett religiös ämbete som frejaprästinnor, völvor eller husfruar som ledde ceremonier.

Några kvinnor har visat sig besläktade genom DNA-prov. Kanske var det mor och dotter. I en av gravarna fann man Sveriges största guldskatt fylld med kvinnosmycken, troligen tillhörande en ingift dansk högreståndskvinna. Sju av gravarna var brända. Och så kommer vi till den obrända graven som visat sig tillhöra en völva begravd på 800-talet. Hon var begravd i en båt, som nu visat sig vara samisktillverkad. Det är denna båt som är utställd på Länsmuséet i Västerås och som kan ses på fotot ovan. Lyssna på radioprogram här: LÄNK

Begravningen har varit påkostad och praktfull. Kvinnan hade sina finaste kläder på sig och var klädd i ylle, linne och importerat siden. Runt halsen bar hon ett halsband med hundra pärlor och på dräkten smycken av silver och brons. I båten låg vackert snidade hushållsföremål. Dessutom låg där en mycket speciellt utformad trästav, som tyvärr inte konserverades utan nu är helt borta.Arkeologer menar att det förmodligen var en völvestav. Völvan innehade ett ämbete med hög status. Med hjälp av en grupp kvinnor sjöngs hon in i ett förändrat medvetandetillstånd bortom tid och rum och där hon kunde få inblick i det kommande årets händelser och på så sätt ge råd till sitt folk. Kort sagt var hon en clairvoyant högt ansedd spåkvinna i samhällets tjänst. LÄNK

Den samiska båten från Tuna

Arkeologen fil. dr. Gunilla Larsson var den första att upptäcka att båten från tunagraven var samisk. Hon har specialiserat sig på marinarkeologi och är dessutom själv same. Att båten inte var tillverkad av svear kan man förstå, när man vet att dessa redan på 300-talet började tillverka båtar med hjälp av järnspikar/bultar som spikades in i och höll ihop skrovet. De skruvades fast med en mutter på andra sidan träplankan.Tunabåten har tillverkats enligt en betydligt äldre metod. En stock har urholkats och sedan spänts ut. För att göra båten högre har träplank av tall sytts på på sidorna av stocken. Man har gjort små hål och sytt fast planken med tjärade smala trädrötter. Sömmen är samisk. Båten är sju meter lång och har använts flitigt i vattnet innan den lagts i båtgraven.
När Gunilla Larsson tittade närmare på just denna tunabåt, fann hon att den har likheter med den mer sentida ”håpen”, en lätt och sydd båt, som finns omnämnd i Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken” (1550): ”Dessa båtar är utrustade med en förvånadsvärd snabbhet, så att de tycks flyga fram vid minsta årtag. De hafva sin hufvudsakliga användning på strida älfvar, som störta ned från högre belägna platser, äfvensom vid sommarfisket.”

Själva ordet ”håp” är finsk-ugriskt och besläktat med finskans haapio, som betecknar en stockbåt av asp. Stadsnamnet Haparanda bygger för övrigt på denna term. Olaus Magnus nämner även skutor, dvs. större båtar som gick på seglatser i havet och klarade vågorna bra eftersom de inte var sammanfogade med hårt och oböjligt järn utan med mjuka och sega vidjor och senor och indränkta med tjära. Till seglet användes ylledukar; på stillatående vatten segel av bark. (4) I isländska sagor berättas att de samisktillverkade båtarna seglade snabbare än de skandinaviska vikingaskeppen, eftersom skrovet blev väldigt elastiskt. För ett par år sedan grävdes en sydd båt från 1600-talet fram ur vattnet vid Grand Hotel i Stockholm.  Kanske är det en sådan skuta som Olaus Petri nämner.

Teckning Carl von Linné (1973): "skjutsbonden lägger sin matsäck på ryggen och båten över axlarna och springer så med den över berg och dal"

Teckning Carl von Linné (1732): ”skjutsbonden lägger sin matsäck på ryggen och båten över axlarna och springer så med den över berg och dal”

Under sin resa i Lappland 1732 fick Carl von Linné uppleva hur en same sprang med en håp på ryggen och passade på att teckna av det hela. Hans färdledare hade helt enkelt lagt årorna på axlarna och stjälpt båten över dem. (5)

Samerna var kända för sin skicklighet i rotkonst i korgarbeten och fiskeredskap,
vilket blev en viktig handelsvara i kontakten med svearna, som inte alls behärskade denna teknik. De framställde tråden av rensenor eller tunna rötter, som behandlats med tjära. Den samiska sytekniken som använts av skogssamer och fjällsamer i Sverige skiljer sig från den syteknik som använts i centralfinska och ryskkarelska båtar. Båten från tunagraven är sydd med typisk samisk löpande söm.Vid framställningen av ryska skinnbåter användes mycket grövre rötter medan övriga finsk-ugriska folk använde sig av en söm där stygnen bildade grupper. Tunabåten från Badelunda har rekonstruerats under ledning av bl.a. Gunilla Larsson.(6)

Samisk hällristning mitt i Västerås?

När vi ändå befinner oss i Västeråstrakten skulle man kunna fråga sig om ytterligare spår efter tidiga samer är funna. I Västerås bor amatörarkeologen och historikern Jouni Tervalampi, som i maj- juni 2016 kommer ut med sin bok ”Den försvunna skogssamekulturen i Värmland, Mälardalen och Bergslagen”. Han har i årtionden letat efter samiska spår såväl i skog och mark som inne i tätbefolkade områden. I Västmanland finns 120 ortnamn med anknytning till det samiska. Han har i flera radioprogram berättat om sina fynd av bl.a. gamla samiska vinterboplatser, gravplatser, offerplatser och altare. Några av dessa spår har funnits i Lappmarken, en plats ett par kilometer väster om Västerås, där det enligt kyrkböckerna bodde samer så sent som på 1600- och 1700-talen. Tervalampi slog larm till Riksantikvarieämbetet i början av 2000-talet, men dessa reagerade inte och nu har skogsbolagen skövlat och förstört en del av dessa fynd. Något som för övrigt är typiskt för Sverige i stort. Det har inte funnits tillräckligt intresse att säkra samespår från samhällets sida och fyndplatser försvinner. LÄNK

Det märkligaste fyndet som Tervalampi gjort är en samisk hällristning liknande Nämforsens. Det vore intressant att höra vad Riksantikvarieämbetet har att säga om den. Tervalampi menar att bl.a. en liggande nåjd är avbildad. Denna ristning ligger på Skallberget ett par kilometer från Västerås centrum. Lyssna här: LÄNK
I ett kapitel i boken beskrivs gamla nåjdeplatser som Lappkyrkan, Trumvallen och Kåbdespakte. Nåjd är benämning på den samiska shamanen.

För egen del vill jag även nämna ett par varggropar som fanns kvar i Västerås åtminstone för något decennium sedan. De ligger i stadsdelarna Kristiansborg och Aroslund inte långt från Skallberget. Mina funderingar går till samiska spår. En gång i tiden var det samerna som hade på sin lott att jaga varg och björn till nordbornas tacksamhet., eftersom dessa var jordbrukare. Kanske dessa varggropar kan vara anlagda av s.k. sockensamer för några hundra år sedan?

Mina reflektioner

I min forskning kring barnafödande kvinnor i nutid och äldre tider har jag även forskat på völvor och deras extasteknik. En intressant tanke är huruvida völvan i Tunagraven i Västerås haft samröre med någon samisk nåjd under sin levnad och fått sig den samiska båten som gåva vid sin begravning. Ännu en intressant koppling är huruvida vikingaskeppens segel kan ha sytts med hjälp av samerna.

I del II  kommer samiska spår från övriga Svealand att presenteras och vi får veta varför samerna försvann därifrån.

Kersti Wistrand

Referenser:

1. ”Sydda båtar och stockbåtar” s. 57  LÄNK

2. http://www.anundshog.se/

3. ”En historisk vandring i Badelundabygden” (1989) utgiven av Badelunda hembygdsförening. LÄNK

4. Artikel ”Samiska handelsfärder i när och fjärran, med sydda båtar” av Gunilla Larsson LÄNK

5. Linneus, Carl, Lappländska resan 1732, s.41. Sthlm, 1965. Wahlström & Widstrand LÄNK

6. ”Smia” – en sydd båt från 800-talet” av Gunilla Larsson LÄNK

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Trackbacks

  1. […] de två föregående artiklarna ”Samiska spår” artikel 1 och artikel 2, har jag redovisat en del av vad arkeologisk och historisk forskning kommit fram till […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: