18 augusti, 2017

”Kuvningen av det kvinnliga” – religionshistorisk reflektion. Del III

Kersti Wistrand föreläser för HK-grupp i Medevi. Foto:BP

Kersti Wistrand föreläser för HK-grupp i Medevi. Foto:BP

Här kommer Kersti Wistrands tredje betraktelse från vår sommarretreat vid Vättern. Admin 2 står för rubriksättning

TEXT Kersti Wistrand

Östgötaslätten – religionshistorisk tillbakablick

När jag bilar genom de vidsträckta jordbruksslätterna, tänker jag också tillbaka på hur kvinnorna kan ha levt här under århundradenas gång

För länge sedan, under bronsålderns varma klimat, upplevde man en samhörighet med naturen, med himmel och jord, som vi inte känner idag. Den byggde på en helhetssyn, som respekterade naturens krafter och människorna såg antagligen den inre världen med drömmar, symbolspråk och visioner som lika viktig som den yttre. Människorna var en del av naturen och utförde riter och ceremonier för att stå i samklang med Moder Jord och (Fader) Himmelsguden. Det fanns en jämvikt mellan den kvinnliga intuitiva och den manliga mer utåtriktade kraften, en jämvikt som senare försvann när det kallare klimatet infann sig och järnåldern och senare vikingatiden tog vid.

Völvan och sejden

Man har på nordiskt område funnit små figurer som föreställer en kvinna med en stav. Det anses att det som avbildats är en völva (sejdkvinna) med sin sejdstav. Från samma tid har gravfynd gjorts, där man funnit stavar, en del prydda med snidade djurhuvuden. Völvan innehade ett högt aktat ämbete. Hennes uppgift var att vandra runt i gårdarna, försätta sig i trans och sejda, d.v.s. berätta om det kommande årets väder och skördar, men även besvara mer personliga frågor om bl.a. födslar och sjukdom. Man har i sejden velat se en klar anknytning till bronsålderns fruktbarhetsreligion.

I Erik den Rödes saga anlitades en völva eftersom det rådde missväxt och man behövde veta hur länge detta skulle pågå. Hon var klädd i en blå mantel med huva, fodrad med kattskinn. På händerna bar hon vantar av kattskinn och runt midjan en påse med magiska föremål. I völvegravar har man hittat sådana påsar innehållande bl.a. kattklor, fågelklor och hästtänder. I handen bar hon sin ämbetsstav. Katten var fruktbarhetsgudinnan Frejas speciella djur. När völvan kom till byn byggdes en hög tron upp, sejdhällen, där hon satt. Nio kvinnor sjöng speciella sånger för att hon skulle kunna komma i trance. Hon respekterades stort och efter seansen tilldelades hon gåvor.

Nils-Olof Jacobsson akvarell

Himlamoder. Akvarell (29x37cm) och foto: dr Nils-Olof Jacobson. Publicerad med N-O J:s tillåtelse.

Den romerske historieskrivaren Tacitus har redan under första århundradet beskrivit hur sydgermanerna höll kvinnan högt och ansåg att hon hade en inneboende helighet och siarförmåga och kunde jämföras med gudinnor. Det hände också att romarna anlitade spåkvinnornas tjänster. Från samma tid finns inskrifter tillägnade de mytiska kvinnliga Mödrarna (matrones, matres, matrae). Dessa väsen avbildades sittandes på pallar eller stolar, ibland med en grupp kapuschongklädda figurer. Många sådana figurer har hittats i olika delar av Europa och kan visa på att spådomsväsendet var vida utbrett och att det kan röra sig om kvinnoreligion med anor mycket långt tillbaka i tiden, men vi vet ingenting säkert.

Det nya patriarkatets intåg

I och med kristendomens seger infördes en delvis främmande patriarkalisk kultur. Den hade sina rötter i en omgivning vida skild från jordbruksslätternas. I mellanöstern fanns bergs- och ökentrakter, där herdarna spelade en viktig roll. Handelsmän med kamelkaravaner vandrade genom landskapet. Det var männens värld och deras roll var den viktigaste för samhällets fortbestånd. När detta främmande synsätt angående manliga – kvinnliga värderingar infördes tillsammans med Kristi kärlekslära, skedde en stor förändring i vårt samhälle. Den inkännande, intuitiva feminina aspekten av psyket nedvärderades och hindrades ta sig uttryck samt förföljdes i häxprocessernas århundraden, där bl.a. synska kvinnor och män fick sätta livet till.

hexenhammer

Häxhammaren
Till grund låg boken Häxhammaren (Malleus Maleficarum), som skrevs av de två katolska prästerna H. Kramer och J. Sprenger 1486.

Den maskulina principen

I vår nuvarande patriarkaliska kultur finns ett högmod och en tro att vi kan tämja och omskapa naturens krafter efter våra egoistiska behov.

För länge sedan vördade vi vår planet och såg oss som en del av den och kände oss vara dess förvaltare. Nu tror vi oss vara dess härskare, plundrar den och hotar allt liv på den. Vi tycker oss ha nått långt i utvecklingen och menar att den artificiella värld vi skapat är den naturliga och mest överlägsna. Vi prisar förnuftet och lär oss att tänka med frånkopplade hjärtan. Den maskulina principen med förnuft och rationalitet har varit tongivande i samhället och fört oss dit vi är idag.

Livsnödvändigheten av balans mellan feminint och maskulint

Kunskapen är emellertid definierad ur ett manligt perspektiv och mycket som är feminint är uteslutet. Vi lever inte i harmoni med naturens lagar just nu och faktum är att vi kommer att få det svårt att återställa balansen i naturen. Kanske vi med ödmjukhet borde lyssna på vad dagens ursprungsbefolkningar kan ha att lära oss om samhörigheten om naturen och vår egen glömda historia och bakgrund?

Ovanstående är delar ur en blivande bok om kvinnohistoria, men anpassade till Östergötland.
Copyright: Kersti Wistrand

Referenslitteratur:

Erik den Rödes saga. De isländska sagorna, Band I. Översättning Åke Ohlmarcks, Örebro 1962
Tacitus Historiae IV, 61

För den intresserade rekommenderas en gedigen magisteruppsats i religionshistoria, utlagd på nätet: Ärorika kvinnor, kvinnolika män – studium över den fornnordiska magin, skriven av Lars Johansson, Stockholms Universitet VT -98.

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. ”Kunskapen är emellertid definierad ur ett manligt perspektiv och mycket som är feminint är uteslutet.”

    Jo… – så är det ju – som jag ser det också.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: