Klimatkrisen är en återkommande fråga som lätt ger en känsla av uppgivenhet. Hur ska man handskas med detta? Ärkebiskopen Antje Jackelén och klimatpsykologen Kali Andersson var inbjudna till SVT1:s Morgonstudio 20 september.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Bild SVT skärmdump
Klimatpsykologen Kali Andersson ingår i gruppen ”Klimatpsykologerna” som arbetar med stora företag och deras beteendeförändringar i anslutning till klimatet Då och då arbetar hon även med enskilda personer som söker upp henne på grund av sin klimatoro. De kanske inte har fått så bra hjälp inom den vanliga vården där många psykologer ligger efter och inte vet hur man hanterar den här problematiken, menar hon. Vad innebär då begreppet ”klimatångest”? Kali Andersson svarar:
– Ja, klimatångest är absolut ingen diagnos eller något konstigt. Det är inte avvikande att känna oro eller ångest inför klimatförändringarna. Jag brukar tänka att det är alla möjliga känslor som är kopplade till att världen förändras. Man känner otrygghet och kanske heller inte så mycket hopp inför framtiden. Om man oroar sig i största allmänhet så kan klimatfrågan vara något som klistrar fast ännu mer. Det är tillsammans med andra miljöfrågor ett tacksamt ämne att grubbla över. Det finns inget slut på hur mycket tankar man kan tänka om det. Men många av dem som kommer till mig har inte haft de problemen tidigare. De säger att de aldrig har varit deprimerade eller haft ångest innan, men nu säger de sig ha förstått hur illa det är.
På frågan om hon också känner klimatoro svarar ärkebiskopen Antje Jackelén att det gör hon visst. Dessutom träffar hon många personer i själavårdande samtal kring frågor om klimatet. Hon har emellertid redskap att hantera detta. Hon anser att det är viktigt att det kommer fram att det är en existentiell och andlig fråga också. För fem år sedan kom Svenska kyrkan med ett biskopsbrev som beskrev denna aspekt redan då, men det landade inte riktigt. Nu har en ny reviderad version av klimatbrevet utkommit och nu börjar man i samhället sakta förstå att oron för klimatet också har en andlig och existentiell sida och att vi måste ta till vara de redskap vi verkligen har för att hantera sådana här utmaningar.
– Kyrkan tar ju tag i dessa existentiella frågor, men på vilket sätt har klimatfrågan blivit en av dem? frågar reportern.
– Jo, klimatfrågan har ju med själva vår existens att göra. Då är det viktigt att ta reda på faktaläget men också att titta bakåt: hur har vi hamnat här? Vilken syn på natur och skapelse har vi haft som har gjort att vi har handlat som vi gjort? Vi har ju hållit på med själavård i ett par tusen år och vet hur människor reagerar i kriser. Det finns vissa likheter mellan akuta kriser som drabbar oss i livet och den här krisen som är så stor och lite suddig.
– Jag som egen individ kan inte påverka en sådan här jättefråga. Vad säger du till dem som kommer med de här tankarna? undrar reportern.
– Det är ju både och. Det är klart att det som jag som individ gör spelar roll men samtidigt är det ju också så viktigt vad vi gör som gemenskap. Därför är det väldigt allvarligt att vi lever i en tid där nationalismen tilltar. Det här är ju den största utmaning som mänskligheten har stått inför och därför måste vi samarbeta. Det gäller att hitta sätt att stilla vår oro och gå in och ut ur den för att inte bli handlingsförlamade. Det gäller att hitta ett hopp som ger handlingskraft. Det är vi skyldiga våra ungdomar och deras barn och barnbarn.
– Vad säger du Kali Andersson som klimatpsykolog till dem som slutat flyga och dragit ned på köttkonsumtionen och plastkassar och ändå inte mår bättre?
– Jo, många av de lösningar som media ger oss handlar om hur vi ska förändra oss själva och vårt eget liv. Det är ju väldigt individualistiskt men problemet är komplext. Det innebär att vi inte kan lösa det själva utan vi måste handla på kollektiv nivå också. Ett gott råd är att organisera sig och arbeta tillsammans med andra.
Greta Thunberg togs upp som exempel på hur unga organiseras. Hon är en mycket viktig person som inger hopp och mening. Greta visar hur hon hanterar sin oro inför de här frågorna. Det är viktigt att få agera och att man gör någonting och får socialt stöd. Antje Jackelén berättar om ett plakat hon såg vid en demonstration med Greta: ”När ledare beter sig som barn måste barn bli ledare”. Det ligger faktiskt någonting i detta, säger hon. ”Vi har på sätt och vis lämnat en sprängnota till barn och ungdomar som nu säger ifrån på ett mycket konstruktivt sätt. Det är bra att de gör det. Sedan är det väldigt viktigt för oss att ha ett sinne för proportioner. Vi kan ta in det som är nära oss, men svårare att ta in det som har konsekvenser för hela planeten och ligger på andra sidan jorden, men vi har begåvats med så mycket intelligens att vi klarar det.
Mina reflektioner
Både psykologer och lärare är viktiga i sammanhanget då det gäller att hantera klimatångest. Det är dock inte endast en fråga om fortbildning utan en personlig utveckling på inre mänskligt plan där man själv måste våga närma sig den existentiella problematiken även kring sin egen död och fundera över vad som är meningen med livet.
Tyvärr har ensidigheten och materialismen fått allt större fotfäste i vårt samhälle och mycket medvetet och organiserat smugits in i läroböcker på alla nivåer, även universitetsnivå. Den ensidiga materialismen står för skövlandet av naturen; det gäller att som lärare kunna upptäcka detta och sätta ned foten för att bli en god förebild för elever med klimatångest. Ett tips för gymnasielärare: LÄNK
Kersti Wistrand
Intervjun ovan återfinns 6.52 i SvT1 t.om. 27 september LÄNK
