En coronadag i en intensivvårdsläkares liv

På TV visas inslag om kampen för de coronasjuka. Kersti Wistrand delar här ett facebookinlägg på uppmaning av Stephanie Tigerschiöld, 33-årig intensivvårdsläkare vid Karolinska, Solna. Hon berättar om sin hektiska arbetsdag där hon tvingas lägga jämnåriga i respirator och ber oss alla härda ut och följa Folkhälsomyndighetens föreskrifter.

OMGJORD TILL INSÄNDARE av Kersti Wistrand

Krigsdagbok 2 april 2020, kl. 22.20.
På Östfronten mycket nytt.

Vi kommer in på IVA-avdelningen för Covid-smittade för att transportera en av våra första patienter för dagen. Visiret sitter tight i pannan, jag älskar känslan av täthet när jag andas in i min skyddsmask. Jag möts av en sjuksköterska i Skyddsmask 90, hon påminner mig om en stridspilot. Avdelningen ser ut som hämtat ur en krigsfilm. Patienterna ligger i täta rader, kopplade till respiratorer.

Vi dirigeras till vår patient. Vi får en snabb rapport och lastar över till intensivvårdsbåren. Bytet till transportrespiratorn sker enligt ”under strikta rutiner”; ingen luft får läcka ut från respiratorn och sprida viruspartiklar i luften. Alla kopplingar måste tejpas.

Vi rullar ut genom korridorerna. En sjuksköterska går före oss, hon trycker upp dörrar och dirigerar hissar. Vi får inte vidröra någonting på väg ut och ingen får komma nära oss.

Vi lastar patienten i intensivvårdsbussen och rullar snabbt till mottagande intensivvårdsavdelning. Visiret immar igen under transporten, men jag ser ett stilla Stockholm susa förbi genom fönstret. Mätaren piper för låg syresättning, jag ökar syrgastillförseln till 90%. Ni där hemma andas 21% syrgas, 100% är det mesta jag kan ge.

Väl framme lämnar jag en kort rapport till kollegor vars ansikte jag inte kan urskilja. Jag måste nästan skrika för att alla ska höra rapporten ur det täta munskyddet. Viktiga detaljer har jag nedskrivet med permanent marker på mitt förkläde.

Förklädet är tillverkat av en fin medmänniska som även skrivit en hälsning på det lilla pappersbandet som det paketerades i ”Puss och kram” stod det. Mina ögon tårades lite, denna främlings ord gjorde min dag.

Vi desinficerar vår utrusning extremt noga. Därefter tar vi av oss vår egen skyddsutrustning mycket omsorgsfullt (det är en flerstegsprocedur). Vi rullar vidare mot nästa IVA-avdelning för att hämta ytterligare en Covidpatient.

Patienterna jag vårdar och möter på avdelningarna är inte sällan unga, många födda på 70-talet, vissa på 80-talet. Många har inte några riskfaktorer. Jag tar hand om svårt sjuka intensivvårdspatienter som är yngre än vad jag är. Jag är 33 år gammal.

Vi rullar hem genom ett blåsigt kallt Stockholm. Vi har jobbat i mer än 12 timmar. Jag tänker på alla Stockholmare som sitter hemma vid köksbordet. Jag hoppas att de förstår att Sverige är i krig. Att detta krig inte vinns genom att unga skickas till skyttegravarna. Vårt krig vinns genom att, unga så väl som gamla, stannar hemma vid köksbordet. – Dela gärna, så att meddelandet når till Sveriges alla köksbord.

Ur Stefanie Tigerschiölds dagbok/facebook