20 juli, 2018

Vad blev det av tron på skogsrået och Näcken?

Ängsälvor. Målning av Nils Blommér (1816–1853). Wikipedia

Just nu visar SVT2 en serie program om nordisk folktro i gamla dagar, vilket föranlett Carl Johan Ljungberg till en betraktelse över ämnet.

TEXT: CARL JOHAN LJUNGBERG

Förr tycktes naturen vara besjälad. I ängens dimmor dansade älvor och i bäcken spelade Näcken. I höstens stormar drog Odens vilda jakt fram. När människorna gått till vila slog tomtar och andra småvarelser sina vändor runt gårdar och hus.

Lika starkt som denna tro verkade i somliga landsdelar, lika påtagligt var den frånvarande i andra. Framför allt går det en gräns i tiden. Mera om detta nedan.

Från mina egna somrar i Dalarna på 1950-talet minns jag exempelvis att inga berättelser om det ”övernaturliga” delgavs oss barn, delvis till vår besvikelse. Min morfar som var lärare och en klok man, kyrkligt aktiv och varsam framstegsbejakare om man får säga så, förehöll oss att gå praktiskt till väga mot det osynliga. Han sade: ”Titta under sängen om ni tycker att ni hör något prassla eller röra sig. – Ni lugnar er säkert när ni ser att det inte finns något där”, avslutade han.

Vad betyder då den gamla folktron i dag? undrar jag. Vi drar ju en gräns mellan verklighet och ”vidskepelse”, en gräns så skarp att den liknar ett tabu. Ändå finns det till skillnad från förr ingen lag som förbjuder trolldom, spådomskonst eller aktiv magi. Det brottsliga kan väl uppkomma, om någon försöker suggerera eller utnyttja andra för egen vinning eller i otillåtna syften, likaså om man genom att utöva magi eller folklig läkekonst hindrar sjuka från att botas på modernt sätt. Trolldomen som brott hittar vi ändå inte i lagboken.

Askeladden. Theodor Kittelsen (1857–1914). Wikipedia.

En gång berättades det historier om hur människor mötte jättar och ”råndor” – ett slags kvinnliga sagoväsen som utövade makt och förförelsekonst – historier lika självklara som när man i dag delar med sig av det man upplevt på jobbet. Böcker med folkmedicinska råd och erfarenheter av ockulta möten gavs ut. Hela den urgamla insikten om det övernaturliga liksom olika berättelser och fantasier kring andar och högre väsen levde ännu, men har i dag för länge sedan sjunkit ned i det glömdas mörker. Det används mest som populärkulturella, kittlande teman i filmer eller sånger – alltsammans dock så pass ofarligt att det inte anses kräva förbudslagar.

Skogsrået (råndan) möter kolaren. Lägg märke till svansen! Konstnär: Per Daniel Holm (1835–1903). Wikipedia

Syftet med folktron?

Man kan ibland bli nyfiken på, vilka syften den gamla folktron tjänade.

Den måste väl ytterst ha drivits fram av människors behov av att förstå en gåtfull och skrämmande omvärld. Även om dennas makt inte kunde betvingas, kunde den göras mera begriplig och uthärdlig genom att ”väsen” och inte opersonliga krafter antogs utöva den.

I detta delvis ordnade umgänge utövas en form av rättvisa. Skogsfrun utsätter de onda och oefterrättliga för ”spratt” eller skadar och dödar rentav dem som inte visar henne respekt. En sorts balans eftersträvas. Sjukdom och otur beror på att individen har varit ond. Han kan dock på olika sätt göra bot. Samtidigt fortlever det onda, till exempel när jätten slungar ett klippblock mot kyrkan i byn eller när en ond människa förgörs på fläcken.

Alvkors (den femuddiga stjärnan) ansågs skydda mot onda krafter. Torsby Finnmarksmuseum. Foto: K. Wistrand

Att skydda sig från kusliga krafter

Många i äldre tid ville naturligtvis mobilisera motkrafter mot sådana kusliga naturfenomen. De ville så långt de förmådde förvandla mörkret och det kaotiska godtycket omkring sig till något begripligt eller ändamålsenligt. Alltså uppkom vissa konstanter i folktron, genom vilka naturens andar och väsen troddes kunna betvingas eller fås att iaktta fattbara regler. Hit hörde rollbärare som kloka gummor, spåmän och trollkarlar men också kristna och andra symboler som korstecknet och läsning av böner, något som fick onda krafter att vika undan.

I en del gamla kyrkböcker kunde prästen skriva att en kvinna ”blev bergtagen”. Samtidigt som det kristna livet höll onda krafter borta, pålade det också en stark tabuisering av folktrons praxis. Ändå kunde läsning av det Gamla Testamentet påminna om att människan tidigt stått i förbund med det högsta skaparväsendet och att livet inte bestäms av mänskliga viljor enbart. Det judiska folket får sina budord och straffas i våra ögon grymt, när de bryter mot vad Jahve pålagt dem och exempelvis tillber och dansar kring guldkalven.

I konkreta sammanhang gavs förr andra slags påminnelser om det bortommänskliga. När man höll husdjur, kor, får, grisar och andra, utgjorde arbetet med dessa en daglig syssla som påminde om att det finns levande men icke-mänskliga väsen vars vilja och behov vi bör försöka bli kloka på. I nästa steg infann sig de ”påhittade” naturväsendena, belägna någonstans mitt emellan mänskligt och icke-mänskligt.

Spelet var på samma gång dunkelt och enkelt. Den som sätter ut gröt till hustomten slipper straff och vinner hans tillgivenhet. Olika väsen vaktar hus och gårdar, men även skogen, bergen och fälten har högre beskyddare. Vi anar här om inget annat ett lokalt, bräckligt embryo till den utvecklade politiken med dess ömsesidiga kontrakt, som fördelar plikterna mellan härskare och folk.

Många äldre vittnesbörd om vad naturväsen har tillfogat människorna finns, och även vittnesmål om direkta möten med dessa väsen. En del historier har även inträffat i nyare tid. Länge har individer även berättat om egna besök i en verklighet vars fasor de själva betecknar som helvetiska. Andra menar lika bestämt att de fått resa till en himmelsk verklighet där harmoni och ljus råder och att de därigenom har befriats från både fruktan och dödsångest.

Konstnärer: J.T. Lundbye och Andreas Flinch 1842.

Varför och när försvann folktron?

Därmed möter vi frågan, varför den gamla folktron vid någon tidpunkt så definitivt kom att fördrivas. Vilka makter lyckades efterhand kväsa denna tro, och det så till den grad att den i praktiken inte mera existerar?

Men har pekat på en viktig företeelse som Upplysningen, i Sverige en successiv process av ökat kunskapsinsamlande liksom prestige för vetenskapen sådan den växte fram under 1700-talet. I samma riktning verkade den stora naturvetenskapliga omvälvningen i det följande århundradet.

När man talade med människor födda före det första världskriget omvittnade flera av dem, att människor i deras barndom mer öppet erkände att de trodde på olika naturväsen, liksom att de ofta själva hade sett sådana med egna ögon i nattmörkret eller halvskymningen. Lika självklart ansåg de, att denna tro på naturväsen försvann efter kriget och avlöstes av en ny sorts rationalism som aktivt bekämpade det man förr ansett helt igenom verkligt. I de kollektiva föreställningarna värld blev detta en omvälvning som har pågått tyst, men som till sina följdverkningar nog har få motstycken i vår historia.

Gruvort. Foto: AAker. Wikipedia

Om folktrons avtagande enbart hade med teknisk och materiell utveckling att göra, kunde den ju ha inträffat så snart modern teknik började ersätta gamla seder och bruk. En sådan teknik med gamla anor är järnhanteringen. Denna var i gång åtminstone på 1200-talet; Stora Kopparberg sägs ju vara världens äldsta företag. Redan med en enkel teknik följer lätt vissheten att människan ”behärskar” den natur som i sitt otyglade skick skrämt henne. Samtidigt behöver man knappast vara lättsuggererad för att då bergets innandöme öppnades för metallutvinning se naturens makt verka ännu starkare. Genom elden och de olika sätten att rena och bereda malmen, genom kaskaderna av gnistor som slår upp mot vinterhimlen och genom de öronbedövande smällarna när krutet antänds i berget, visade naturen på nya sätt sin kraft. I stället för hämndakter från lokala gudar eller naturväsen utlöste bergsbruket på motsvarande sätt offer i form av ihjälklämda, brända eller ihjälgasade människor. Det är först i vår egen tid som gruvorna har blivit mera ”säkra” och även triviala som arbetsplatser.

Man har frågat sig om folktron har varit det ”enkla folkets” ersättning för eliternas förmåga att argumentera och analysera de komplexa och skrämmande fenomen som människan möter i livet. Den osäkerhet som rådde på landsbygden och i skogarna kan just ha lockat fram ett behov av att få återförsäkringar hos naturliga beskyddare som stod i förbund med trakten och landskapet. Ett motargument är att ledande personer i europeisk historia allt sedan klassisk, främst förkristen tid också de öppet och gärna har anlitat spåmän eller så kallade augurer.

För dem som bar särskilt ansvar i samhället var det förstås viktigt att stora beslut fattades i fas med naturen eller då planeterna stod gynnsamt. Ännu vid 1700-talets slut betonar till exempel flera svenskar, att kung Gustaf III hade ett stort intresse för spådomskonst: ”Utan särdeles vördnad för det moraliska [i] religionen, ägde denne herre mera förtroende för det mystiska, och hans annars upplysta själ var till och med smittad av vidskepelse” skriver G J Adlerbeth öppenhjärtigt (citerat efter Carl Forsstrand: Spåkvinnor och trollkarlar. Minnen och anteckningar från Gustaf III:s Stockholm, 1913).

Man får väl säga att Gustaf III i detta var något speciell, men ändå. Med Carl XIV Johan och den nya författningen kom i alla händelser ett mer rationellt synsätt på spådomar och förutsägelser att vinna spridning i Sverige.

En särställning inom det antydda mönstret intar olika senare författare som använder ”övernaturliga” motiv i sina verk.

Kan man anklaga Selma Lagerlöf – trots sitt rykte som idealist en ganska entydig naturalist – för vidskepelse då hon i romaner som Jerusalem eller Löwenskiöldska ringen för in oförklarliga händelser i berättelsen? Hur betraktar man Dan Anderssons skildring av en avliden väns spöklika återkomst i en dikt som ”Gillet på vinden”, Jan Fridegårds lek med övernaturliga skeenden i Torntuppen eller Vilhelm Mobergs inlevelse i gamla sydsvenska landsbygdsriter i Brudarnas källa?

Det litterära verket ger dock viss frihet att framföra tankar som inte godtas av allmänheten eller socialt tongivande personer. Också det som i dag kallas nyandligheten är kanske inte så ny utan i vart fall till del ett försök att närma sig en verklighet, som för våra förfäder knappast behövde försvaras då den tillhörde vardagens naturliga inslag.

SVT2 visar sex avsnitt á 15 minuter om Folktro, som kan ses till mitten av september: LÄNK 

Carl Johan Ljungberg

About Carl Johan Ljungberg

Carl Johan Ljungberg, Ph D i Politics Född 1949, Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983. Projektsekreterare för Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-1978 hos prof. Daniel Tarschys. Projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City-universitetet 1984-1997 och för forskningsprogrammet Den svenska socialstaten med prof. Hans L. Zetterberg 1993-1997.
Ordförande i föreningen Humanistisk Förnyelse
Styrelseledamot i Föreningen Humanism & Kunskap

Kommentera

%d bloggare gillar detta: