Kersti Wistrand fortsätter här rapporteringen av intrycken från seminarieresan till Åbo Akademi. Arrangör i Sverige ”Humanistisk Förnyelse” och eminent reseledare Carl Johan Ljungberg.
Finlandssvenska Rita Nordström-Lytz, som arbetat inom skolan som klasslärare och senare rektor i 25 år, är idag doktorand vid institutionen för pedagogik vid Åbo Akademi. Den pedagogiska fakulteten utbildar alla typer av svenskspråkiga lärare i Finland. Rita Nordström-Lytz föreläste för oss om ämnet ”Bildning och senmodernitet”.
TEXT: Kersti Wistrand
FOTO: Ritva Peratt
MÅLNING: Michelangelos ”Gud skapar Adam”
I det förmoderna samhället
… var människan utelämnad till gudarna och pedagogiken gick ut på att fostra människan till att bli gudalik, berättar Rita Nordström-Lytz.
I 1600-talets förmoderna samhälle uppmanades människan att använda sitt förnuft och vetenskapstron började ersätta gudstron. I dagens senmoderna samhälle råder misströstan. Vetenskapen har inte lyckats lösa alla problem.
En dyster bild målas upp med klimatförändringar och terror. Man kan varken förlita sig helt på vare sig Gud eller vetenskapen. Individen står ensam i centrum. Bildningsmålet blir till ett provisorium;
… vi vet inte vart vi är på väg. Vetenskapens tid är inte förbi, men behöver omformuleras.
Den finska pedagogiken var tidigare starkt influerad av den tyska pedagogiken med dess auktoritära lärarroll, men under 1970-talet kom influenserna istället från den amerikanska pedagogiken. Tio år senare än i Sverige infördes grupparbeten. Det visade sig så småningom att några arbetade medan andra var mer passiva, en pedagogik som satte sina spår i samhället på ett icke önskvärt sätt.
Syftet med Åbo Akademis pedagogiska forskning idag är att lyfta fram globalt tänkande inom dagens pedagogik. En budget på 550 000 euro räcker till sju heltidsdoktorander och deras fyråriga studier. Forskningsprojekten är följande:
- Kunskap och moraliskt ansvar (med stark anknytning till Wittgenstein)
- Relationer mellan människan och naturen ur ett historisk-filosofiskt perspektiv
- Lärarrumsundersökning över det kollegiala klimatet
- Viktiga traditioner inom slöjdämnet
- Lärandets estetik
- Hälsopedagogiska perspektivet: hur diabetiker själva kan uppfatta sin vård
- Bildning och senmodernitet, vilket var föreläsarens eget forskningsområde
Värdegrunden i den finska läroplanen
Den finländska läroplanen från 2004 präglas av såväl universella som kulturella värden.
Den förespråkar en fostrande värdegrund som nummer ett och undervisning som nummer två. Här tas universella värden upp, t.ex. mänskliga rättigheter, rättvisa, demokrati, respekt, jämlikhet och socialt ansvar. Till de kulturella värdena hör livslångt lärande, frihet, utvecklande av nya sätt att tänka och handla, individuell identitet, en utveckling till den autonoma individen. De obligatoriska temaområden som läroplanen nämner ger utrymme för tolkningar. Handlar ”att växa som människa” om ett individuellt växande eller ett växande i relation till sina medmänniskor? Syftar kulturell identitet på subgruppstillhörighet, nationalism eller världsmedborgarskap? Innebär kommunikationsfärdigheter teknik eller relationer? Vilket är sambandet mellan deltagande, demokrati och entreprenörskap?
Som fostrare av barn är man aldrig neutral. Hur vill vi att världen ska se ut? Vilka värden präglar fostran i skolan? Detta är frågor som läraren dagligen ställs inför i sin lärarroll, frågor som föreläsaren delvis försökte besvara utifrån individens roll i det senmoderna samhällets.
Martin Bubers ”Jag- du”
kommunikation som modern dialogpedagogik
Rita Nordström- Lytz utgår i sin forskning från den österrikiske filosofen Martin Bubers dialogfilosofi, en form av existentialism, som han redovisade redan 1923.
Buber talar om ordparen ”Jag – Du” samt ”Jag – Det”.
När en människa säger ”jag” menar hon något av dessa jag, men jaget i dessa båda grundord ser väldigt olika ut i sina respektive relationer. I det första fallet ser ”Jag” den andre som ett subjekt som deltar i att skapa mitt ”Jag”, liksom jag deltar i att skapa detta ”Du”. När jag säger Du träder jag in i en relation, som kännetecknas av att Jag möter Du och Du möter Jag. Det blir till ett äkta möte, där båda parter blir medvetna om den andre och där ingen behandlar den andre som objekt utan som en partner i en viss livssituation. Båda växer i ett sådant möte. Inga spel pågår utan båda parter kan otvunget samtala med varandra, vilket ger en mellanmänsklig äkthet.
I ordparet ”Jag- Det” sker däremot en objektifiering.
”Jag” ser inte sin samtalspartner på samma sätt som i ”Jag – Du” – relationen. Antingen vill jaget här påverka och propagera eller leva upp till en viss självbild för att kunna överföra denna bild till samtalspartnern. Äktheten i dialogen försvinner.
Det finns enligt Buber tre sorters dialoger: den äkta, den tekniska och den till dialog förklädda monologen.
Det finns också, enligt hans sätt att se det, två fundamentalt olika sätt att inverka på människor. Propagandisten (”Jag- Det”) påverkar, medan pedagogens uppgift är att finna och frigöra elevens inneboende potential. Den ideala pedagogen känner till att utnyttja dessa krafter både inom sig själv och i den andre och vågar förlita sig på dem för att en god fostran skall kunna äga rum.
Dialogpedagogikens betydelse i den postmoderna skolan
Den digitala världen med mobiler och datorer tar över mer och mer i det postmoderna samhället. Det finns hem där barnen sätts med datorspel, medan deras trötta föräldrar ägnar sig åt allt annat än att kommunicera. Mobiltelefoner finns i varje tonåringens hand.
”Jag – Det” – relationerna breder ut sig. Dessutom ökar antalet barn med empatistörningar. Därför är Bubers dialogpedagogik särskilt viktig att lyfta fram i lärarutbildningen och i lärarrollen idag, anser Rita Nordström- Lytz. Många gånger är läraren den enda vuxna som kan förmedla en ”dialogfostran”.
Dialogpedagogiken är mycket viktig inom skolan och människokunskapen är en viktig del av lärarrollen. I fostran bör ingå tillit och ansvar som indirekt lärs ut genom ”jag-du”- dialogen.
I det pedagogiska samtalet är tystnaden också mycket viktig: en stilla paus till inkännande och begrundan. Platon tar upp begreppet förundran, något som också kan upplevas i en riktigt utförd dialogpedagogik.
I den finska läroplanen ingår lagstadgat samarbete inom kollegiet med tre timmar per vecka.
Det är viktigt att läraren iakttar, studerar, lyssnar lyhört, ger bekräftelse, tränar och lär ut ömsesidighet till samtalspartnern, vare sig det är en elev eller en kollega. Först då uppstår ett äkta ”Jag – Du” – möte, där parterna ser varandra ömsesidigt och berör varandra ömsesidigt. Målet i en pedagogisk kommunikation bör vara gemenskapen med medmänniskan och samhällsmedborgarna i stort. Det är detta som ger växande och utveckling till såväl individen som samhället i stort.
Kersti Wistrand
