2 december, 2016

Det här är vår tid

Fanny Härgestam om sin bok "Det är är vår tid" i TV4

Fanny Härgestam om sin bok ”Det är är vår tid” i TV4

I det första demokratiska valet i Tunisien i oktober 2011 vann det muslimska partiet Ennahda. Hur skulle det påverka kvinnornas rättigheter? I sin reportagebok ”Det här är vår tid” skildrar journalisten Fanny Härgestam kampen för en ny grundlag.

Artikeln kan ses som en fortsättning på Kersti Wistrands Tunisien – kvinnokamp i uppförsbacke

TEXT: Kersti Wistrand
Bok: Fanny Härgestam ”Det här är vår tid”

det_har_ar_var_tid

”Skrivandet och arbetet med grundlagen är som att föda barn. Först är öppningen liten. Men den blir större och större. Sammandragningarna kommer oftare. Värkarna blir kraftigare och kraftigare. Sedan ser man huvudet, Tunisiens konstitution.”

Så uttrycker sig en kvinnlig ledamot i Tunisiens konstitution under arbetet med att få fram Tunisiens första demokratiska grundlag. Intervjun är gjord av Fanny Härgestam, en ung skicklig journalist som rapporterar om nordafrikanska länder i Sveriges radio och TV. Då landets diktator Ben Ali störtades 11 januari 2011, for hon ned och bosatte sig i Tunis under några år för att på plats följa utvecklingen av ”den arabiska våren”. Hon intervjuade en mängd politiker, civilbefolkning och experter på internationell rätt för att försöka förstå hur ett lands demokrati och grundlag byggs upp efter en revolution. Vad händer i människor när man går igenom något sådant här genomgripande? frågar hon sig. I ”Det här är vår tid” beskriver Härgestam denna process genom att följa tre kvinnliga politiker samt en martyränka bosatt på landsbygden i södra Tunisien. – Heder åt dessa unga modiga reportrar som ger sig in i oroliga delar av världen och förmedlar viktiga bitar av vår nutidshistoria! Och heder åt de kvinnor som vågar sig ut och ger skildringar ur kvinnligt perspektiv! Vi har sedan tidigare Åsne Seierstads ”Bokhandlaren i Kabul” och nu Fanny Härgestams bok ”Det här är vår tid – fyra kvinnor i Tunisien” (411 sidor, utgiven 2014 av Natur och Kultur). Resultatet även denna gång är en spännande, inlevelsefylld och pedagogiskt upplagd debutbok, som var en hårsmån från att bli belönad med Stora journalistpriset 2014.

det_här_är_vår_tid_Härgestam
På bokens omslag ser man en kvinnlig ledamot sitta utsträckt i en röd soffa med gula rundlar. Denna typ av soffor fanns utspridda lite varstans utanför parlamentssalen i Bardopalatset, där den konstituerande församlingen höll till under de två och ett halvt år det tog innan grundlagen ”föddes”. Dessa soffor återkommer då och då i Härgestams skildring. Här vilar sig ledamöterna, här diskuterar de och kommer överens, här uppstår högljudda samtal och konflikter och det är också här många av författarinnans intervjuer och samtal äger rum.

Grundlagsarbetet inleds

I oktober 2011 sker det första demokratiska valet. Det muslimska partiet Ennahda får flest röster och en primärminister tillhörande detta parti utses. En konstituerande församling med 217 ledamöter röstas fram. 49 av dessa är kvinnor. Den första uppgiften blir att arbeta fram en ny demokratisk grundlag. Man tror att det ska kunna ske på ett år, men arbetet fördröjs gång på gång både på grund av olika åsikter och inrikes politiska oroligheter. ”Ska vi ha parlamentarism eller presidentmakt? Vilken makt ska en eventuell president ha? Ska folket välja honom? Ska vi ha två kamrar i parlamentet? Vilken roll ska islam spela i formuleringarna? Muslimska rättigheter och mänskliga rättigheter? Kvinnans rättigheter? etc”

Man börjar med att studera andra länders grundlagar och går sedan över till formuleringar i oändlighet, debatter, konflikter, omröstningar och börja-om-igen. Olika samhällsinstanser och allmänheten har också rätt att yttra sig. Det slutgiltiga förslaget måste ha 2/3 majoritet av parlamentet för att godkännas och hela grundlagen ska sedan slutgiltigt undertecknas av presidenten. Om det blir nej två gånger i rad resulterar detta i en folkomröstning. Grannlandet Egypten råkade ut för detta och eftersom bara 30 % av befolkningen röstade bröt kravaller på gränsen till inbördeskrig ut och Islamska brödraskapet avsattes. En allvarlig utveckling som man vill undvika i Tunisien.

Fanny Härgestam (wikimedia)

Fanny Härgestam (wikimedia)

Utvecklingen upplevd av tre kvinnliga politiker

Fanny Härgestam väljer att följa speciellt tre kvinnliga politiker, som är invalda i parlamentet. De har olika åldrar, olika bakgrund och olika politiska perspektiv: Meherzia Labidi (född 1963), tillhörande Ennahda och vice talman; Selma Mabrouh (född 1964) läkare och tillhörande socialdemokratiska partiet Ettakatol samt Mabrouka Mbarek (född 1980), som länge bott i USA och rest över världen som projektledare för hjälporganisationer. Nu är det dags att ”hjälpa Tunisien”, säger hon och representerar sekulära mittenpartiet CPR. Meherzia har levt i exil i Paris i 25 år och familjen har kvar lägenheten där. Hon har varit översättare och tolk och arbetat med fredsfrågor.

Alla tre ledamöterna lever i lyckliga äktenskap med två-tre barn vardera och med makar som delar deras politiska uppfattningar och helhjärtat stöder dem. Härgestam blir god vän med dem alla, följer dem i maktens korridorer i Bardopalatset (parlamentsbyggnaden), i plenisalen, på hembesök, i demonstrationer, offentliga tal och kommer dem nära. Det kommer att ta tre år räknat efter diktaturens upphörande innan grundlagen röstas igenom i januari 2014. Mer än ett år längre än man räknat med bl.a. beroende på terrordåd och två mord på ledande oppositionspolitiker. Härgestam ser ledamöternas förhoppningar, frustrationer, stress och utbrändhet samt rapporterar om både de inrikespolitiska skeendena och de kvinnliga politikernas kampvilja, konflikter och vänskap över partilinjerna.

Mehrezia Labidi, 2013 (Wikimedia)

Mehrezia Labidi, 2013 (Wikimedia)

Mehrezia Labidi

Den för mig mest intressanta personligheten är den vice talmannen Meherzia, som med stor skicklighet för det politiska arbetet att få fram den nya grundlagen i hamn. Hon berättar att hon är dotter till en imam och att hennes identitet och familj är starkt kopplade till islam:

”Jag har muslimska värderingar, som lever sida vid sida med allmänna mänskliga värderingar. Jag får inspiration från Koranen, men också från Bibeln. Den feminism jag lever efter handlar om dialog och kompromiss. Ett samhälles lagar måste bygga på dess normer och värderingar. Jag vill ta kvinnor med i utvecklingen, ett steg i taget, och för att göra det måste vi acceptera vissa delar av vårt arv.”

Meherzia har en unik förmåga att både kunna lyssna in, överblicka, sammanjämka och med järnhand föra arbetet framåt och hon ger aldrig upp trots alla svårigheter. Om männen i församlingen säger hon:

”Jag är oftast en bra ledare där inne och det är svårt att hantera för männen. Det är oftast de som gormar. De tror att bara för att deras röster är starka, kan de sätta sig över mig. Det är respektlöst. Då överröstar jag dem tills dess jag vinner, tills han som gormar håller käften….. Kvinnan måste vara både en lejoninna och gasell på samma gång – styrka och smidighet”.

Hon går under processens gång alltmer från att vara en brobyggare till att vara lejoninna och krigare. ”Jag är en lejoninna nu”, förklarar hon under slutfasen, ”Lejoninnan skapar ordning och påminner ledamöterna om vilka principer som gäller i den här salen och ser till att alla respekterar varandras ord. Lejoninnan står också upp för vår församling.”
När det mot slutet känns allt svårare läser hon Margaret Thatchers självbiografi. Mehrezia Labidi har ibland ansetts vara den högst uppsatta kvinnan i hela Mellanöstern.

Salma Hédia Mabrouk (Wikimedia)

Salma Hédia Mabrouk (Wikimedia)

Selma Mabrouk

Selma är läkare och vänsterpolitiker. Hon tillhör det socialdemokratiska partiet Ettakatol och därmed oppositionen. Hon tror starkt på att stat och religion ska vara skilda åt och upprörs ideligen över att Ennahdas partipolitik tar över allt för mycket vid författandet och omröstningarna av viktiga paragrafer i grundlagen. Speciellt hakar hon upp sig på frågor rörande yttrande- och tryckfrihet samt kvinnornas rättigheter. Efter ett år lämnar hon t.o.m. sitt eget parti i protest mot att hon tycker de lägger sig platt för det muslimska partiet. Selma blir några gånger förd till sjukhus på grund av överansträngning och stor utmattning. Så småningom inser hon att hon måste kompromissa i grundlagsarbetet:

”Landet är uppdelat i två, ett Tunisien som håller på islam och ett som inte gör det, men det är fel. Den uppdelningen är farlig, medan landsbygden blir allt fattigare. Detta var en katastrof redan innan vi började vårt arbete. Idag är det värre. Folk är fruktansvärt missnöjda. Det är hårt höra folk säga:`Ni har inte gjort någonting överhuvudtaget.`”

Oro och våld i landet

I februari 2012 mördas oppositionsledaren Chokri Belaid utanför sitt hem. Han har varit Ennahdas vassaste kritiker. Demonstrationer och kravaller utlöses. Folket skanderar: ”Islamistledaren Rached Ghannouchi är en mördare!” Polisövervåld och tårgas.

Nästa mord på en stor oppositionsledare, vänsterpolitikern Mohamed Brahmi, äger rum på Tunisiens nationaldag den 25 juli 2013. Fortsatta protester och demonstrationer. Rädslan är stor för inbördeskrig. Ett åttiotal ledamöter fryser sitt arbete i församlingen. Oppositionen med Selma i täten kräver regeringens avgång. Det bestäms så småningom att den partipolitiskt obundne Medhi Jomaa ska ta över som primärminister.

Selmas solidaritet med sitt lidande folk, gör att hon efter mordet på oppositionsledaren Mohamed Brahmi, flyttar ut ur parlamentet och under ett par månader sällar sig till det demonstrerande folket i rondellen utanför parlamentsbyggnaden. Där är 10 000 demonstranter när det är som mest. Morden på de två ledande vänsterpolitikerna anses allmänt vara utförda av islamister, kanske jihadister.

Det inträffar också grova överfall på de demonstrerande i rondellen. Flera bombdåd sker i landet. Poliser hittas med avskurna huvuden i södra Tunisien och dödshot sker mot flera politiker, journalister och artister. Våldsattacker äger rum runt om i landet. Stenkastning och tårgas. Polisen är symtom på sjukdom i landet, enligt många politiker. Deras befogenheter finns kvar sedan diktaturens tid. Likaså militärvåldet. Vem står bakom idag? Med sidoblickar åt Egypten är rädslan stor för inbördeskrig.

Ennahdas vice talman Meherzia menar att man funnit att de som utför dåden ofta är köpta tidigare kriminella ungdomar. Men vem har köpt dem? Ja, det är den stora frågan. En del menar att det finns ”de som vill ha statskupp! Se bara på vad som händer i Egypten! Där har det Muslimska brödraskapet störtats!” Meherzias attityd gentemot salafister har förändrats radikalt efter det de bränt den amerikanska ambassaden: ”Jag skulle velat ha sett insatser i moskéerna. Där skulle man ha kunnat fånga upp dem. Men flera moskéer har varit utom kontroll sedan revolutionen!”

Grundlagens födelse

Allt arbete med grundlagen avstannar efter mordet på Mohamed Brahmi i juli 2013. I november försvinner de sista demonstranterna i rondellen. Ledamöterna som uteblivit från Bardopalatset börjar så småningom återvända och det segdragna arbetet fortsätter. Den 3 januari börjar församlingen rösta om Den tunisiska republikens grundlag, artikel efter artikel. Röstningen tar många dagar. Ledamöternas nerver är på helspänn och då och då utbryter slagsmål i plenisalen. Det är kaotiskt och en kvinna får nervsammanbrott. Vid den slutliga omröstningen går allt igenom och Tunisien har en demokratisk grundlag i januari 2014! Den beskrivs som en modell för resten av arabvärlden. Speciellt formuleringen kring kvinnornas rättigheter i ”Artikel 46” är en glad nyhet för många och omvärlden applåderar den:

”Staten garanterar de rättigheter som kvinnan har förvärvat och verkar för att stödja och utveckla dem. Staten garanterar jämlika möjligheter mellan man och kvinna i utövandet av olika ansvar. Staten verkar för att män och kvinnor ska vara jämlikt representerade i valda församlingar. Staten vidtar nödvändiga åtgärder för att eliminera våld mot kvinnor.”

De kvinnliga politikerna har accepterat artikel 46 efter många kompromisser. Man har kommit så långt det går. Religiösa referenser finns kvar också i den nya grundlagen, även om risken för radikalisering har minskat betydligt. Vill man tolka det utifrån en konservativ synvinkel så kan man det, enligt Fanny Härgestam. En progressiv grundlag räcker heller inte till i ett land med gamla traditioner av utbrett våld mot kvinnor, särskilt på landsbygden. Den fjärde kvinnan hon har följt lever just i en by på landsbygden i södra delarna av Tunisien.

Amira – martyrhustru på landsbygden

Amira (född 1984), den fjärde kvinnan i boken är en martyrhustru med tre barn i förskoleåldern. Hon förlorade sin make under revolutionen. Amira gifte sig ung med en betydligt äldre man, som hon såg upp till. Hon fick inte ens avsluta skolgången. Det hände att hon blev slagen av mannen om hon inte lydde eller om bröstmjölken tröt. Genom giftermålet med den troende maken blev hon även underställd hela hans släkt, som efter hans död tog över ”kommandot” och bestämde hur hon skulle uppträda och klä sig.

Som martyränka åtnjuter Amira emellertid respekt och vördnad i samhället. Hon får en mindre ekonomisk ersättning som går till att betala mannens skulder, fri sjukvård och fria kollektivresor och t.o.m. en vallfärdsresa till Mekka, men arbete låter vänta på sig något år och när hon väl får ett slags kontorsjobb uteblir lönen ett halvt år. Under tiden blir hon mer och mer beroende av släkten, där speciellt ett par äldre troende kvinnor kontrollerar henne hårt. Samtidigt som hon lever i det omoderna hemmet på landsbygden, äger hon tre mobiltelefoner och en dator inklusive facebook. Hon är levnadsglad i smyg, dansar mycket inom hemmets väggar, ser på turkiska såpoperor på TV och mejlar med flera olika uppvaktande män. Hennes önskan är att en dag kunna bryta sig ur isoleringen i hemmet på landet och kunna flytta till storstaden. I slutet av 2011 säger hon:

”Frihet – vad då frihet? Jag är mindre fri nu än före revolutionen. Här i byn är ingen förändring. Jag tänker inte rosta! Aldrig mer! När jag levde med min man var jag tvungen att fråga honom om lov att göra saker. Nu när min man inte finns längre, måste jag fråga alla i familjen om råd. Men jag vill inte, jag vill inte fråga om lov. Jag är ju en vuxen människa! Det är som alla har den här mentaliteten att vilja kontrollera en!”

Då Härgestam i januari 2014 visar grundlagsparagrafen om kvinnors rättigheter för Amira, får hon till svar: – Jo, den var väl bra, på pappret i alla fall. Hoppas bara att den kan betyda något i verkligheten också!   Hon medger dock att hon blivit lite mer fri i och med att hon fått arbete, men hon kommer aldrig mer att rösta någon gång, för vad tjänar det till? Hon hoppas att så småningom kunna flytta, ”för den här byn kommer aldrig att göra mig fri!”

Kersti Wistrand

För dig som vill veta mer finns Fanny Härgestams hemsida samt en intervju på you tube.

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Trackbacks

  1. […] Läs mer | Foto: Wikimedia Commons […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: