3 december, 2016

Tunisien – kvinnokamp i uppförsbacke

Tunisiska kvinnor demonstrerar för jämställdhet @CAWTAR

Tunisiska kvinnor demonstrerar för jämställdhet @CAWTAR

Tunisiens kvinnor var först ut med den kvinnliga rösträtten i Nordafrika och först ut i revolutionen ”den arabiska våren”. Sedan länge har Tunisiens kvinnor kunnat ta för sig i arabvärldens mest kvinnotillvända land, men hur ser situationen ut idag? Kersti Wistrand belyser dagsläget och förmedlar ett boktips.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Tunisie_carte-svDet är i Bardopalatset, Tunisiens parlamentsbyggnad, det händer. Det var här landets allra första konstitution skrevs 1959, tre år efter självständigheten från Frankrike. Det var också här landets konstitution ogiltigförklarades efter det att folket rest sig mot sin diktator för drygt fyra år sedan. Och det är här landets framtid kommer att avgöras.

Tunisien har låtit tala om sig under de senaste fyra åren. Det är ett land med drygt 10 miljoner invånare på en yta stor som en tredjedel av Sverige. Medelåldern är 26 år och ungdomsarbetslösheten är hög. 99,5 % är muslimer varav de flesta sunni. På sistone har landet utsatts för två blodiga attentat, där turister dödats.

Sussaplatja i Tunisien

Sussaplatja i Tunisien

Det senaste inträffade i slutet av juni i turistorten Sousse, där 38 personer kallblodigt sköts ihjäl av en terroristanhängare. Över 1 400 beväpnade soldater utplacerades vid hotell och stränder i Sousse. Idag avråds turister att besöka landet.

beachterror

Under det senaste året har terrororganisationen IS etablerat baser i östra och västra Libyen. Tunisiska ungdomar under 35 år förvägras nu att resa ut ur landet på grund av risken att de far till träning hos radikala islamistgrupper som finns i grannlandet Libyen . Samtidigt som trycket ökar inne i Libyen, påverkas Tunisien. Nära 80 000 migranter har tagit sig över Medelhavet på illegal väg bara i år. En del av dem som misslyckats har plockats upp av tunisiska fiskebåtar. Andra har tagit sig in över gränsen. Nu vill man bygga en 160 km lång mur med övervakningsutrustning på en del av gränsen till detta grannland för att freda sig mot framför allt attentatsmän (DN 9 juli 2015). [1][2]

Mohamed Bouazizi

Mohamed Bouazizi

Starten för den arabiska våren

Eftermiddagen den 17 december 2010 tände den 26-årige tunisiske frukthandlaren Mohammed Bouazizi eld på sig själv på en trafikerad gata i staden Sidi Bouzid i centrala Tunisien.

Innan dess hade hans fruktkärra beslagtagits av myndigheterna och han hade blivit slagen av polisen enligt ryktena. På detta sätt protesterade han mot sina egna levnadsvillkor, mot de styrande och samhällsutvecklingen.

Samma dygn spreds denna händelse med blixtens hastighet via twittrande mobiler och datorer över arabvärlden. ”Jasminrevolutionen”, dvs folkliga tunisiska protester sattes i gång. Det kom så småningom att leda till ”den arabiska våren”, då land efter land försökte frigöra sig från sina diktatorer. Upproren hade sociala och ekonomiska orsaker, t.ex. bristande respekt för mänskliga rättigheter, ökad arbetslöshet bland de unga samt stigande matpriser. I Tunisien demonstrerade folket och den 14 januari 2011 flydde president Ben Ali landet till Saudarabien, anklagad för stöld av statens egendom. Han ägde bl.a. 1 200 privatbilar [2]. En turbulent tid följde. Våld blossade upp och tillfälliga regeringar avlöste varandra.

Historisk tillbakablick

Youtube_Tunis
Youtube Tunis

Under min första resa till Tunisien 1974 hade landet nyligen öppnats upp för turism. Tunisiska vänner i Sverige hade berättat om den stora förberedelsen, som hade skett under ledning av landets förste president Habib Bourguiba. Landet skulle uppvisa en attraktiv sida och alla fattiga och hemlösa som brukade tigga sig fram på huvudstadens gator hade en tidig morgon samlats upp på lastbilsflak och förts ut på landsbygden eller till öknen med uppmaningen att söka sig till sina beduinstammar [2]. Och visst var det turistmål som mötte turisterna kliniskt rent från påtaglig fattigdom, även om det var åldrigt med kameler som drog plogen på åkrarna och bussar där passagerarna på landet medförde burar med kacklande höns. Städerna var storslagna, vackra och fascinerande alltifrån antika Kartago från fenicisk tid till Tunis med vackra byggnader i arabisk stil inkluderande moskéer och bazarområden. Kvinnorna gick västerländskt och modernt klädda, många i korta kjolar och oftast utan huvudbonad, medan en mindre andel bar en liten vit sjal.

Habib Bourgiba, president 1957 – 87.

Habib Bourgiba, president 1957 – 87.

Presidenten Habib Bourguiba, som utbildat sig till advokat i Frankrike, satt vid makten under tre decennier (1957-87) och kom att ha en diktators befogenheter enligt den konstitution som hans parti upprättade 1959. Han blev omtyckt av folket och kallades landets ”fader”. I en dödsruna i BBC sägs han ha fört Tunisien in i 1900-talet med ett stort skutt direkt från medeltiden. Han satsade på juridiska reformer och utbildning. Bourguiba var mån om att skilja religion och politik åt och tog starkt avstånd från sharialagens bestämmelser.

Tunisien har under flera decennier utmärkt sig bland arabstaterna genom att kvinnan har relativt stora rättigheter. Hon kan etablera egen verksamhet och har framträdande ställningar både i rättsväsendet och militärt. Detta tack vare Bourgiba. Till hans viktigaste bedrifter hör ”koden”, en samling lagar som gav den tunisiska kvinnan denna unika status inom arabvärlden. Ett äktenskap skulle bara kunna ingås om båda parter var överens och kvinnan måste vara minst 18 år. Polygami förbjöds. Kvinnor kunde få tillåtelse att ta ut skilsmässa. Den heltäckande sjalen avskaffades. Detta till trots är Tunisien än idag ett utpräglat manssamhälle, som tydligast märks på landsbygden, där kvinnan i princip ska lyda och foga sig under mannen. Ett par röda skor som inte accepteras av maken kan t.ex. utlösa en skilsmässa.

Fabriksarbetande kvinnor i Tunisien

Fabriksarbetande kvinnor i Tunisien

Som första arablandet i världen antogs en nationell politik för familjeplanering och 1973 fick man en lag, där kvinnan gavs rätten att göra abort under de tre första graviditetsmånaderna. Däremot var sjukvården inte gratis utan kostade en hel del, vilket gjorde att endast rika kunde kosta på sig abort. Att föda barn kostar än idag stora belopp och kvinnan lämnar i allmänhet kliniken direkt efter förlossningen utan att ligga kvar mer än över samma dygn (Källa: 2 och 3).

Sihem Bensedrine

Sihem Bensedrine

Sihem Bensedrine – kvinnlig människorättsaktivist

Den tunisiska journalisten, filosofen och människorättsaktivisten Sihem Bensedrine (född 1950) har sedan 1980 fört en kamp för ökad demokrati, yttrandefrihet och kvinnans jämlikhet. En kamp i tidskrifter, radio- och TV-program samt senare på nätet. En kamp som gav henne såväl fängelse och landsflykt som flera internationella utmärkelser. Hon har aldrig gett upp sin verksamhet och i samband med jasminrevolution återvände hon till sitt land och uppmanade kvinnorna att demonstrera. I gatubilden syntes därför mängder av demonstrerande kvinnor i alla åldrar från hemmavarande äldre husmödrar till små flickor. I en intervju två månader efter revolutionen hyser Sihem Bensdrine förhoppningen att kvinnorna skulle komma att bli allt mer synliga:

”Kvinnorna har varit med att teckna konturerna av en nyfödd demokratisk utveckling genom växande politisk aktivitet och anslutning till fackföreningar och en rad feministiska rörelser. Det är nödvändigt att utvidga kvinnans roll i den nyfödda demokratiska processen med att garantera fullständig likställdhet med männen vad det gäller rättigheter, deltagande och medborgarskap”

Bensedrine menar att en häxjakt på ”islamister” pågick under både Bourgibas och Ben Alis regimer. Det var en statlig strategi att slå hårt mot kvinnornas slöjor och religiösa uppfattning. Som människorättsaktivist och feminist sade hon sig (2011) välja att tolka slöjans populäritet som först och främst en signal om ett uppror mot den diktatur som fråntagit religiösa kvinnor en grundläggande rättighet, nämligen religionsfriheten. Bensedrine, som länge befunnit sig i exil, menade att kvinnor med slöjor inte ska ses som en del av jihadaktiga modekulturer.

Tunisiska feminister utgår från principen att kvinnan har rätt att själv välja, om hon ska bära slöja. Men vi anser inte att det står i Koranen att kvinnan ska gå med på det, och vi vill inte uppmana kvinnan att täcka sig.” (Källa för detta avsnitt: )

Första demokratiska valet 2011

Vid landets första fria demokratiska val någonsin i oktober 2011 röstades en konstituerande församling på 217 ledamöter fram och fördelades på sex olika utskott. 49 av ledamöterna var kvinnor. Deras huvuduppgift var att skriva en demokratisk grundlag för Tunisien.

I valet fanns ett 80-tal små partier. Det tidigare förbjudna muslimska partiet Ennadha (eller al-Nahda) med den populäre och från exil hemvändande ledaren Rashid al-Ghannushi fick många fler röster än något annat parti. De tidigare presidenterna Bourguiba och Ben Ali skilde lagen och religionen åt. Under Ben Alis regim betraktades aktiva politiker inom muslimska partiet Ennadha som potentiella terrorister. De kastades i fängelse, där tortyr förekom, om de inte dess för innan hunnit fly från landet (Härgestam, s. 94-95). Ghannushi vistades under sin exil länge i London, där han 2012 blev placerad på ”Foreign Policy´s Top 100 Global Thinkers” [1]. Inom Tunisien menar många att han har två sidor och att den mer fördolda sidan kommer att leda till en smygislamatisering av landet. Själv hänvisar Ghannushi till Turkiet och dess mer moderata muslimska parti som förebild för sitt eget.[2]

Situationen efter jasminrevolutionen

Tunisien upplever en fortsatt stor arbetslöshet och ekonomisk kris. Enligt mina tunisiska vänner bosatta i Sverige och med dagliga facebookkontaker med släkten i Tunis, har korruptionen ökat. Likaså den öppna brottsligheten i form av rån och överfall. Det är inte bara turister som drabbas av våld. I vissa områden vågar kvinnorna inte röra sig ensamma. Polis och militär skyller på varandra att detta inte avhjälps och man talar med längtan i blicken om den tid då Bourgiba styrde landet.

Min tunisiska källa menar att situationen är något försämrad för kvinnan. Kvinnor kan genomföra högskoleutbildningar, men får sällan arbeten. Dessa går till männen. Under de senaste åren ser man någon enstaka gång män i vit lång tunika, khemis, tillsammans med sina kvinnor med stora svarta heltäckande sjalar, niqab, med endast en litet titthål för ögonen. Detta klädesplagg var avskaffat och förekom inte tidigare. Nu när ett islamistparti återigen tillåts och dessutom är största partiet, ställer de konservativa salafisterna, allt oftare krav på sina kvinnor att skyla sina ansikten och bära långärmade blusar.

islamistsI gatubilden kan man även någon enstaka gång se en salafist, en bokstavstroende konservativ muslim, med stort skägg och svart pannband med vit arabisk text. [2]

Journalisten Fanny Härgestam beskriver i sin bok ”Det här är vår tid” (2014) hur vid ett tillfälle en bil stannade nära en grupp tonårigar som kvällstid stod på gatan och drack öl och lyssnade på västerländsk musik på en radiobandspelare. Ur bilen klev tre svartklädda äldre salafistmän, gick fram till killarna, ryckte åt sig bandet, slog sönder ölflaskorna mot trottoaren och körde utan ett ord iväg med en rivstart.

Salafister har också försökt sätta eld på ett hus, där en TV-kanal höll till. Kanalen hade visat en fransk-iransk film där Gud avbildats, vilket inte är tillåtet enligt islam. Deras svarta flagga har även under en kort tid setts vaja från universitetets tak som protest mot förbudet att bära niqab under studietiden.

I januari 2014 röstades den nya grundlagen igenom. I slutet av 2014 hölls både parlaments- och presidentval. Det största partiet denna gång blev Nidaa Tounes (”Uppmaning till Tunisien”) och den sekuläre Beji Cacid Essebsi valdes till president med 56% av rösterna bakom sig. I februari 2015 infördes en koalitionsregeing. (Källa: eng. Wikipedia).

I ett kommande boktips kommer jag att ge en inblick i de fyra kvinnors liv, som presenteras i radio- och TV-reportern Fanny Härgestams bok ”Det här är vår tid” (Natur och Kutur 2014), en reportagebok om kvinnokamp för en ny grundlag efter revolutionen ”den arabiska våren”. (Härgestams bok nominerades till ”Stora journalistpriset 2014”.) Den konstituerande församlingens uppgift 2011 är att skriva en konstitution för ett nytt demokratiskt Tunisien. Hur går det till när ett land ska bygga upp en demokrati? Vice talmannen, som tillhör Ennahda, är en tuff kvinna och feminist, något av en järnlady, som vill bibehålla gamla muslimska traditioner samtidigt som hon säger sig vilja ta in nytänkande. Hur kommer den tunisiska kvinnorollen att utvecklas? Diskussionens vågor går höga. Ska ”bourguibakoden” förändras? Ska den tas bort? Nu när muslimpartiet kommit tillbaka i Tunisien? Ska sharia-lagar införas, lagar som begränsar kvinnornas rättigheter? Hur kommer den slutliga grundlagen att se ut?

Kersti Wistrand

Källor:
1. Engelska wikipedia och olika tidningar på nätet, bl.a. DN 9 juli 2015.
2. intervjuer med tuniska väninnor bosatta i Sverige
3. information från Härgestam, Fanny (2014), Det här är vår tid – fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisiens 94-95. Natur och kultur, Stockholm.

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Trackbacks

  1. […] I det första demokratiska valet i Tunisien i oktober 2011 vann det muslimska partiet Ennahda. Hur skulle det påverka kvinnornas rättigheter? I sin reportagebok ”Det här är vår tid” skildrar journalisten Fanny Härgestam kampen för en ny grundlag. Artikeln kan ses som en fortsättning på Kersti Wistrands Tunisien – kvinnokamp i uppförsbacke […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: