Shamanen hos nordlig urbefolkning

Själva ordet ”shaman” kommer från tunguserna, ett folk i Sibirien, och betecknar en man eller kvinna som innehar en speciell och viktig samhällsfunktion. Denna s.k. arktiska shamanism återfinns hos sibiriska folkslag, samer, inuiter (eskimåer) samt nordamerikanska indianer och utmärks av att shamanen under en seans trummar och sjunger sig i trans och får hjälp av bybefolkningen, som deltar. En del shamaner hade förmågan att  försätta sitt medvetande i ett djur och på så vis anta en djurhamn.

Text Kersti Wistrand

Vad är en shaman?

Shamanen hade en medfödd eller förvärvad förmåga att försätta sig i ett förändrat medvetandetillstånd, där hans medvetande lämnade kroppen och färdades antingen i det geografiska rummet för att finna jaktdjur och vilsegångna jägare, eller till den övre eller undre världen där han/hon besökte de döda eller andra där existerande väsen. Till sin hjälp hade shamanen hjälpandar.

En sibirisk shaman

Shamanadepten (eleven) lärdes som ung upp av äldre shamaner. Ibland byggde det på en naturlig medial förmåga som gick i arv. Ibland inte. Jag har själv grundligt studerat denna utbildning inom inuitkulturen och försökte få stipendier till fältforskning under min doktorandutbildning i religionshistoria, men avbröt studierna då de studenter som studerade indiankulturen alltid fick dessa kanadensiska stipendier. Jag tillbringade emellertid drygt halvåret på Kungliga biblioteket och läste i arkiven mycket av det som fanns nedtecknat från 17-1900-talet av upptäcktsresanden och missionärer.

Den grönländske adeptens utbildning var hård och den inre resan kan jämföras med yogins disciplinerade träning. Både fysisk träning, fasta, högljudd sång till gnidande av sten samt koncentrationsövningar i avskildhet ingick och dessutom en visionär, rituell död och återuppståndelse, innan slutligen en kundaliniupplevelse med ljusupplevelse uppnåddes. Adepten fick tillgång till den transpersonella eller kollektivt undermedvetna värld som tillhörde hans kultur och därmed mötet med de speciella väsen och andar som inbegreps i den. Både klärvoajans och ut-urkroppenupplevelser förekom. De stora seanserna med trummande, rop och buktaleri och publik förekom endast under den 3-4 månader långa polarnatten och tycktes att – i varje fall på Grönland- vara en tillställning för att liva upp sinnena. Shamanerna kunde under den ljusa årstiden dra sig undan och på ett diskret sätt utöva sina tjänster.

På Grönland användes inga droger för att nå trans, endast hårt inre arbete att utveckla sina förmågor under utbildningstiden. Vissa andra arktiska shamaner kunde ibland använda svamp eller speciella växter för att komma i trans, men långt ifrån alla gjorde det. Mjödet är förknippat med Odens extas.

Shamanens roll var viktig. Enligt olika tester som utförts på shamaner i USA och Kanada under 1900-talets första hälft, hade dessa mycket hög IQ och var ofta skickliga jägare. De kunde specialisera sig på olika förmågor, t.ex. påverka naturkrafter (bl.a. indianernas regndanser) och bota sjuka. Det var viktigt att upprätthålla ordningen i naturen och samhället genom förbindelser med djurandarna och ”makterna”, varvid vissa ritualer utfördes om tabubrott förelåg. Shamanen ledde allt detta.

Shamanens klädsel

Det finns ett vardagsliv och ett sakralt liv. Liksom prästen klär sig i sin skrud då han utför sitt kall, gällde det för shamanen att klä sig på ett icke-vardagligt sätt som underlättade övergången till den transpersonella världen. På Grönland uppträdde shamanen halvnaken under vinterns stora seanser, som försiggick inomhus. Sibiriska shamaner bar ofta tungt utsmyckade kläder med stenar, metaller, små ben och tänder från djurskelett, ibland skinn från ett djur. Detta för att lättare komma i kontakt med t.ex. djurens herre, björnen, och få del av dennes kraft. Shamanen kunde också lättare föreställa sig och komma i kontakt med/ få makt över hjälpandar på detta sätt.

Shamanen och djurhamnen

Att shamnismen är en uråldrig företeelse kan man förstå av ovanstående 10.000 år gamla grottmålning från Frankrike. Föreställer den en shaman i hjortskinn eller en shaman, vars frisjäl gått in i en hjort och tillfälligt tagit detta djur i besittning?

En del shamaner ansågs ibland kunna anta djurhamn. Det innebar att de under sin ut-ur-kroppenupplevelse kunde ta en djurkropp i besittning, medan den egna kroppen låg medvetslös i trans. Ibland kunde två shamaner från olika sibiriska folkslag vara osams. Det finns nedskrivet av fältforskare hur vid ett sådant tillfälle de båda shamanerna under transen (på olika orter), lämnade sina kroppar. Deras frisjälar (medvetanden) tog plats i var sin rentjur. De fick nu alltså var sin rentjurshamn och gick i strid med varandra. I samma stund som den ena dödades, dog den shaman som burit motsvarande renhamn.

Kersti Wistrand