Den amerikanske barnläkaren och nära-döden-forskaren Melvin Morse hade under tio års tid hört berättelser om dödsrelaterade visioner från sköterskor, kollegor och patienter. Han hade även själv en dröm där hans just avlidne far talade till honom. Allt detta resulterade i boken ”Avskedsvisioner – Kärleksfulla möten med döda anhöriga” (1994).
TEXT: KERSTI WISTRAND
Barnläkaren Melvin Morse har gett ut två böcker om nära-döden-upplevelser som jag tidigare skrivit om här i Humanism och Kunskap. Den ena handlar om barns NDUer: ”Närmare ljuset” LÄNK och den andra om eftereffekter hos NDUare: ”Förvandlad av ljuset” LÄNK Till dessa två böcker kan läggas denna tredje: ”Avskedsvisioner – Kärleksfulla möten med döda anhöriga” (1997) som skrevs i samarbete med Paul Perry, chefsredaktör för tidskriften American Health. Originalupplagan utkom 1994.
Nedan lyfter jag fram några av de upplevelser som presenteras i boken ”Avskedsvisioner” och som gett mening, stöd och tröst till dem som upplevt dem. Jag avstår med flit från resonemang kring metodik och vetenskap som också finns med i boken.
Melvin Morse egen upplevelse vid faderns död
En natt i januari 1988 kommer dr Morse mycket uttröttad hem sent från sitt sjukhusarbete efter en ansträngande dag. Han stänger av såväl telefonen som personsökaren och dyker i säng:
– När jag somnat i det mörka rummet såg jag min far i en dröm. Han bara stod där framför mig och sa mycket tydligt: `Melvin, ring din teleservice. Jag har någonting att berätta för dig! ´
Dr Morse vaknar med ett ryck och rusar ut i vardagsrummet där hustrun fortfarande är vaken och verksam. Morse berättar för henne om drömmen med faderns uppmaning och kastar sig sedan på telefonsvararen. Det visar sig att hans mor har ringt honom flera gånger. När han når henne har hon ett meddelande att förmedla: `Din far har just dött! ´
Denna egna upplevelse får till följd att dr Morse bestämmer sig för att göra research och dokumentera liknande avskedsvisioner och -drömmar.
Människor som förlorar en nära anhörig upplever ofta ett eller flera möten med den döde i form av livliga drömmar. En del får även visioner i vaket tillstånd i vilket de ser och t.o.m. kan tala med den avlidne. En del av boken beskriver hur dessa möten kan te sig. Det är mycket kärleksfulla, levande och ljusa möten, aldrig skrämmande och befriar ofta från förtvivlan. De är ofta betydelsefulla i sorgeprocessen och ger lättare en nyorientering i livet. Undersökningar visar att tre av fyra människor är med om detta under det närmaste året efter dödsfallet.
Dr Morse erinrar sig sedan en upplevelse som en av hans lärare, en professor i pediatrik, berättat om under Morse´s läkarutbildning. Det var en vision där denne professor fick svar från ett ljusväsende, en ängel, om varför en liten pojke hade dött.
Änglavisionen
En av Melvin Morse lärare under hans läkarutbildning var pediatrikprofessorn Dr Frank Oksi, som beskrivs som krävande och vetenskaplig. Denne gick inte desto mindre ut offentligt med en upplevelse han hade haft i början av sin läkarbana och skrev t.o.m. om den i en pediatrisk tidskrift. Han avslutade sin artikel med orden: ”Jag tänker inte försöka övertyga er om det verkliga i min berättelse. Jag bara ber er att hålla sinnet öppet för de mysterier ni råkar ut för varje dag i livet.”
Dr Oksi var entusiastisk över den moderna medicinens möjligheter men mycket frustrerad över att barn dog av medfödda missbildningar som det stod utom all makt att kontrollera. En natt hade han svårt att somna. Han grubblade mycket över en liten döende pojkes öde. Trots att han hade gjort allt som stod i hans makt hade han inte lyckats rädda barnet som dött dagen innan. Han funderade mycket över varför just det här barnet måste dö, men somnade till slut.
Ungefär en halv timme senare väcktes han av starkt ljus som lyste in i hans rum. Det var som en sol och i det intensiva ljuset stod en kvinnlig ängel med vingar på ryggen. Med lågmäld och lugnande röst förklarade hon för den förstummade Oksi varför barnet måste dö:
– Livet är ett oändligt kretslopp av förbättringar och människor är ännu inte perfekta. För de flesta människor avslöjas inte detta förrän de dör men handikappade barn vet ofta detta och föredrar sina problem utan att klaga eftersom de vet att deras plågor är övergående. En del av de här barnen har till och med fått den här uppgiften att lära oss andra att älska. Att älska ett barn som inte är perfekt får det mänskliga inom oss att växa och det är en viktig lektion för oss.
Visioner rapporterade av sjuksköterskor och läkare
Under mer än tio års tid hade dr Morse uppmärksammat vad som hände runt omkring honom beträffande sköterskors, läkares och patienters berättelser om drömmar och visioner, som ägt rum före, under eller efter ett dödsfall.
Här följer en annorlunda upplevelse.
En hospicesköterska som följt hundratals barn och deras föräldrar till slutet rapporterar om en åttaårig pojke som just dött i cancer omgiven av sin familj i hemmet.
När hon kör hem därifrån på motorvägen fylls vindrutan plötsligt av en vision som är så tydlig att hon måste svänga av vägen och stanna. I visionen ser hon den lille pojken som just dött. Han håller en man i handen och ser hängivit och lyckligt upp mot mannens ansikte.
Historien är emellertid inte slut här. När sköterskan berättar om sin vision för föräldrarna, visar det sig nämligen att pojkens far har haft exakt samma upplevelse!
Forskningsstudie kring föräldrars föraningar av spädbarnsdöd (PSD)
Det är svårt att föreställa sig hur hemskt det är att som förälder förlora ett litet barn i plötslig spädbarnsdöd (PSD). Barnet dör i sömnen, ofta vid ungefär tre månaders ålder och oftast har man lagt barnet till sängs och påträffar det senare dött. Dessa dödsfall är svåra att hantera för familjen eftersom det drabbar till synes friska barn.
Dr Morse fick en gång ett samtal med en sådan mamma som då hade två små söta döttrar. Hon berättade dock vad som inträffade vid hennes första graviditet vid 21 års ålder. Både hon och maken var överlyckliga att vänta barn, men i sjunde månaden fick hon en alldeles speciell upplevelse då hon fullt vaken vilade på sin säng:
– Jag märkte att jag svävade ut ur min kropp och upp i taket ovanför min säng. Jag svävade i luften och såg ned på mig själv. Plötsligt märkte jag att en dam svävade intill mig. Hon lyste med ett mjukt, vitt ljus.
Vi betraktade min kropp som låg där nere och damen började tala om personen i sängen som om det inte vore jag. `Du förstår, sa hon med stor medkänsla, hon får inte behålla barnet – det kommer att dö! ´
Jag blev inte arg. Istället kände jag stor kärlek och medkänsla när hon sa det, som om barnets död ingick som en del i en större plan.
Innan barnet fyllt ett år dog det i PSD. Upplevelsen var till stor hjälp i hennes sorgearbete.
Melvin Morse kom så småningom i kontakt med USA:s största forskningsorganisation som studerade PSD för att finna orsakerna bakom. Han blev erbjuden att utföra en forskningsstudie för att utröna hur vanligt förekommande det var med föraningar om barnets förestående spädbarnsdöd.
174 familjer deltog i studien. Undersökningsresultaten har presenterats på en medicinsk konferens.
Det visade sig att nästan en femtedel, dvs 21% eller 31 föräldrar, hade haft mycket starka föraningar om PSD. 17 av dem hade haft föraningar mer än fem gånger.
22 av föräldrarna hade haft en mycket stark upplevelse inom 24 timmar före spädbarnsdöden. För åtta av dem var övertygelsen så stark att de hade sökt upp akuten med sitt barn. Hälften av dem hade upplevt barnets död genom drömmar eller visioner. Många hade skrivit ned sin upplevelse eller berättat för vänner innan barnet dog.
Nio av dem som hade haft föraningar sade att de blivit hjälpta av dessa i sin sorg. 28 föräldrar sa att de nu litade mer på sin intuition.
Upplevelserna varierade från vaga, gnagande känslor till att höra en röst inom sig ”Titta nu på honom för du kommer inte att få se honom levande igen!”. Livliga förebådande drömmar och visioner i vaket tillstånd förekom hos en del föräldrar. Här är ett exempel på en vision, berättad av en mor som förlorade sitt barnen i PSD en vecka senare:
– Jag satt och läste i en pocketbok i vardagsrummet. Babyn sov i sin säng och jag vilade mig. Jag hade varit uppe halva natten för han hade kinkat. När jag satt där i tystnaden fick jag en känsla av att jag inte var ensam. Jag såg upp och där stod min far som hade varit död i ett år, men där stod han! Han sa: ”Jason ska följa med mig!” Jag förstod exakt vad han sa: min baby skulle dö!
Dödsbäddsvisioner
Dr Morse presenterar i sin bok fallbeskrivningar där sjuksköterskor sett ljusfenomen vid patienters dödsbäddar.
Dr Morse berättar även om kollegors vittnesmål. En barncancerläkare rapporterar om att många barn har drömmar och visioner innan de dör. Ett exempel är en liten pojke som såg Jesus och en gul skolbuss utanför huset där familjen bodde. Han meddelade sina föräldrar att Jesus skulle hämta honom med bussen och Jesus hade också talat om för honom att han skulle dö.
Många gånger hjälper dessa ”seende” svårt sjuka barn sina föräldrar att inleda fruktbara samtal kring den förestående döden.
Hundratals liknande fall har enligt Morse rapporterats i den medicinska litteraturen.
Melvin Morse berättar även om nära-döden-upplevelsen liksom visioner som de döende ibland får och som befriar dem från dödsångest.
Dr Morse gjorde research i vetenskaplig litteratur där han fann rapporten om en kvinna som avled i samband med förlossningen. Den var nedtecknad under 1920-talet av en professor i fysik, Sir William Barrett i Dublin. Hans hustru som var gynekolog hade natten till den 12 januari 1924 förlöst en kvinna. Barnet var friskt men kvinnan råkade ut för en svår blödning som inte kunde stillas och avled efter någon timme:
– Plötsligt såg kvinnan bort mot en viss del av rummet och hon lyste upp i ett strålande leende. `Underbar, underbart´, sa hon. `Vad är det som är underbart? ´frågade jag. `Underbart ljus, underbara varelser! ´ Sen fokuserade hon på en annan del av rummet: `Men där ju pappa! Åh, han är så glad att jag kommer! Han är så glad… Det skulle vara perfekt bara min make vore med! ´
Vi tog då fram barnet så hon skulle få se det och hon sa: `Tycker ni jag ska stanna för barnets skull? Det kan jag inte! ´Så talade hon åter igen vänd mot sin far: ` Jag kommer! Åh, han är så nära! ´
Sedan gör hon en paus och ser mycket förbryllad ut: ´Pappa har Vida med sig. Vida är tillsammans med honom! – Jag kommer! ´
Barnaföderskan ger så upp andan och dör. Det märkliga med denna berättelse är att Vida var hennes syster som hade dött tre veckor tidigare. Eftersom barnaföderskan led av komplikationer hade man avstått att berätta om dödsfallet för henne. Det var alltså förklaringen till hennes stora förvåning att se systern tillsammans med fadern.
Slutord
Dr Morse tar även upp nära-döden-upplevelsen liksom visioner likt ovan som de döende ibland får och som befriar dem från dödsångest.
I boken diskuteras hur alla dessa visioner kan integreras i vårt förhållningssätt till döden. Vilka följder får visionerna för vårt sätt att se på döden – och därmed på livet – och för vårt sätt att vårda döende människor?
”Oberoende av visionernas ursprung är de en verkningsfull medicin, som har en läkande förmåga och kan påverka både kropp och själ gynnsamt”, sammanfattar dr Morse sin bok ”Avskedsvisioner”.
Kersti Wistrand
Morse, Melvin i samarbete med Paul Perry, Avskedsvisioner. Kärleksfulla möten med döda anhöriga. Natur och Kultur 1997. ISBN: 91-27-05751-8
