Göran Sonnevi

1
233
Göran sonnevi
Göran Sonnevi. Foto: Stefan Tell

Idag lyfter jag fram Poemet ”Om kriget i Afghanistan” då jag på grund av Rysslands invasion och pågående krig i Ukraina, har stannat vid omläsningar av just de stroferna.

För någon vecka sedan skrev jag hur jag börjat fundera, och plocka, bland böcker i hyllorna där hemma. Jag började med Wislawa Szymborska och nu har jag tagit ned essän om Paul Celan och läser i Czeslaw Milosz: ”Traktater på vers”. Fler, alltfler poeter framträder, påminner mig med sina nedtecknade erfarenheter framför allt från ett söndertrasat Europa. (Jag är tyvärr inte bevandrad i poeter från andra kontinenter). Tänk, här behöver vi ingen översättare.

Göran Sonnevi föddes 1939 i Lund, växte sedan upp i Halmstad. Bor sedan många år i Järfälla. Känd som lyriker och översättare. Han biblioteksutbildade sig och fick 1961 sin lyriska debut med diktsamlingen Outfört.

Utöver ett flertal diktsamlingar har han även översatt flera verk bl a av Ezra Pound, och Osip Mandelstam. Efter ”Om kriget i Vietnam” (publicerad i BLM 1965 och senare samma år i samlingen Ingrepp-modeller) blev han en central gestalt, känd som en framträdande politisk lyriker, men hans verk har också inbegripet andra ämnen. Dikterna rör sig mot händelser som tillhör den offentliga historien – andra världskrigets läger, Vietnamkriget, Kambodja – men som aldrig kan separeras från den egna.

Grunden i tematiken är vad som händer inom den enskilda människan, själva existensen. Vi läser fram en grundläggande solidaritet, en delaktighet och ett ansvar framkallat av en ständig självprövning som leder till handling. Då jag själv glädjes åt musikens världar läser jag i en intervju att, Göran Sonnevi spelar piano och att han länge har lyssnat till indisk musik.

I mitten av 60-talet fick han en sitar, av Göran Tunström och Lena Cronqvist, som reste en hel del i Indien. Men, säger Göran, att han aldrig kom underfund med hur man stämmer det. Särskilt inte de underliggande resonanssträngarna Jag trakterar inget instrument men hyser en beundran till de som kan. Handen och örats samverkan, fantastiskt! Solomusiker, javisst, men allra mest fascineras jag av de som musicerar i grupp. Där måste man kunna lyssna och följa varandra. En fantastisk konstfärdighet. Musiken öppnar våra sinnen och kan med rätta kallas för själens föda.

Jag citerar här recensenten Andres Stoopendaals (Smålandsposten 2019) ord om diktsamlingenDet osynliga motstyckets bok.

l sina bästa stunder är Sonnevi dessutom en poet som har kraften att bokstavligen hypnotisera läsaren. Man faller handlöst ner i hans både starkt estetiska och djupt moraliska värld. Det går helt enkelt inte att avvisa en så oerhört vacker och storslagen dikt”.

Fortsätter med ord av Ulrika Knutsson, som 16 november 2012 i Expressen skrev följande (klipp ur hennes text) om Bok utan namn”.

Göran Sonnevi sjöng sig in i det svenska minnet redan våren 1965, med dikten ”Om kriget i Vietnam”. Snön föll över Lund, och snöflingor brusade i den svartvita tv:n. Det var ingen kampsång, utan ett trevande sorgekväde om vår oundvikliga delaktighet i “USA:s vidriga krig”. Det var också en dikt om skuggorna i folkhemmet, och mycket samtida mediekritisk poesi.

Göran Sonnevi har tittat mer på tv än de andra poeterna i hans generation. Snabbt blev Sonnevis fysiska stämma ett eget sound, en musikalisk närvaro. Göran Sonnevi är stammare, men inte när han läser sina egna dikter. Då flyter orden på luftströmmen utan hack, och hans pauseringar är klassiska väntrum till det omöjliga. Hans diktsamlingar har blivit allt tjockare, för att de ska rymma allt mer, inte minst variationer på tidigare teman: kärleken till Kerstin, demokratin, folkmorden, matematiken, vännerna, sjukdom, mors död och fars död, gamla vänner i diktens värld: Dante, Hölderlin, Mandelstam och många, många andra.”

Poeten och kritikern Eva Ström skrev så här i Sydsvenska Dagbladet:

Världen föds oupphörligt, skapas oupphörligt, flödar. Att vara levande i detta, att vara observant – det är här Göran Sonnevis visionära dikt befinner sig med en oceanisk, nästan bedövande kraft. Hos de levande. I kärlekens existens.”

Sonnevi är innerligt uppskattad – det är bara att läsa recension på recension. Jag kan omöjligt med dessa rader, göra hans poesi rättvisa. Från hans mångåriga och omfångsrika skaldande kan vi, med tacksamhet, fortsatt, ösa ur hans källa.

OM KRIGET I AFGANISTAN

I
Tystnaden, tröttheten och
Uppgivenheten inne i mig
Inför Sovjetunionens
Ockupation av Afghanistan
Fortsättningen av
Polen, Finland, Estland
Lettland, Lithauen, Bukowina
Ungern, Tjeckoslovakien

II
Nattens tystnad och köld
Väntar här
På den enda stjärnan
Ser Jupiter och Mars
Det är krigets månad
Killingarna får di Nattens juver
Är stort, tungt
Alla Krigsmaskiner är av Gud
Trädets former och bergets former
Är av Gud
De vitbrändas
aska är av Gud
Det finns ingenting utanför

III
Jag har bränt mig
Jag är rädd för att bränna nig
En gång till,
Och förgås därför i lågor

IV
Kampuchea Hazaradjat
Timor Eritrea
Det finns inget slut
På människornas namn
Namnet växer och växer
Folkmordets integral
Framträder allt tydligare
Som konturerna av ett barn
Under den klara, Spända huden

V
Fosfor Ansiktet
Ett enda sår
Flickan hette Yasmina
Jag heter Göran

VI
Underifrån
öppnar sig
tystnaden hos folket

VII
Under oss avlagringarna
städerna uppväxta
på nästan ingenting Alven
naken under den tunna
hinnan En bonde
går under höga askar
Han ser ut över åkern
Det är hans liv, han finns där
sen flera generationer
Det är Gabriel, min farfar
som varje vår
for till Halland, för att
köpa en häst, och sedan sälja den
på marknaden Min farmor, Ida,
i många år oförmögen
till arbete Från den svarta
gungstolen framför elden
regerar hon allas liv
Hon gav mig två kronor!
Farfars brudrock, av
Svart kläde, hängde jag
Igår in i garderoben
Där står nu också geväret

VIII
Men aldrig
till folkets utplåning
utifrån eller inifrån

IX
När jag berättade om
de baltiska soldaterna
som kom hem i kistor
från Afghanistan, och inte
fick begravas officiellt
hörde jag plötsligt, att det
var därför vi kunde föra krig, vi
tog alltid hem våra döda

X
Den inre människofronten
Kunar Hazaradjat Nuristan
En kedja av människor, ytterst
bräckliga De behöver
antitankvapen Raketer
som kan bryta igenom
stridshelikoptrarnas pansar av titan

XI
Detta är allt som finns
Allt är verklighet, sammanspänt
I den omöjliga helheten
Det som skiljs ut bygger
döden, det väldiga tornet av döda
Vi skiljs ut
också av härskriet från de döda

XII
Friheten är det ingenting
som upphäver alla ting
Det kan bara bäras av alla
(1986, Små Klanger; en röst, Dikter utan ordning, sid 66.)

Albert Bonniers Förlag/Göran Sonnevi

Sonnevi har fått många priser och utmärkelser. Här nämner jag bara några:  1975Aniarapriset,  1988De Nios Stora Pris,  1998Ferlinpriset,  2005Svenska Akademiens nordiska pris.

Här kan du ta del av hela listan: https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ran_Sonnevi#Priser_och_utm%C3%A4rkelser

Bibliografin finner du också på samma länk: https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ran_Sonnevi#Priser_och_utm%C3%A4rkelser

https://www.poetryfoundation.org/poets/goran-sonnevi

På tal om sitarspel. Lyssna gärna på Ravi och Anoushka Shankar https://www.youtube.com/watch?v=lIQrUZLyATo).

1 COMMENT

  1. Tack för din så vackert skrivna artikel, Rita! Intressant att del av dina kunskaper i poesi!

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.