USA och de militära maktmedlen

TEXT: CARL JOHAN LJUNGBERG

President Trumps syn på militära medel är förstås hans personliga. Den bör dock även ses i ett längre amerikanskt perspektiv.

Önskan att slippa dras in i krig och utrikespolitiska förvecklingar präglade det unga USA. De ledande personerna där hade valt att utvandra just för att slippa sådana konflikter, som man förband med Europas gamla och korrumperade stater. Krig och interventioner var passerade. De amerikanska nybyggarna skulle söka leva fredligt och främst hålla sitt eget ”hus” i ordning.

Efterhand växer det dock fram en annan syn på sådana engagemang. Det kom röster som ansåg att Amerika borde hjälpa folk som ännu inte erhållit sin frihet att göra detta. Amerikanerna borde komma olyckligt lottade bröder i världen till hjälp och – om så krävdes – med vapen vara beredda att störta de härskare som höll sina folk i ofrihet.

President Wilson: ”Safe for Democracy”

Under 1900-talet blev sådana tänkesätt mera inflytelserika. Såväl då USA inträdde i det första som i det andra världskriget fanns motivet att straffa frihetens upplevda fiender och befria deras offer. President Woodrow Wilson drev en sådan linje – det gällde enligt Wilson att göra världen ”Safe for Democracy” – dels under det första världskriget, dels i de beryktade Versailles-förhandlingarna då Tyskland orättvist straffades som krigets störste anstiftare. Wilsons efterträdare Franklin D Roosevelt gjorde något motsvarande under det andra världskriget, då han lät sitt land ingripa på den allierade sidan mot den tyska diktaturen.

Då världen 1945 uppdelades i två ideologiska block och det kalla kriget tog vid, inriktades den amerikanska önskan att sprida demokratin på Sovjetunionen och de länder som dessa hade ockuperat, men också på andra regimer som under någon kuppmakare hade antagit sin egen form av socialism. Under senare decennier har ett antal muslimska stater – på Balkan, i Irak, Afghanistan och Libyen – utgjort mål för amerikansk regimförändring.

De ”neokonservativa”: ja till militära medel

De impulser som president Wilson förmedlade togs på 1970- och 1980-talet upp av en ideologisk strömning som har kallats den ”neokonservativa”. Kring en kärna av tidigare vänsteraktivister – av vilka flera kom ur det politiska läger som präglats av Trotskys variant av socialism – uppstod en rörelse som ville se USA:s stora uppgift som folkens befriare, och medlet som en beredskap att intervenera i stater vars regimer ansågs försvåra politiskt och inte minst ekonomiskt samarbete. Fast de neokonservativa – ofta kallade ”neos” – även kom att stödja och bygga upp ”civila organisationer” till exempel i de före detta östländerna ansåg de att militära medel måste till som det givna och snabbaste medlet till demokrati och varaktig fred.

Eisenhower: ”Det militärindustriella komplexet” börjar växa

Dessa neos vann via tankesmedjor, medier och positioner vid universitet, men också via inflytelserika militära och politiska rådgivare i Kongressen och Vita huset stort inflytande. Både demokratiska och republikanska presidenter sökte deras råd eller lät sig påverkas av det utbud av opinionsmaterial och kampanjer som de skapade. Stora summor lades nu på den amerikanska krigsmakten och på anknutna verksamheter. Det som 1950-talspresidenten, den före detta generalen Dwight Eisenhower vid sin avgång hade kallat ”det militärindustriella komplexet” växte under den neokonservativa opinionsbildningen, och militärteknologiska företag drog fördel av enorma beställningar från krigsmakten. Stora inslag i krigföringen sköttes i länder som Irak i praktiken av inlejda privata USA-företag.

Det militära centrumet Pentagons makt ökar

Medan denna process pågick, förlorade också de traditionella utrikespolitiska institutionerna makt. Besluten om, och verkställigheten av, USA:s politik i världen övergick i ökad grad från State Department, landets UD, till Pentagon, som är dess militära centrum. Detta fick de militära organen att höja sin profil, samtidigt som man nog måste tala om en tillbakabildning i spelrummet och kvaliteten hos amerikansk diplomati.

Donald Trump och militärmakten

Denna process var i full gång då Donald Trump tillträdde som president. Trump hade gått till val på att minska sitt lands engagemang i världen. Han ville dra tillbaka amerikanska styrkor från konfliktområden som Afghanistan, Irak och Libyen. Trump var, som före detta affärsman, inställd på pragmatiska uppgörelser med andra länder då han ansåg att det kalla kriget var slut. Han skulle dock mötas av starka motkrafter som nu tycks bli honom övermäktiga.

Vad som skett sedan Trump tillträdde i början av 2017 är att de röster som vill se militära metoder har satt honom under press, liksom att han har förmåtts att byta ut sina första rådgivare mot personer som står neos nära. Trump har ännu inte startat något krig, och det Iran som väcker de neokonservativas särskilda hat, har han ännu lyckats undvika att angripa. Trumps retorik är dock hetsigt utmanande och samtidigt ofta inkonsekvent, och ingen vet därför vad de uttalanden han gör kan leda till. Inte bara i relationen gentemot Ryssland, som nu närmast helt upptas av frågan om den påstådda inblandningen i presidentvalet, skulle en uppriktig avspänning behöva ske. Även Kina som nu snabbt höjer sin internationella profil skulle kunna behöva samarbeta mera med Amerika, då den asiatiska jättestaten har betydligt större kraft och en ökande förmåga att använda sina resurser än Ryssland.

Att många oroas över vad de närmaste åren kan medföra har alltså både sina skäl och sina förklaringar.

Carl Johan Ljungberg