Natten mellan 19–20 september 1961, således för 60 år sedan, upplevde ett nygift par på hemresa något som de senare beskrev som ett bortförande där utomjordiska varelser tog in dem i ett UFO. Händelsen kom senare ut till allmänheten och ledde till den första kända amerikanska rapporten om ett UFO – bortförande.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Natten mellan den 19 och 20 september 1961 befann sig det äkta paret Betty och Barney Hill på hemväg till kuststaden Portmouth från en smekmånad i Kanada. Det var natt och mörkt ute. I White Mountains i nordöstra delstaten New Hampshire (USA) dök ett stort UFO upp. När de vaknade till sans igen var de 30 miles närmare hemmet. Det hade gått två timmar och de mindes ingenting av vad som hade hänt under denna tid. Fysiska men och mardrömmar gav dem ångest. När de två år senare behandlades genom hypnos framkom deras minnen. De hade tagits ombord på ett UFO och utsatts för medicinska undersökningar.
Detta är det första och mest berömda fallet av bortförande av UFO och berättelsen om dem svepte över hela USA under mitten av 60-talet. På den tiden hade ingen någonsin hört talas om att utomjordingar i flygande tefat, som ufon då kallades, överhuvudtaget skulle kunna kidnappa människor – och ännu värre utsätta dem för kroppsliga och medicinska undersökningar.
Betty var vit och socialarbetare med akademisk examen, Barney svart och posttjänsteman. Han hade arbetat inom armén under andra världskriget. Båda var kristna och medlemmar i Unitarian church. Båda arbetade ideellt tillsammans med olika samhällsfrågor, inte minst inom Civil Rights Movement och rasutjämningspolitiken. Barney innehade en chefspost i den lokala Civil Rights och åtnjöt mycket högt anseende. Han träffade presidenten flera gånger. De var med andra ord mycket trovärdiga personer med fötterna på jorden.
Bara detta att en vit och en svart ingick äktenskap på den tiden då rasåtskillnad så ofta påtalades, var uppseendeväckande i sig. Än mer sensationellt blev det då deras berättelse om vad de hade varit med om det där dygnet i september 1961 läckte ut i massmedia 1965 trots att paret försökt göra allt för att hemlighålla den. Endast närmaste släkten, kyrkan och en krets av vetenskapsmän kände till den.
Deras ufohistoria vände upp och ned på hela det amerikanska samhället och alla talade om det, vare sig man trodde på deras historia eller var skeptiker. Deras upplevelse kom att få följder inom kulturen i form av artiklar, böcker, TV-shower och filmer och amerikanarna bara älskade det.
Fallet Betty och Barney Hill var unikt på många sätt. Det var något helt osannolikt och omskakande. Det var inte bara det att det var det första fallet med utomjordingars, ”the Grays”, bortförande in i ett UFO. Det var också första gången som någon talade om ”missing time”, försvunnen tid. Och slutligen var det första gången som hypnos användes på detta sätt för att få fram minnesbilderna om vad som hände dem inne i det flygande tefatet.
Fallet Hill kom att gå till historien och det är frågan hur stor inverkan det haft på alla efterföljande berättelser om bortföranden av utomjordingar, inte minst författaren Whitley Striebers upplevelser som han skildrat i science fictionboken och -filmen ”Närkontakt”.
Whitley Striebers science fictionfilm ”Communion” (”Närkontakt”)
Vad var det då som inträffade?
Kathleen Mardens mor var lillasyster till Betty. När detta inträffade 19–20 september 1961 var hon 13 år och har förstahandsuppgifter om Bettys och Barneys upplevelse. Detta var en så stark berättelse att hon kommit att använda en stor del av sitt liv till UFO- forskning. Hon är chef för ett amerikanskt forskningscentrum kring UFOn och har skrivit fyra böcker. Hon har i en youtubevideo berättat vad som hände:
– Betty ringde till min mamma så fort hon kommit hem från bröllopsresan till Niagarafallen och Montreal. De hade sent på kvällen bilat hemåt till nordöstra kuststaden i New Hampshire där de bodde och något mycket märkligt hade inträffat. Ett UFO hade dykt upp på den mörka natthimlen över bergen och svävat mycket nära över dem. När de kommit hem var de skrämda över om de hade blivit utsatta för radioaktiv strålning och de visste inte vad de skulle ta sig till. De hade duschat länge, lagt kläderna utomhus och kastat den mat de hade med sig i bilen.
Mammas granne var fysiker och min mamma gick till honom för att få råd. Denne sa att Betty skulle undersöka bilen med en kompass och se hur kompassnålen betedde sig. Betty gjorde som hon blev tillsagd och nålen snurrade runt, runt när hon förde kompassen över biltaket. Detta visade på ett starkt magnetiskt fält.
Följande dag for vi till Betty och Barney. Vi såg märkena på biltaket och fick höra hela historien. De hade under en timmes tid sett hur UFOt kom närmare och närmare. Ett par gånger hade de stannat för att titta. Barney hade vid ett tillfälle stigit ut och då sett upplysta fönster. Bakom dessa var flera figurer som tittade ned på honom. De var icke – mänskliga och Barney hade blivit livrädd. De var klädd i skinande svarta uniformer och alla utom en rörde sig bort från fönstren och gick mot en panel.
UFOt sänkte sig ned och något kom ut från dess botten. De hörde dunkande ljud mot biltaket som tycktes träffas av någonting. Och det var just på dessa ställen som de dagen efter och med kompassens hjälp fann roterande magnetiska fält. De kände därefter en vibration i fordonet och en stickande känsla i kroppen.
Nästa minnesbild var hur de körde sin bil men hade kommit 35 miles närmare hemmet än tidigare. När de försökte minnas vad som inträffat var där en enda stor minneslucka på två timmar för dem båda. De kom hem och Betty ringde sin syster. Hennes kläder var sönderrivna och Barneys skor så repade att han blev tvungen att köpa nya. Deras klockor hade stannat och det visade sig senare att de var omöjliga att reparera. De sände in en rapport till bl.a. The Air Force, men Barney vågade inte berätta om varelserna han sett ombord på UFOt av rädsla att bli betraktad som galen. I en annan rapport ställd till en mer ufo-inriktad organisation (NICAP) vågade han emellertid berätta detta.
Upplevelsen satte djupa spår i parets liv. De fruktade för sina liv då detta inträffade och led av trauma. I synnerhet Barney led av svår posttraumatisk stress med stora psykosomatiska symtom. Betty var också mycket stressad och drömde mardrömmar om UFOt under flera efterkommande nätter. Hon skrev ned dessa.
Bettys sönderrivna klänning undersöktes så småningom av fem från varandra oberoende laboratorier som gjorde kemiska analyser.
Eftersom Barney mindes både uniformer och ansiktsuttryck uppmanade NICAP honom att uppsöka en psykiater för att låta sig hypnotiseras. Det dröjde emellertid två år innan Barney fann en sådan som han kunde känna förtroende för. Psykiatern hette Benjamin Simon och var känd för sitt framgångsrika arbete med krigsveteraner. Under sex månader kom denne att arbeta separat med både Barney och Betty som försattes i djup hypnos vid varje session. Dr Simon bedrev även terapi med dem.
Bettys moster Kathleen Marden får berätta vidare:
– När Bettys och Barneys upplevelse läckte ut mot deras vilja samlades vi inom närmsta kretsen för att tänka ut hur vi borde gå vidare. Det hela skulle ju kunna skada deras anseende. Kanske skulle de mista sina arbeten och deras arbete med civila rättigheter skulle kunna hamna på sidospår.
Artikel innehöll många felaktigheter och vi beslöt tillsammans att de måste gå ut offentligt. Deras arbetsgivare gav dem stort stöd och intygade hur hederliga och duktiga och högt ansedda de var inom sina respektive arbeten.
Det blev emellertid även offentlig smutskastning precis som familjen anat. Man misskrediterade paret, förminskade deras karaktärer och förvanskade deras upplevelser och påstod att de bara ville dra uppmärksamhet till arbetet med rasfrågan, men jag har alla dokumenten i min bok ”Captured” om någon är intresserad. (min anmärkning: dokumenten finns även i universitetsbiblioteket i New Hampshire LÄNK) Ni kan också gå till min (Kathleen Mardens) hemsida
Betty och Barney Hills upplevelse
Vad hände egentligen under de där två missade timmarna efter det att ufot skrapade emot biltaket?
Dr Simon hypnotiserade Betty och Barney var och en för sig. Han gick sakta och etappvis fram för att de inte skulle bli ännu mer traumatiserade. Han bad dem berätta var de befann sig och under hur lång tid och vad de såg, hörde och upplevde. Båda berättade separat samma historia.
– Det var träd runt omkring oss. Vi vet inte var vi var. När vi vände oss om såg vi den mörka vägen. Ovanför våra huvuden var ett starkt ljus.
Längre bort var det varelser på vägen och Betty och Barney diskuterade sinsemellan om det hade skett en trafikolycka eller vad det kunde vara. Varelserna närmade sig bilen och paret blev förskräckta. Betty som fick panik, sprang ut ur bilen och upp mot skogen för att gömma sig, men varelserna grep tag i henne. Sedan förlorade hon medvetandet för en stund.
Barney öppnade sin bildörr och hade en medförd pistol i handen eftersom han var rädd att bli skadad. Han och Betty släpades upp i skogen på en mörk stig. Han kände hur skohättorna skrapades mot marken. Det kändes som om han flög eftersom han hade båda armarna utsträckta. Han färdades uppåt och in i ufot där han lades på rygg på ett bord i ett undersökningsrum och fick vänta.
Även Betty fördes in i ufot men till ett annat undersökningsrum. Varelserna var kortvuxna med stora huvuden. Hon var livrädd att bli dödad eller bortförd av ufot och försökte därför slå sig fri. Hon sparkade till en av dem och i kampen som uppstod slets hennes klänning sönder.
Varelserna placerade Betty i något som liknade en tandläkarstol, undersökte hennes hud och tog skrapprov. Barney råkade ut för samma sak. Varelserna var mycket intresserade av deras skelettkonstruktion och av deras leder och nervsystem. Både Barney och Betty fick intrycket att de ville jämföra dem med sig själva.
Betty placerades sedan på ett bord, endast iklädd underkläderna. Den som undersökte henne tog fram en stor nål och hon blev vettskrämd. Hon frågade: ”Vad ska du göra med den där?” och svaret blev att det var ett enkelt test och att de skulle sticka den in i hennes navel. All kommunikation var telepatisk. Betty skrek: ”Gör det inte! Gör det inte! Det kommer att göra ont!” Men varelsen stack in nålen i hennes navel och hon skrek av smärta för det gjorde så ont. (Dr Simon var tvungen att avsluta hypnossessionen i förväg när Betty kom till denna händelse. Detta på grund av att hon var så ångestfylld och traumatiserad.)
Undersökningsledaren drog då sin hand över hennes tinning och ögon och i samma stund försvann all hennes smärta.
Kathleen Marden avbryter sin berättelse här. Hon berättar hur hon haft över tusen intervjuer med personer som blivit uppförda i ufon och undersökta. Hon har hört samma berättelse om och om igen. Om det uppstår smärta vid undersökningarna tas denna bort nästan omedelbart.
Undersökningsledaren gick sedan in till Barney. Betty passade då på att fråga den varelse som var kvar hos henne varifrån de kom. Han tog då fram en tredimensionell astronomisk karta och visade Betty, som under hypnosen kunde rita av denna.
1996 var gåtan löst enligt Kathleen Mardens berättelse på videon och man visste vilket solsystem det rörde sig om. Se kartbild Wikipedia
Här kan du en film som bygger på paret Hills berättelse:
Berättelsen får stå för sig själv och jag avstår från att kommentera den. Det är upp till var och en att själv tänka fritt.
Kersti Wistrand
