Våra förfäder kände till vissa stenars krafter och utnyttjade dem för att kurera sjukdomar och återställa hälsa. Ulla och John Hamilton berättar om forna tiders botestenar i sin bok ”Gaia – våra fäders jord” (1991).
TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND
Det finns gott om flyttblock och stenar runt omkring oss i den svenska naturen. I det gamla bondesamhället hade många av dessa stenar sin egen månghundraåriga historia som återberättades i släktled efter släktled.
Under mitten av 70-talet besökte jag en väninna i byn Össby på sydöstra Öland. En äldre bonde från byn guidade mig runt. Vid ett tillfälle visade han mig en mellanstor gråsten i sin kohage. Han klappade på den och sa: ”På den här stenen satt en gång under medeltiden en tillfångatagen prinsessa och vilade sig. Danskarna hade fängslat henne och de gjorde uppehåll här vid stranden för toalettbestyr, men det är inte många som känner till detta idag. Sådana här berättelser har glömts bort när folk flyttade från landsbygden och in till städerna.”
Ja, så är det nog. Idag är alla dessa sägner i det närmaste bortglömda och försvunna och dit hör också historien om botestenarna.
Ulla Hamilton LÄNK som tillsammans med sin make John skrivit flera böcker om jordens energier berättar i ”Gaia – våra fäders jord” hur hon i samband med en konferens anordnad av Svenska Slagruteförbundet under 70-talet blev tillfrågad av Bertil, en slagruteman från Dalarna, om hon hade träffat på någon botesten där i bygderna i Västergötland. Ulla hade aldrig hört det ordet tidigare och bad honom berätta.
Vad är en botesten?
Bertil berättade att varenda fäbod upp i Dalarna hade en botesten. Botestenarna fanns överallt i byarna över hela Sverige.
Förr i världen fanns det precis som idag värkande sjukdomar, svaghetstillstånd och plågsam trötthet. Man vände sig då till kloka gummor och gubbar. Många av dessa hade stora kunskaper om naturen och dess botemedel. Det kunde röra sig om örter, men också om jordens naturliga energier som flödade överallt. En del stenar låg på speciella ställen i naturen där de uppfångade jordpulserna. På dessa s.k. botestenar, som alltså fångat in jordenergierna, kunde byinvånarna få kraft. Både värk och trötthetstillstånd kunde lindras.
Bertil hade fått sig berättad den gamla kunskapen som gått i släkten och förklarade för Ulla genom att ta fram papper och penna och rita upp en stor botesten. Snett uppifrån ritade han upp en kraftig pulsstråle och rakt nedåt tecknade han åtta strålar ut från stenen. Från höger till vänster benämnde han dessa: ”kol”, ”mässing”, ”koppar”, ”silver”, ”koppar”, ”mässing”, ”kol” och ”bärnsten”:
– Du ska luta dig mot botestenen där bärnstenslinjen finns. Då kan du få bot från krämpor och sjukdomar som du mår illa av. Jag har själv prövat detta och känner som om att jag liksom ska kastas omkull. Men jag spjärnar emot och efter en stund känner jag mig bättre och piggare.
I forna tider tog man först reda på vilken polaritet som fattades den sjuke. Sedan fick patienten luta sig mot stenen, där den kompletterade kraften strålade ut och sögs upp av hans eller hennes kropp. Det är först då kroppen är i balans som ett riktigt hälsotillstånd kan påbörjas och uppnås.
Hällristningarna i Tanum
Ulla och John Hamilton erinrade sig hällristningar från Tanum. En av dem består av en cirkel omgiven av gåtfulla figurer. På ena sidan finns två kvinnliga figurer och på den andra två manliga. Cirkeln föreställer ett klot, som förmodligen är en botesten. Figurerna håller i de åtta strålarna. De tolkar hällristningen som en princip-skiss över hur botestenen fungerar. (Obs! Bilden hör ej ihop med Hamiltons text.)
Botestenen på Kinnekulle
Ulla och John Hamilton finner så småningom en botesten uppe på Klevekanten ovanför Martorpsfallet på Kinnekulles östra sida. Denna sten är i sägnerna känd under namnet ”Bo-oxen” och varje gång man i forna tider gick förbi den, skulle man klappa den vilket betydde lycka.
Bo-oxen är två meter hög och tre meter lång. Den är avlång med en spetsig ände åt nord-väst. På sydsidan fanns tre avsatser eller hyllor i stenen, där man kunde sitta eller lägga ett litet barn.
Paret Hamilton pendlar stenens läge och finner bl.a. att den ligger på en stark 10 – 15 m bred LEY-linje från Kinnekulles topp söderut. De finner också den ”stjärna” som bildas då stenen lagts mitt i korspunkten. Jag kan inte gå in på den intressanta men komplicerade mätningen och diskussionen utan hänvisar till sidan 18–19 i deras bok ”Gaia – våra fäders jord”.
Kersti Wistrand
Gaia – våra fäders jord” ISBN 91-88158-01-2
