Blåklockan vald till Sveriges nationalblomma

Nu har Sverige fått sin nationalblomma. 81 000 svenskar har röstat fram lilla blåklockan eller Campanula Rotundifolia som den heter på latin.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Många länder har sedan länge en nationalblomma. Norge har två: fjällbrud och ljung. Finland har en gång i tiden valt liljekonvalj, Danmark har prästkrage och Island har praktmjölke. För några dagar sedan röstade svenska folket i regi av Svenska Botaniska föreningen fram lilla blåklockan.[1] Finalisternas placering var följande:

1. Liten blåklocka
2. Linnea
3. Styvmorsviol
4. Hästhov
5. Midsommarblomster
6. Smultron
7. Lingon
8. Skogsstjärna
9. Rödklöver
10. Blåbär

Liten blåklockan är vanlig på öppna torra och ogödslade marker över hela Sverige. Den förekommer både på ängar i det gamla odlingslandskapet, i fjälltrakterna och på skärgårdsklipporna. Den blommar från juli till långt in på hösten. Jag har sett enstaka exemplar blomma in i slutet av november här i Mälardalen.

Örten, som är ett par decimeter hög, är flerårig och växer i glesa tuvor med veka stjälkar och hängande klockformade blåa blommor, i sällsynta fall vita.

Blåklockan i poesi och visa

En enda blåklocka är vacker att betrakta: valvlikt välvd, skimrande och med det trekluvna stiftet hängande. Vid regnigt väder söker sig små humlor och andra insekter gärna in i klockorna för att undgå att bli våta. Samtidigt kan dessa förse sig med ett skafferi fullt med frömjöl.

Folke Isaksson talar i en dikt om humlan som dricker sin mjölk, hängande i blommornas juver. Han ger oss en målande bild av humlan och kallar henne ”en samlare, läckergom och liten tok under blåklockans kjol”.

Människor har i alla tider hört blåklockorna ringa i folkmun och folkvisa. I Skåne kallade man den lilla blåklockan för öronklocka och i Dalsland hette den bjällra. Författaren Harry Martinson skev följande om blåklockan i sin bok ”Blomsterkort. Det enkla och det svåra” (1939):

”Den mindre blåklockan ringer på ängsmon vid sidan av den större. Lågt intrasslad i markens torra strån av gulnad vildhalm ringer den i bugande ställning. Men den större blåklockan ringer blåviolett rakt och högt över dallergräsens vackert skimrande berlocker. Hög ohörbar klang dallrar ur blåklocksskinnet. Naturligtvis ringer de inte, men varför inte låta dem ringa då de ändå ringer i folkmun, folkvisa och bilderbok.”

Gustav Fröding låter blåklockan ringa i sin dikt ”Skogen” (ur Gitarr och dragharmonika, 1891):

– – –Jag kände en trast som sjöng för
sin käresta dagen lång,
och ljungen och lingonriset
beundrade djupt hans sång.

Och blåklockan ringde sakta
i takt med hans kärleksglöd,
och skogsstjärnans öga lyste
och smultronets kind blev röd. – – –

Så här romantiskt beskrevs blåklockorna vid förra sekelskiftet i Mikael Lybecks dikt ”Kvällsvind spelade” (1900):

Kvällsvind spelade

Ranunkel och blåklocka stodo på äng.
Kvällsvind spelade,
Strök helt sakta från sträng till sträng.
Drömlik och dunkel
Dansen begynt;
Stänglarna skälva, buga och niga – – –
Gullgul ranunkel,
Gullgul ranunkel,
Huvud vid huvud som gyllene mynt
ranunkel och blåklocka stodo på äng.

Kvällsvind tystnade,
Smög sig sakta i blomstersäng.
Blåklockor nickar,
blek om kind.
Dimmorna väva konstfulla täcken,
under de mjuka,
böljande vecken
blommorna slumra med slumrande vind.

Erik Asklund skriver om blåklockor, t.ex. detta: ”Blåklocka, ring lilla syster, / spindel, spå i ditt nät:/ Göken som ropar i öster/ vet nog en hemlighet.” (ur Drakens gränd, 1965)

Erik Asklund ser blåklockornas kalkar ”ödmjukt sänkta mot gruset, en smula skrynkliga av daggens sugande verkan, stjälkarna har förlorat sin stilla, stolta resning och böjt sig under kalkarnas tyngd, små klara droppar har stannat på sin väg mot jorden och torkat upp i det varma solskenet, som sedan långsamt och overkligt reser blåklockornas huvuden och slätar ut kalkarnas tunna väv av skimrande blått siden.”

I en schlager från 1944 hör vi Ulla Billqvist sjunga:

”Sommarnatten drar oss förbi i en melodi.
Blåklockor små blommar nu och ringer för dig
här i en stilla juninattsskymning
när du ler mot mig.”

Här kan du höra hela visan LÄNK 

Kyrk- och tempelklockor

Det har påståtts att de första klockgjutarna som lär ha varit kelter förde med sig järngjutarkonsten till Frankrike och Italien och de brittiska öarna långt före kristendomens tid och att de tog campanulans form till sina klockor. De första kristna kyrkklockorna från 500- och 600-talen tog även blåklockan som mönster, men kanske är det endast sägner. [2]

Här kan du slutligen se en buddhistisk liten kyrkklocka från Thailand. Dessa små pinglor hänger tätt under de utskjutande yttertaken på många klosterbyggnader och tempel och ger ifrån sig ett klingande ljud då vinden vajar dem. Ursprungstanken lär ha varit att mota bort mörka energier.

Nu börjar den spännande fortsättningen. Sverige har fått sin nationalblomma, men hur ska vi använda den och vilket symbolvärde kommer den att få? Till att börja med planerar Svenska botaniska föreningen en fototävling och en akvarelltävling.

Kersti Wistrand

Referenser: 1) https://svenskbotanik.se/nationalblomma/ 2) Harriet Hjort, Blomster-vandringar, Rabén och Sjögren, 1980.