Drömkvädet

0
431

Konstverk av Gerhard Munthe 1904. Wikipedia.                    

Midvintertiden mellan juldagen 25 december och trettondagen 6 januari har tidigare betraktats som en magisk tid då människan stod som närmast andevärlden. I det norska Drömkvädet beskrivs hur den medeltida Olof Åsteson i en tolv dygn lång dröm besöker dödsriket.

TEXT: KERSTI WISTRAND
FOTO: Wikipedia

I forna tider, långt innan kristendomens införande, betraktades midvintertiden som en mycket speciell och magisk tid på året. Under dessa dygn var natten som djupast, växtligheten vilade i dvala och många djur hade sin vintersömn i väntan på solens återfödelse. Yttervärlden vilade och även människorna drog sig tillbaka in i stugvärmen för att slippa de kalla och mörka dagarna. Det var den tid på året då skiljelinjen mellan människans värld och andevärlden var som tunnast och man hade förmågan att lättast gå in i djupet av sitt undermedvetna och få drömmar eller visioner av den andliga världen. Det var också under denna tid som Oden kunde ses fara omkring med sina härskaror under stormiga nätter.

Vid kristendomens ankomst såg man fortsatt på de tolv heliga nätterna mellan juldagen den 25 december och trettondagen den 6 januari som en mycket speciell och mystisk tid på året. Trettondagen kallades på sina håll för ”farängladagen”, som anspelade på en gammal folktro att de döda under natten mellan julaftonen och juldagen återvände till sina hem för att närvara i julfirandet och sedan ge sig tillbaka till gravarna/ himlen på trettondagen, vilken betraktades som julens sista dag. [1]

I Tyskland talar man fortfarande om denna period som ”die zwölf Heiligen Nächte” eller ”Rauhnächte”. Denna tid ansågs ligga mellan det gamla och det nya året. Därför var det gynnsamt att omvandla alla negativa tankar inom sig, fördriva onda andar, rena sig och förbereda sig för ett bättre sätt att leva som människa under det kommande året. Det var också gynnsamt att under denna tid ägna sig åt att ställa prognoser om framtiden. De drömmar man då hade under nätterna sades kunna inträffa under det kommande året.

För mycket länge sedan var det brukligt att framföra skaldesånger, ballader eller kväden ord och ton. Dessa framfördes av en sångare eller sångerska, ibland med instrument, och gav stor inspiration till åhörarna.

Tänk dig att du förflyttas tillbaka i tiden till 1300-talet. Det är midvinter och utanför viner snöstormen i mörkret, men du sitter varmt och tryggt i salen i ett timmerhus tätt tillsammans med byinvånarna. En brasa brinner på eldstaden och kastar flämtande ljussken i den i övrigt mörka omgivningen. Framför oss står en kvinna i medeltida kläder. Hon har något viktigt att förmedla oss alla som sitter där. Vi väntar i andäktig tystnad. Så upplåter hon sin vackra stämma och framför det 33 minuter långa ”Drömkvädet”. Vi sitter alla gripna och lyssnar till budskapet som Olov Åsteson delgav församlingsborna i sin bykyrka i Norge på trettondagen. Han hade varit med om fantastiska upplevelser efter det att han vaknat upp från en tolv dygn lång drömvision under vilken han hade besökt de döda i dödsriket.

Så här framför den norska sångerskan Berit Opheim ”Drömkvädet” idag:

Drömkvädet 

Huvudpersonen i Drömkvädet är Olof Åsteson som somnar på julaftonen men inte vaknar förrän på trettondagen. Hans själ prövas under denna tid till det yttersta. Han reser över sjöar med blånande is, han far över stinkande träsk. Törnen sliter naglarna av hans händer och fötter och hans mun fylls av gravmull. Han möter ormar och häxor som tjärnar smör av blod. Men han skådar också änglar och möter sin gudmor.

Olof Åsteson skildrar kampen mellan det goda och det onda och hur syndarna blir straffade för sina missgärningar. Domen över det onda är kvädets höjdpunkt. Då möts två härar: en från norr som anförs av Grutte Gråskjegge som är självaste djävulen och en från söder anförd av ärkeängeln Mikael. Budskapet är enkelt och klart: det gäller att leva rätt och dela med sig till de fattiga.

Olof prövas och utvecklas och återvänder med budskapet att medmänskligheten är den enda räddningen för människosjälen. Kanske är den långa resans mål helt enkelt att ta emot och ta till vara på livet här och nu och göra det bästa av det för sina medmänniskor.

Till sin utformning rör kvädets innehåll sig i den katolska medeltida teologin och är en av många medeltida, europeiska visionsdikter, påminnande om Dantes Divina Commedia. Men Drömkvädet innehåller även fornnordiska inslag.

Man bedömer att huvuddelen av texten kan var från slutet av 1200-talet till början av 1300-talet. Vissa strofer är dock identiska med texten på norska bältesspännen som hittats och som kan härledas till 500-talet. Man vet med andra ord inte hur gammal själva kärnan i Drömkvädet är. I sin nuvarande form skrevs den ned för första gången på 1840-talet i Telemark i Norge.

Berit Opheim har sjungit Drömkvädet i femton år och säger att det är som att gå in i en meditation. Hon tycker t.o.m. att hon blir som Olof som är ute och berättar om sin mission. ”Man får helt enkelt bara börja sjunga och låta det bli en resa och bli Olof Åsteson”, säger hon. [2]


Uppsala Waldorfskola ger ”Drömkvädet – en eldshow”.

Elden under midvintertid

Eldens element hade sin givna plats under midvintern. Solen var som minst synlig och magiska riter, men nu nästan helt utdöda och bortglömda torde ha utförts. En sådan var riten med Eldsborgs skål, som kan ha anor från vikingatid. Den 7 januari offrade husmodern öl, bröd och kött till den husliga härden där elden brunnit hela julen. Efter offret sade man gemensamt: ”Eldsborgs skål. Så högt min eld, men varken högre eller hetare.” I nedteckningar från 1700-talet sägs att detta gjordes för att slippa bränder under det kommande året. [3]

Seden att tillverka stora ”statyer” av hus och djur av halm och sedan bränna dessa i vintermörkret tycks ha varit en gammal utbredd sed som på sina håll lever kvar i Östeuropa. För några decennier sedan var jag med om denna sed på Gärdet i Stockholm. Det var en tävling mellan olika länder om vilken som hade den vackraste brinnande tingesten mot den gnistrande kalla och stjärnklara midvinterhimlen. Jag kan tänka mig att Gävlebocken har sin uppkomst i dessa gamla traditioner.

Kersti Wistrand

Noter: 1) https://historiesajten.se/handelser2.asp?id=56

2) https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1411917?programid=4433 och https://www.youtube.com/watch?v=BizHMxUi5XE samt https://www.youtube.com/watch?v=DyGtYQ45Pmg

3) https://sv.wikipedia.org/wiki/Eldborgs_skål

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.