14 november, 2019

Sydsamiska som språkval i Vilhelmina

Carina Olofsson visar vacker sameslöjd från sin barndom. Foto: K.W.

2019 är FN:s internationella år för ursprungsspråk.I Vilhelmina har eleverna möjlighet att välja sydsamiska som språkval på schemat. Kersti Wistrand har besökt Hembergsskolan där Carina Olofsson, som även är ordförande i sameföreningen, undervisar i ämnet.

TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND

Älgjaktstider i södra Lappland. Lövträden flammar i gult och orange och det är varmare än normalt: löven sitter kvar in i oktober. Årets älgar är redan skjutna då jag anländer till Storsele, Vilhelmina, i slutet av september. Jag får istället vara med om att några män i byn lägger ut fem nät i Vojmån och morgonen därpå kommer hem med femtio stora fiskar; gäddor, abborrar, rödingar, sikar (den största på 2,7 kg) och harr. Det rensas, saltas, gravas och fryses in. En del delas ut i byn och fiskmiddagarna blir många.

Min väninna Ulrika Granström, pensionerad språklärare med finlandssvensk bakgrund, har nu på sensommaren börjat intressera sig för att studera sydsamiska. Hon och hennes make bor utanför Kumla men maken härstammar från Storseleområdet. Ulrika berättar att samiskan i likhet med finska, estniska och ungerska är ett s.k. agglutinerande språk vilket bl.a. innebär att olika ändelser läggs på orden för att uttrycka olika skeenden. Prepositioner blir till kasus och hängs på direkt efter substantivet. Dessa språk hör alla fyra till den finsk-ugriska språkgruppen.

En gång i tiden fanns samer över hela Finland, Estland och Karelen. En teori är att samiska och finska härstammar från ett gemensamt språk som talades för ca 4 000 år sedan eller ännu tidigare. Samerna blev som nomader sedan mycket splittrade och olika dialekter och språkliga former har uppstått. [1]

Ulrika har skaffat sig en lärobok och vill putsa på uttalet med hjälp av en lärare i samiska. Efter att ha ringt runt får hon kontakt med Carina Olofsson, ordförande i Vilhelmina sameförening och tillika lärare i sydsamiska. Ulrika blir inbjuden på besök i hennes skolsal och jag får följa med. Vi blir varmt mottagna och Carina, som arbetat som lärare här i åtta år i Hembergsskolan, börjar berätta om den samiska språkgruppen.

Carina Olofsson, lärare i sydsamiska i Vilhelmina visar några läroböcker för Ulrika Granström. Foto: K. Wistrand

De samiska språkgrupperna

Det finns tre språkområden för samiskan: östsamiska, som talas på Kolahalvön i Ryssland och östra delarna av Finland, centralsamiska som talas i Finland, Norge och Sverige samt sydsamiska som talas i Norge och Sverige. Inom dessa områden är det nio samiska språk /varieteter. Fem av dessa har godkända ortografier, nord-, lule-, syd-, ume- och pitesamiskan. Störst är nordsamiskan och det är oftast det språket man hör i det TV- sända samiska nyhetsprogrammet Oddasat.

Skillnaderna i de samiska språken gör att samer från olika områden har svårt att förstå varandra. Skriftspråken har kommit in mycket sent i bilden. Den sydsamiska ortografin t.ex. antogs först 1978 och gäller inom det sydsamiska området i Norge och Sverige. Innan dess skrev man som det lät inom sitt närområde.

Jag beslutar mig för att ställa några frågor till Carina och undrar om hon själv är uppvuxen med samiska som språk.

– Min mamma växte upp med föräldrar som hade sitt modersmål sydsamiskan men som även pratade svenska. Trots det fick mamma inte lära sig sitt modersmål. Hon tillhörde den generation som förlorade språket eftersom många föräldrar valde att barnen bara skulle prata svenska och därmed kanske få det lättare i livet. Den politik som fördes, i rasbiologins spår, där samer ansågs mindre värda, ledde nog till att många fick skamkänslor och valde bort språket. Ja, några förnekade helt sitt ursprung.

Själv var jag 48 år när jag började läsa sydsamiska. Jag hade då hört en inspelning med min morfar där han talade samiska och jag kände att jag ville försöka ta tillbaka det språk som redan borde ha varit mitt. Tänk om mamma hade fått språket och kunnat ge det till mig så att jag hade kunnat ge det till mina barn … Det är verkligen en stor sorg att inte få sitt modersmål som barn då det är lättast att ta in. Dessutom är språket så mycket mer än bara ett språk. Det handlar om identitet och en väg till sin kultur och historia.

När jag var åtta år och skulle flytta från fjällbyn ner till Vilhelmina var jag så rädd att någon i min nya skola skulle få veta att jag var same. Det gör fortfarande ont i mitt hjärta när jag tänker på det, att jag som barn skämdes för mitt ursprung. Hur kom det sig? Hade jag ärvt den känslan? Staten och kyrkan har ett stort ansvar för att så mycket gått förlorat till följd av hur samerna har behandlats. Någon skuld lägger jag inte på mina morföräldrar för att de bröt språkkedjan. Man måste ha förståelse för hur de tänkte och kände i den tidsanda de levde i. De icke renskötande samerna skulle assimileras in i det svenska samhället och de renskötande samerna skulle hållas på en lägre nivå vad gällde utbildnings- och bostadsförhållanden. “Lapp ska vara lapp”- politiken var rådande och det samiska folket splittrades. “Härska genom att söndra” var en effektiv strategi från de styrande. Det har resulterat i att vi samer än i dag inte kan enas i frågor som rör det samiska samhället. Men språket har jag lyckats ta tillbaka en del av och jag känner mig så nöjd och lycklig över det.

Det sydsamiska alfabetet. Foto: K.W.

Undervisningen

Vilhelmina ligger i en samisk förvaltningskommun, vilket bl.a. innebär att samer har rätt att kunna kommunicera med kommunen på sitt eget språk. På vägskyltar står ortnamnen både på samiska och svenska liksom en del annan skyltning inom kommunen.

Carina undervisar barn och ungdomar i sydsamiska, både som modersmål och språkval och har kvällstid även ABF-kurser för vuxna. Från årskurs sex får eleverna välja mellan olika språk – tyska, franska, spanska eller sydsamiska – som språkval. När Carina började som lärare var det inte så många elever i Vilhelmina som valde samiska, men med tiden har intresset för språket ökat. Det beror delvis på att skolorna lyfter och synliggör det samiska genom riktade satsningar för årskurs 3, 5 och 8. Eleverna får besöka samevistet uppe på Kyrkberget samt göra studiebesök i Fatmomakke som är en levande kyrkplats för samernas och nybyggarnas ättlingar. Samer bjuds också in för att berätta för eleverna om renskötseln, slöjden, koltarna och jojken. Unga renskötartjejer som besöker klasser är ett lysande koncept. Ungdomar möter ungdomar och förståelse och respekt skapas när man genom bildspel får följa en renskötares vardag genom hela renskötselåret.

Men det ökade intresset för det samiska beror också på att Vilhelmina, sedan 2010, är en samisk förvaltningskommun där språk och kultur ska främjas. Lagen om minoriteter och minoritetsspråk, som ligger till grund för kommunens åtaganden, innebär att inom barn- och äldreomsorg ska det finnas personal som kan samiska. Då gäller det att skapa intresse för språken så att ungdomarna vill utbilda sig. Skolan har en viktig roll där.

Eleverna får börja med att lära sig det sydsamiska alfabetet vilket skiljer sig från det svenska bl.a. genom att där finns dubbelkonsonanter och långa vokaler, varav några är diftonger, t.ex. ae, ie, oe, ua, åe. Dessa räknas som egna bokstäver och sydsamiska alfabetet får på så vis 43 bokstäver. C, q, w, x och z finns inte med där.

Sedan får eleverna lära sig ord och enkla meningar. Meningarna byggs upp med subjekt+ objekt+ verb. Jag läser en bok´ blir på sydsamiska `Manne (jag) gärjam (bok i kasus ackusativ) lohkem (jag läser)´. Samiskan har många beskrivande ord när det gäller djur och natur och väder.

Undervisningen går vidare med att eleverna ska förstå hur språket är uppbyggt och utifrån det kunna uttrycka sig. Substantiven har åtta kasus. Kasus innebär ändelse på ordet som ger en förändrad betydelse. Verben har personändelser och dessutom finns dualisformen.


Räkneord på nord-, lule- och sydsamiska. Foto: Kersti Wistrand

I undervisningen ingår också kunskaper om den samiska kulturen. På baksidan av skolan får eleverna öva sig att kasta lasso. Många lektioner förläggs till samevistet där kåtor och bodar visar på traditionell samisk byggnadsteknik. På en hylla i klassrummet finns klassisk samisk litteratur och på väggen hänger konst av samiska konstnärer som Lars Pirak och Nils Nilsson Skum.

Så får vi se prov på vacker sameslöjd. Carina visar oss den vackra samiska kolten med barmkläde och bälte. Även den barnkolt som hon bar som liten visar hon oss. Hon använder koltarna och annan slöjd som undervisningsmaterial. Hon berättar att koltarna ser olika ut beroende på vilket område i Sápmi man tillhör. På ett av bältena är det sydsamiska mönstret sytt med pärlor och på det andra är det tennbroderier. Broscher och spännen är i silver. Förr omsatte man ofta sina rikedomar i silverföremål som kunde användas både som betalmedel och som gåva vid offerritualer. Vi får också se en liten ceremonitrumma som används i undervisningen när eleverna ska lära sig om samernas förkristna religion.

Allt detta leder in till att Carina börjar berätta om ett annat stort intresse som hon och hennes man har på fritiden. Som “amatörarkeologer” letar de i fjällområdet efter samiska kulturlämningar. När de hittar en lämning, t.ex. en härd, dokumenterar de platsen med hjälp av GPS, kartlägger och meddelar arkeologer som oftast kommer dit och dokumenterar.


Carina Olofsson har här funnit ett gammalt samiskt skafferi nedsänkt i marken mellan stenar. Foto: K. Wistrand

Carina letar samiska fornfynd

Mellan 2008 – 11 genomfördes projektet ”Saemieh Saepmesne – I det samiska rummet”, där man arbetade med att synliggöra det sydsamiska landskapet historien och människorna. Där ingick dokumentation av kulturlämningar, arkivstudier, intervjuer och ortnamnsstudier. I detta arbete har Carina varit behjälplig med att finna förvaringsutrymmen, förvaringsgropar, hornsamlingar och bengömmor. ”Allt detta är viktigt att dokumentera för att öka kunskapen om den egna kulturen och stärka känslan av identitet”, säger hon och tar fram en bok och visar oss ett foto där hon står vid en gammal samisk förvaringsanläggning för mat, ett skafferi i naturen. Viktigt att visa på den samiska närvaron i det samiska kulturlandskapet. Naturen tar tillbaka spåren efter bosättningar så dokumentationen är nödvändig.

Renen var central i samernas liv och det var viktigt att visa den sin vördnad. Efter slakten skulle benen och hornen behandlas på ett speciellt sätt. Alla benen skulle t.ex. föras till ”jårtesie”, en speciell bengömma nära kåtorna, där köttbenen efter måltiderna fick en skyddad plats. Kanske betraktades denna hantering i äldre tider som offer, får jag veta. Samtidigt var det ett sätt att hålla städat runt kåtan.

Jag kan inte låta bli att fråga hur Carina ställer sig till svenske etnografen Ernst Manker, som utforskade och dokumenterade samiska fornfynd och offerplatser under första delen av 1900-talet och som då gav ut flera tjocka böcker om allt detta, bl.a. ”Lapparnas heliga ställen” (1957) och “Lappmarksgravar” (1961). Jag misstänker att samerna inte var så glada över att deras heliga platser dokumenterades för att senare kunna vanhelgas av oförståndiga människor. Carina nickar och svarar att hon har fått berättelser, från nu avlidna personer, som bekräftade att kranier har hämtats från samiska naturgravar i fjällområdet under 40- och 50-talet. Om Mankers dokumentation bidrog till detta eller om han själv var delaktig i plundringen kan hon inte uttala sig om. På samma sätt, i rasbiologins namn, lät prästen Laestadius plundra gravar i norra Lappland och gräva upp skallar och sända ned till institut för forskning. I sanning ett djupt sår i den samiska folksjälen.

Det är intressant att höra Carina Olofsson berätta, Hon är en duktig och fin representant för sydsamerna. Ulrika Granström och jag tackar för oss och går nöjda och glada från hennes skolsal.

Kersti Wistrand

Referens: 1. http://www.samer.se/sprakhistoria

Nordsamiskan är den största språkgruppen och har ett eget universitet i norra Norge, se vidare  LÄNK

Spread the love
About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Speak Your Mind

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.