18 november, 2019

Örtvandring i Storsele by, Vilhelmina

F.d. jägmästarhuset med den ovanliga almen i Storsele by. Björnberget och Vojmådalen i bakgrunden. Foto: K. Wistrand

Linné gav sig glatt iväg på sin resa för att besöka Lappland sommaren 1732. Efter vistelsen där klagade han storligen: ”Aldrig kan prästen så beskriva helvetet, som detta är ej värre.” Annorlunda är det nu. Nybyggarna kom och vägar byggdes. Följ med på en medicinalväxtvandring i Storsele by.

TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND

Förra året hade värmen tagit hårt och blommorna i dikesrenarna hade snabbt torkat bort när jag i mitten av juli anlände till Storsele by, tre mil nordväst om Vilhelmina, dit jag återvänder varje sommar. I år var läget mycket bättre och det blommade för fullt på ängar och längs vägrenar – tills Vilhelmina kommun kom med sina vägröjningsmaskiner och till mångas sorg kapade alla växter vid vägkanterna! Mil efter mil… Här är några bilder som visar hur det såg ut innan dess:

Vägren i Storsele by. Foto: Kersti Wistrand

Vägren i Storsele by. Foto: Kersti Wistrand

Blomstren och örterna på ängarna och runt hus och vattendrag stod emellertid kvar och en ljus kväll i slutet av juli samlades några örtintresserade för att under min ledning leta och plocka medicinalväxter för torkning. Det visade sig vara gott om sådana och flera har beskrivits i tidigare artiklar: groblad LÄNK: , rölleka  LÄNK: och kvanne  LÄNK:  Nu fann vi även älggräs, renfana, blodrot, gullris, blågull, daggkåpa, mjölkört och många fler. Här nedan presenterar jag några av dem.

Älggräs vid Vojmån. Foto: K. Wistrand

Älggräs, älgört, allmoke 

Älggräs är vanlig över hela landet, växer i stora bestånd på fuktig mark vid diken och vattendrag. Den kan bli en och en halv meter hög. Carl von Linné fann den också i Lappland. I Flora Lapponica (1737), i svensk översättning från latin av T.M. Fries 1905, skrev han:

Lukten af denna växt är den allra mest intensiva. Till följd häraf är det i Sverige ett bruk bland bönderna att på helgdagar och vid gästabud strö friska blad af densamma på golfvet, på det att lukten däraf må fylla hela huset, och denna blir ofta så stark, att den knappt kan uthärdas. Om vintern däremot strör man på liknande sätt grankvistar på golfvet. Se där ett medel till beredande af trefnad i hemmet, som naturen själf bekostar!” [2]

Medicinsk användning: Älgörten har använts inom farmakologin eftersom den innehåller salicylsyra (finns även hos viden), dvs samma smärtstillande och febernedsättande ämne, som senare framställdes inom läkeindustrins huvudvärkstabletter innehållande acetylsalicylsyra. Såväl blommor som blad användes därför som örtte vid huvudvärk. Förr i världen gned man in de kärl, där öl och mjöd förvarades, med älgört som på så vis gav en god kryddsättning till drycken.

Älgörtssaft

Eve-Lise i Storsele by berättar att hon varje sommar gör saft på älgört. Här är ett recept på en härlig, gul saft lämplig att använda speciellt vid huvudvärk och förkylningar, men överkonsumera inte eftersom den har medicinsk påverkan.

  1. Plocka och rensa 60 klasar älgört och lägg i en stor bunke.
  2. Koka upp 1,5 liter vatten, 1,5 kg socker och saften av en citron och rör om.
  3. Häll den varma sockerlagen över blommorna och rör runt. Låt stå övertäckt i 3 – 4 dygn.
  4. Sila av med finmaskig silduk och häll saften i en ren kastrull och sedan på flaska.
  5. Spar blommorna om du vill göra sirap eller marmelad på dem. Leta recept på nätet!

Älgörtens latinska artnamn är Ulmaria, där Ulmus är det latinska namnet på släktet almar. Formen på älgörtens småblad påminner om almens. På tal om alm så finns det en sådan i Storsele by.

Almen och lärkträdet i Storsele by

Se översta fotot: det stora trädet till vänster om jägmästarhuset är en alm, som inte borde finns så här nordligt. Den är hitflyttad från Eve-Lises hemtrakt Iliden uppemot fjällområdet, där enligt sägen ett bestånd av almar överlevt skyddat och i lä sedan tiden före istiden. Vid vägkanten utanför ett av byns hus växer ett femtioårigt, högt lärkträd som också har sin historia. Ägaren av detta träd fann ett litet skott av det på Björnberget, visste inte vad det var för något, men tog hem och omplanterade det. Jägmästaren fick en dag syn på det och sa: ”Men, oj då, har du varit och tagit ett lärkträd från vår försöksodling på Björnberget!”.

Renfanan 

Renfanan förgyller dikesrenarna och är väl känd inom folkmedicinen. Den förekommer allmänt över hela landet och blir upp till en meter hög och har kryddig doft och beska blad. Under sin resa i Lappland fann Carl von Linné att samerna här uppe samlade in renfana när de väntade tillökning i familjen. De blivande barnaföderskorna satte sig i ett ångsittbad ”tills kroppsdelarna uppmjuknade”. På så vis underlättades barnsbörden. Linné funderade dock på om detta ångsittbad även användes i aborterande syfte. I Flora Lapponicum (1737) skriver han: ”Jag såg wid alla gårdar Tanacetum torkas, men ingen war, som wille säga mig dess bruk”.

Tidigare odlades renfanan i klostrens örtagårdar och senare ofta i byar och gårdar. Hildegard av Bingen (1100-talet) ansåg den vara en helig växt och använde den mot kvinnosjukdomar.

Allmogen blandade ibland späda blad i pannkaksmeten och ölet blev extra starkt och bittert med smaksättning av renfana. Den användes som krydda i maten. Renfana ingick ofta i brudbuketten. Allmogen torkade kryddkvastar av renfana och hängde upp dem i taket. De ansågs hålla både mal, mygg, flugor, demoner och häxor borta. Lopporna i hundkorgen hölls också borta med renfanan.

Renfanan användes av de gamla egyptierna vid balsameringen eftersom den kunde hindra lik från att ruttna. Samma egenskaper upptäcktes även av oss nordbor som stundom gned in kött med örtsaften för att det skulle hålla sig. Grekerna benämnde den a-thanatos, dvs. ”odödlig” och som sådan ansågs den vara en spis för de odödliga gudarna. Tyvärr har en felaktighet insmugit sig vid översättningen till dess latinska namn: Tanacetum vulgare, där a- trillat bort och istället utsäger att växten är dödlig. Men faktiskt är renfanan inte helt ofarlig. I dess eteriska oljor ingår det giftiga ämnet thujon (0,2 – 0,6 %som även ingår i malört.

Medicinsk användning: Örtens alla delar, men framför allt blommorna, har använts inom läkekonsten. Förr insamlades den och såldes till apoteken. Den har ansetts vara nerv- och magstärkande och har använts mot matsmältningsbesvär. Den är maskdödande som örtte, lösande, menstruations-, urin- och svettdrivande. Renfanan har använts mot klåda och gikt. Ett munvatten av bladen gavs vid tandvärk eller vid tandsprickningen av små barn. På sina håll har man åtnjutit anseende som abortmedel. Till lavemang mot springmask koktes renfanan i mjölk. Kryddpåsar med torkad renfana brukades på värkande och svullen mage. Blommorna fick dra i brännvin några veckor, silades ifrån. Drycken ansågs magstärkande. Kompresser med indränkt renfanate lades på områden med reumatisk värk, men man fick se upp eftersom hudirritationer kunde uppstå. [3]

Gravida kvinnor ska inte använda sig av renfanan då den har fosteravstötande inverkan. I hög dos ger thujon svindel, kramper, kolik och till och med dödlig förgiftning.

Blodrot, Nordens flora av Lindman 1901. Wikimedia

Blodrot

Kvinnorna har alltid använt växter till att färga garn. Renfanan gav orange till gulgröna nyanser. Carl von Linné fann att samekvinnorna använde blodrot, med en gul blomma ur femfingerörtens släkte, att få fram en starkt röd färg till sina textilier, medan skinn färgades rött av albark. Roten grävdes upp med händerna, tvättades i en bäck och skars i bitar. Den är alldeles röd inuti och innehåller ett färgämne, tormentilla, som man kan färga med.

Blodroten växer på ängsmark, myrmark och i fjällbjörkskogen. Den heter på latin Potentilla vilket betyder ”kraft” och syftar på växtens förmåga som läkemedel. Namnet blodrot antyder användningsområdet. Den användes för att stilla blödningar och såldes på apoteken fram till 1946.

Blodrotstinktur tillverkades på följande sätt:

Torka blodrot och pulverisera den i en genomskinlig glasburk. Häll på 40%-ig vodka eller sprit. Sätt på locket. Ska stå och dra en månad. Sila sedan bort rötterna och häll i en mörk glasflaska. Håller nästan i en oändlighet. Häll upp i en liten flaska och bär med under skogsvandringen. Droppa direkt i sår, men såret får inte vara större än en handflata. I annat fall suger kroppen åt sig för mycket garvämnen som kan skada lever och njurar. Blodroten innehåller ett garvämne, som drar ihop hudvävnad och får sår att sluta blöda. Garvämnet gör så att ett protein fälls ut ur blodet som gör att en hinna bildas över såret så att bakterier inte kommer in.

Mjölkört, rallarros, allmoke

Den ståtliga mjölkörten eller rallarrosen kan bli mer än meterhög och förekommer vid dikeskanter, grustag, banvallar och svedjeland över hela Sverige, t.o.m. ända upp på kalfjället. Det är den första ört som etablerar sig efter en skogsbrand. I Storsele (Västerbottens län) kallar man den allmoke, ”ömökje” på samiska. Namnet mjölkört syftar på örtens förmåga att öka mjölkproduktionen. Därför var den en gång i tiden ett värdefullt fodertillskott för korna. Rallarros kallas den också, eftersom den växte i rallarnas spår när järnvägen byggdes i vårt land.

Den tillhör släktet dunörter och dess latinska namn är Epilobium augustifolium, där epibetyder ”på” och lobium ”lob”, dvs varje blomma sitter på en liten fröskida. Till skillnad från lupinen som är invasiv och håller på att breda ut sig i Lappland, tränger mjölkörten aldrig ut andra växter.

Användning: Mjölkörten betraktas som en av de fjorton viktigaste vildväxterna om man befinner sig i en överlevnadssituation. Den vita rotstocken som innehåller 16 % stärkelse smakar beskt, men kan användas som sparris efter förvällning och kokning i nytt vatten. Den bruna mittsträngen bör dras bort. Skotten har hög C-vitaminhalt och kan ätas efter kokning. Förr i världen använde man fröhåren för att spinna ljusvekar och som bomull.

I de gamla svenska delarna av Ingermanland låg Nyen, som 1703 erövrades av Peter den Store och kom i rysk ägo och byggdes ut till St Petersburg. Mellan Nyen och Narva låg under den svenska tiden ett svenskt fäste som hette Korporje. Här plockade man mjölkörtens blad som torkades och användes till te. Denna sed togs över av ryssarna som kallade det korporjete. Numera är teet ovanligt.

Här kan du slutligen finna ett saftrecept gjort på mjölkört, från Jokkmokk, LÄNK:

Rölleka på tork. Foto: K. Wistrand

Kersti Wistrand

Referenser: 1. Linnaeus, Carl, Lappländska resan 1732 s. 49 f, Wahlström och Widstrand, Sthlm 1965. 2. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rosa/filip/filiulm.html  3.http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=18&ved=2ahUKEwid4Oes1tPjAhUE7aYKHQd2BbcQFjARegQICRAC&url=http%3A%2F%2Fwww.ortasallskapet.se%2FGet%2FDocument.aspx%3FID%3D5511%26file_name%3Drenfana.pdf&usg=AOvVaw2aXQ7wFGHeEvumSekAytOj

Utöver dessa källor har jag använt Matts Bergmark, Vallört och vitlök – om folkmedicinens läkeörter. (1961,1967) Natur och Kultur, Sthlm.

 

Spread the love
About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Notera att Elsa Laula föddes där!

  2. Kersti Wistrand says

    Tack för det, Peter!
    Jag skrev om henne för två år sedan i artikeln “Längs glesbygdsväg till Kittelfjäll”: https://humanismkunskap.org/2017/08/19/langs-glesbygdsvag-till-kittelfjall/
    Såg att du ska komma ned till Stockholm och leda en vandring i Elsa Laulas och två andra samekvinnors spår, se ABF 14 september. Ni läsare som är intresserade kan gå in på denna länk: https://abfstockholm.se/evenemang/vandring-i-de-samiska-kvinnornas-spar/
    Hälsningar från Kersti

Speak Your Mind

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.