Céleste, konstnärinnan på ön Ven – reserapport 2

Sommaren 2019 reste en liten grupp medlemmar i Humanism & Kunskap till ön Ven för att besöka Céleste på konstnärsgården Marielund och här kommer den andra reserapporten. Första delen här.

TEXT BÖRJE PERATT
FOTO: RITVA & BÖRJE PERATT

Från färjeläget till Marielund är det inte mer än fem minuter så det blir en kort tripp till mitten av ön och sedan en liten sväng förbi en golfbana (som jag berättat om i första artikeln) och in på Marielund med sin vackra trädgård.

På väg in till boningshuset noterade jag en kvinna som låg i en solstol i trädgården och trodde det var Céleste men det var Wiveca som hade rest från Göteborg och kommit före oss. Hon berättade att Céleste tappat bort nyckeln till sin bil och Ritva undrade om jag inte kunde meditera på var den fanns.

Jag var lite trött efter resan och lade mig på hotellrummet en stund för att vila och kände omedelbart av en speciell rogivande energi/vibration/stämning som jag känt av tidigare då människor arrangerat healing eller helandeliknande sejourer på en bestämd plats. Ganska snabbt tog sedan funderingar på bilnyckeln överhand och jag tänkte ”den är i bilen”. Jag var för trött för att gå upp men tanken blev som en uppmaning så jag tvingade upp mig, gick ned på gården och öppnade den olåsta bildörren. Stack in huvudet och letade runt lite under stolarna för att slutligen fastna på tändningslåset. Jodå där hängde den halvt ute.

Céleste blev aningen förvånad över hur det hade gått till då hon själv och även andra sökt så intensivt utan att se eller hitta den. Jag frågade sedan om hon bedrivit någon särskild övning i huset och Céleste berättade att hon regelbundet lyssnade på en skiva med reikihealing som hon kontemplerade på. Jo det var i linje med det jag uppfattat och därmed kan man säga att det stämde med mitt intryck av energierna i huset. En liten parentes kan vara på sin plats. Då jag märkt av att tidigare platsbundna energier försvunnit har jag efteråt fått information om att ”jo damerna som mediterade här varje högtid har slutat komma …” Det kan få en att fundera över vilka möjligheter som finns att påverka omgivning och människor med medvetna goda tankar. Och att det är ett arbete som kan ses som lika viktigt som att äta och motionera.

Lisbet anlände med en senare färja och medan jag hämtade henne förberedde de andra för kvällens middag. En trerätters som Céleste hade tillagat. Första kvällen anslog tonen för både gemytlig och givande vistelse och vackert väder. Vi diskuterade en eventuell agenda och beslöt i enlighet med Lisbets förslag att kommande dag skulle vi ”bara vara”.

Dagen därpå började naturligtvis med frukost och långa samtal om intressanta ämnen särskilt hälsa och diskussionen om komplementär och alternativ medicin och vård. Wiveca visade sig här ha stor kunskap om olika naturmedicin såsom en honungsalva som jag just fått av husläkaren på ett sår som inte ville läka efter att ha blivit sydd. Hon kunde berätta vad den heter och kommer ifrån! (Manukahonung)

Lisbet fortsatte sedan på förmiddagen med att leda gruppen i hälsobringande och stärkande qi gongövningar och senare gjorde vi en första vandring i utställningshallarna.

Jag hade noterat en tavla som avvek från de andra, då det var en man i kostym, de flesta övriga var på kvinnor. Så sade jag att den påminner mig om Isaac Grünewald. Céleste berättade då att en besökare gått till henne för att han sett sin morbror på en tavla på väggen och han sade att denne morbror var just Isaac Grünewald. Céleste hade sedan döpt en tavla på samma vägg, en fager kvinna med revolver i handen, till Sigrid efter konstnärinnan Sigrid Hjertén som var gift med Isaac och som också drabbats hårt av mäns förminskande och även otro. För att förstå hur illa det kan låta refererar jag till skämttidningen Strix chefredaktör Albert Engström och ett kåseri 1918 där han kallar Hjerténs konstverk för ”rena idiotin” och ”idiotisk kråkspark” och skriver att hon ”ser ut att äga en pervers längtan efter vanskapligheter”. Denna attack drabbade Sigrid så illa att hon togs in på mentalsjukhus. Sigrid Hjertén avled sedan i samband med en lobotomi på Beckomberga sjukhus.

Céleste är en kvinna som klarat av dylika idiotiska kråksparkar och kanske har härdats av de mentalt depriverade män hon mött. Kanske har hon som författaren Jan Fridegård utnyttjat sin erfarenheter och omvandlat ilskan till konst.

Stranden lockar

Andra dagens ”bara vara” i varm högsommar drev oss mot en närliggande badstrand där kvinnorna ville bada medan jag gick längst ut på en pir för att insupa miljön.

Så hör jag en röst över hela stranden ”ÅH VAD SKÖNT!” och får se Lisbet ute i vattnet vinkande som om jag också skulle lockas med. Men jag höll ståndaktigt kvar vid min post på piren tills en segelbåt med fladdrande fock störde lugnet.

Levnadsöden

En underbar dag mynnade ut mot kväll då Céleste arrangerade en njutbar middag i utställningshallen. Förutom Célestes berättelse som jag återgivit i första artikeln bad jag Wiveca berätta något om sin bakgrund.

Vi fick oss till dels en mycket intressant levnadshistoria om hennes yrkesval och återigen hur illa män och okunniga chefer betett sig. Medan Wiveca utbildade sig blev hon också professionell körsångare och har uppträtt på stora scener. Wiveca satsade sedan på att bli organist och tog tjänst som kyrkomusiker inom olika församlingar såsom i Stockholm, Värmland och Göteborg. Ambitionerna i Göteborg var att fortsätta en kollegas plan att bygga en piporgel tyvärr gick kyrkorådet emot detta och ville av budgetskäl ha en digital orgel vilket ledde till en utdragen konflikt eftersom Wiveca eftersträvade det naturliga och ärliga ljudet och slutligen tappade Wiveca sugen. Hon tog efter en lång sjukskrivning då åter upp sina sångstudier och stod inför nya val med ett tredje barn på gång.

Wiveca fick ett erbjudande som gällde en korist-tjänst dvs att ingå som sångare i en kör eller att nappa på ett tips om att söka en sufflörtjänst på Stora teatern i Göteborg. Den senare skulle vara en större utmaning och lockade med att få delta i skapandet av hela produktionen. Arbetet innebär att vara dirigentens högra hand och se till att sångarna kommer in i rätt takt och med rätt intention. Det är ett stort ansvar som kräver känsla för såväl rytmik som pauseringar och tonens valörer. Hennes talang ledde till en sufflörkarriär och arbete på Göteborgsoperan och sedan Kungliga Operan i Stockholm. Sista repetitionen på den nyskrivna operan Gycklarnas Hamlet (PC Jersild) med musik av Thomas Jennefelt, gick i stort sett vattnet och det var dags för förlossning av tredje barnet. Arbetsförhållandena blev slutligen dock så omöjliga med repetitioner på dagarna och föreställning på kvällarna och de yngsta två barnen med på repetitioner och ett fjärde barn på gång så slutligen gick Wiveca in i den berömda väggen. Ändå känner sig Wiveca stolt över åren som sufflör med ett antal krävande uppsättningar ibland under extrema förhållanden.

Sedan ville vi också höra Célestes levnadshistoria som fick bli den första artikeln. Livsberättelserna från Wiveca och Céleste väckte så många tankar att vi trots den sena timmen ville höra mer men historierna fick fortsätta vid frukosten i köket nästa dag.

Torsdag

Torsdagen fortsatte som dagen innan med frukost och samtal i köket och plötsligt fick bilden av det lilla barnet Céleste i sin fotoram en djupare mening. Efter Wivecas berättelser om sin musikaliska bakgrund ville jag också nämna något om min. Jo musiken har alltid varit en källa till skapande och det har gått i perioder. Spelade upp ett stycke från musikalen ”Den Fagre, den blinde, den lömske” (Länk)
”Jag hör dig” här framförd av Viktoria Krantz och Peter Malmrup. (Text, musik, exekutör, BP)

Hade inte ”En blomma fin och len” i min dator så jag lägger in den här. Sång Catharina Jilert. Den är arrangerad för en oktett. Musiken har jag gjort på synt så den är bara en ”dummy” och visionen hade varit komplett orkester med stråkar mm. (Text, musik, exekutör, BP)

Vi genomförde ingen målarkurs fast detta var tänkt åtminstone för en dag, men det får bli till en annan gång. Torsdagförmiddagen ägnade sig Lisbet och jag åt att förbereda en ansökan på hennes program ”Långt bort och nära”. Eftermiddagen blev det att ta bilder av Marielunds trädgård och Célestes konst.

Ännu en skön sommardag avslutades med middag och samtal och med en plan inför fredagen. Vi skulle besöka den medeltida kyrkan och sedan vandra till Célestes älsklingsstrand inte helt lättnåelig och därför oftast folktom. Om denna dag berättas i en tredje reserapport som blir fylld av bilder.

Börje Peratt