21 november, 2018

Med förhoppning att bryta fattigdomens och ondskans boja

I denna artikel redovisar Carl Johan Ljungberg några tankar kring Socialdemokratin och Nazityskland efter att sett tidningen Samtidens/SD:s film ”Ett folk. Ett parti – Socialdemokratins historia”.

TEXT: CARL JOHAN LJUNGBERG

Det är ett riktigt känsligt kapitel som tidningen Samtiden nyligen tog upp i sin aktuella film om vår svenska socialdemokrati och nazismen. En del frågar nog också varför just detta parti granskas, då vi vet att det dessa år fanns sympatisörer i flera partier. Uppenbarligen har Samtiden som står nära Sverigedemokraterna velat ge det statsbärande och inflytelserika partiet en rejäl smäll och därmed ge igen för den ryktesspridning som organiserats om deras eget förflutna på senare år.

Bildtext: Två valaffischer: Arbetarpartiet 1936 och De frisinnade 1924. Nederst på ”S:s” valaffisch ser vi egnahemmen som representerar Folkhemmet. Foto av lärobokssida i historia: K.W.

Vi har i dag för det första inte lätt att förstå, hur annorlunda 1920- och 30-talets politiska och kulturella stämningar var jämfört med dagens. Tongivande gestalter då var födda på 1800-talet och präglade av denna tid. Den redan då ledande socialdemokratin har därefter självfallet förändrats, men även övriga partier har helt andra program i dag. Man kan förklara det med utveckling, med att en ny tidsanda har ersatt den gamla. Mycket i den strävan till ”rasrenhet” och genetisk design som var så populär tidigare på 1900-talet, i varje fall i speciella kretsar, verkar nu givetvis inhumant och beklämmande. Denna strävan till ”renhet” fick också resultat som de flesta vill glömma.

”Scientism”

En sida i det hela utgörs av att man under tidigt 1900-tal haussade naturvetenskapen, uppfattad på ett visst sätt. Denna attityd som byggde på att man via vetenskapen hoppades bryta fattigdomens och ondskans boja. Attityden brukar kallas ”scientism”. I dag sätter vi mera in denna sorts vetenskap i ett vidare mänskligt sammanhang och vi ser den med andra ögon. Alla kan vi även stava till ”social ingenjörskonst,” en företeelse som väl också sprungit fram ur denna vetenskapsvurm och i önskan att utrota fattigdom och brist. Vetenskap är ju inte fel, även om den kan missbrukas – säg bara, att man den gången hade låtit sitt handlande formas av humanvetenskaper som etik och teologi, eller av en humanistisk variant av psykologi, så hade kanske inte de verksamheter som filmen skildrar hade behövt uppstå eller i vare fall kommit att bli så brutala.

Folkhemmet

En annan sak är att stora former, allomfattande program gillades på 30-talet. Det var industrialismens och massproduktionens tid. Det kan knappast ifrågasättas att den socialdemokrati som i början arbetat med ”små medel,” t ex socialhjälpskassor knutna till företag eller småindustri, eller som inspirerade den så kallade egnahemsrörelsen, väl vid makten plötsligt blev påtagligt storskalig i sin politik och lade fram generella och likformiga program för trygghet och understöd. Det var dock program som förnekade värdet både av individuell anpassning och av livet i de små, nära kretsarna. Som Alva Myrdal ibland uttryckte sig, tycktes det som om familjerna inte mera skulle ha någon egen individuell ekonomi, utan borde förlita sig på hjälp från staten och därför högst skulle behöva litet fickpengar. Inte konstigt att kritiker kallade sådant för verklighetsfrämmande.


Per Albin Hansson (S) på valaffisch 1940. Han myntade begreppet ”folkhem” 1928

Synen på nationalsocialismen

Vad gäller socialdemokratins syn på nationalsocialismen så var nog bilden blandad. I mångas ögon fanns ingen likhet alls med den tyska rörelsen, utan det var med detta lands socialdemokrater man höll kontakter och som man inspirerades av. En del lystrade däremot till ordet ”-socialism” som ju inte saknade grund i den nya nazipolitiken i Tyskland. Man kan påminna om att ekonomen Friedrich Hayek (i Vägen till träldom som kom ut kort före krigsslutet) noga har gått igenom och belagt den tyska politiken från 1933 och framåt. Han konstaterar att denna politik bar socialistiska och klart centralistiska drag, även om den knappast blev lika dirigerande och tvingande som den sovjetiska.

Så är det synen på judar och andra minoriteter. Här var nationalsocialismen kluven. Å ena sidan såg den judar som svaga och mindervärdiga. Å andra sidan ansågs judendomen sträva efter makt och kontroll i en grad, som gjorde den farlig och nödvändig att bekämpa. Motsägelsen är ganska uppenbar. Troligen nådde den tyska nazismen dock antisemitismen på flera vägar. Att det till exempel redan i den massiva nazistiska (och socialdemokratiska) kritiken mot ”storkapitalet” fanns ett ibland inlindat antisemitiskt stråk – här som i Tyskland – kan man inte förneka. Filmen citerar ju några tidiga namn i den svenska socialdemokratin som uttryckligt gav röst åt sådant. Samtidigt hade Adolf Hitler såväl egna upplevelser som inspiration i viss tysk litteratur som grund, liksom att han var en egendomlig och neurotisk personlighet. Detta bidrog säkert mera avgörande till hans politik än strödda impulser från Sverige.

En anekdot kan vara belysande. Den är från en gammal socialdemokratisk intellektuell som på 1970-talet berättade, att två ledande personer i arbetarrörelsen hade besökt Tyskland i början av nazisttiden. De kom hem till Sverige och utbrast entusiastiskt: ”Vi vet inte om vi nu är socialdemokrater eller nationalsocialister!” Deras entusiasm gick nog rätt snart ”över,” men poängen var att de uppenbart tilltalades av de stora sociala program som Hitler lät genomföra, i tecknet av sin s k ”Gleichschaltung”. Här hände det något i viktiga frågor, tyckte de båda svenskarna. Koncentrationslägren hade då inte börjat byggas, utan det var socialpolitiken som det gällde.

Man kan nog hävda att filmen fångar in dessa stämningar i svensk socialdemokrati, även om den inte fullt ut belyser hur starka eller utbredda de var. De citat som återges kommer mest från vissa ledande gestalter, som var akademiker och dessutom var unga och troligen rätt omogna den gången.


Transittrafik av tyska alpjägare. Storlien 1940. Foto: U40317222. Wikipedia

Krigsårens eftergiftspolitik

Filmens är kritisk mot krigsårens eftergiftspolitik och mot de norska permittenttågen. Dessa eftergifter som den svenska regeringen företog i vånda har grundligare och mer nyanserat utretts av andra. Här förelåg dock ett samförstånd inom samlingsregeringen även om den dominerades av socialdemokrater. Varför filmen lägger socialdemokratin Aftonbladets nazivänliga linje till last är också svårt att förstå. Tidningen hade då inga band till arbetarrörelsen utan den ägdes av privatmannen Torsten Kreuger och köptes av LO först i mitten av 1950-talet.

En grupp historiker har nyligen skrivit ett debattinlägg i DN, där de anser att filmen har uppfattat flera fakta felaktigt. De exemplifierar knappast själva de påstådda felen, och talar i rätt svepande ordalag. Enligt uppgift har DN förvånande nog vägrat att ta in ett svar från dem som gjort filmen, trots att dessa uttryckligen utgör måltavla för historikernas inlägg.

Bland undertecknarna finns de som hårt kritiserat såväl eftergiftspolitiken som svensk socialpolitik och de regler som möjliggjorde så kallad rasbiologisk forskning, till exempel ingripande experiment på utvecklingsstörda patienter. Nu vill historikerna tydligen såväl frita socialdemokratin från de mest uppenbara övertrampen som hävda att Samtiden har överdrivit respektive inte velat se den kontext i vilken detta parti agerade. Resonemangen i artikeln är dock ytterst kortfattade och knappast glasklara.

Dokumentären hade nog enligt skribenterna framför allt, trots sitt angelägna ämne, fel avsändare.

Carl Johan Ljungberg

About Carl Johan Ljungberg

Carl Johan Ljungberg, Ph D i Politics Född 1949, Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983. Projektsekreterare för Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-1978 hos prof. Daniel Tarschys. Projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City-universitetet 1984-1997 och för forskningsprogrammet Den svenska socialstaten med prof. Hans L. Zetterberg 1993-1997.
Ordförande i föreningen Humanistisk Förnyelse
Styrelseledamot i Föreningen Humanism & Kunskap

Comments

  1. Hjördis Herlitz says:

    Det fanns bland alla partier pronazister. I den offentliga intellektuella samhällssynen fanns många som tog emot och räddade judar. Raoul Wallenberg försvann för att han just räddade judisk befolkning. Många kan vittna! Jag tycker att det är oetiskt att just före det valet smutskasta socialdemokraterna! Om vi inte räddar den rödgröna regeringen får vi se på stöveltramp. Var så säker.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: