23 oktober, 2018

Rasbiologisk forskning i Sverige, del 1


Prof. Retzius utför antropologiska mätningar 1905. Wikipedia

Kersti Wistrand har granskat rasbiologins rötter och metoder och utväxter i Sverige och redogör här för den forskning som uppstod i början av 1900-talet.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Rasbiologin tog upp idéer från antropologin, anatomin samt arkeologin och utvecklades till en lära om hur en ras skulle förädlas. I Sverige spreds den från den romantiska traditionen att svenskarna härstammade från goterna och var ett renrasigt folk. Dess företrädare var Anders Retzius (1796–1860) och sonen Gustav Retzius (1842–1919) samt Herman Lundborg (1868–1943).

I några tidigare artiklar såsom Rasbiologi och mätning av skallar, visar jag på hur unga manliga svenska diktare 1811 bildade Götiska förbundet, ett litterärt sällskap i romantikens anda med syfte att återskapa de gamla göternas “frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. Detta som en reaktion på förlusten av Finland och Sveriges reducering som stormakt i Europa. ”Det rena landet” av Maja Hagerman.

Man började efterspana de svenska förfäderna i fornfynd, runinskrifter, sagor, dikter och konsthantverk. Den germanska rasen romantiserades och många i borgarklassen var förblindade av vikingar, asagudar, porslin med vikingamönster och – skallmätningar. Nationalismen, ett brödraskap sammanflätat av vänskaps- och släktband, växte fram för att nå sin höjdpunkt under 1890-talet. Dikten bekräftade vetenskapen som bekräftade dikten osv i ett evigt cirkelbevis.

Under sommaren 1897 och 1898 utförs skallmätningar på två årskullar med svenska beväringar. Inte mindre än 45 688 värnpliktiga svenskar blir undersökta. Det är en banbrytande forskning som i omfattning saknar motsvarighet i världen. Visserligen hade mätningar av indianer och afroamerikaner ägt rum i USA, men inte i långt när denna storleksordning. Ett av namnen bakom forskningen var anatomiprofessorn Gustaf Retzius. Det andra var lundaprofessorn Carl Magnus Fürst.

Det är inte bara skallarna med kraniets längd och bredd som mäts utan hår- och ögonfärg och även kroppsstorlek inklusive armars och bens längd. 10 000-tals ifyllda blanketter finns än idag bevarade och en mängd räknebiträden anställdes för att bearbeta statistiken.

Undersökningsresultaten som publicerades 1902 visade att Sverige var ett enhetligt och i stort sett ”rasrent” land: ”Svenskarna torde i själva verket vara de jämförelsevis renaste återstoderna af de gamla germanska folken, och de utgöra än idag i antropologiska hänseenden ett märkvärdigt homogent folk”. Svenskarna var långskalliga och hade enligt rasforskarnas tes aldrig beblandat sig allmänt med finnar och samer. [1]

Vad var då bakgrunden till denna mätning av beväringar?

Anders Retzius (1796-1860) Okänd konstnär. Wikipedia

Anders Retzius

Som vetenskapsmän tillhör både Anders Retzius (1796–1860) och sonen Gustav Retzius (1842–1919) några av de mest framträdande personerna i Karolinska institutets historia. Båda var professorer i anatomi. Anders Retzius var dessutom antropolog och som sådan intresserad av att mäta fornkranier som man hittat i gamla svenska gravar. Han kom att skapa ett anatomiskt museum och grunda en kraniesamling på Karolinska institutet. Till sin hjälp i insamlandet av samiska kranier hade han grundaren av laestadianismen, prästen Lars Levi Laestadius i Karesuando, som plundrade samiska gravar.

Omkring 1840 lanserade Anders Retzius en ny detaljerad metod att mäta skallar, det s.k. skallindexet. Metoden fick stor spridning och genomslagskraft i samtida vetenskap. Därigenom blev han en viktig person även i den internationella rasbiologins historia.

Metoden blev ett verktyg för klassifikation och med vars hjälp man nu kunde göra distinktioner mellan olika europeiska folk och nationer. Anders Retzius indelade människornas kranier huvudsakligen i långskallar och kortskallar. Hjärnan tog form efter skallen och långskallarna var på grund av hjärnans storlek intelligensmässigt överlägsna, enligt hans sätt att se det. De långskalliga, dvs nordeuropéerna, var företagsamma och aggressiva medan de kortskalliga, slaverna, var konservativa. Han kom också fram till att den germanska rasen var långskallig och den samiska kortskallig. Hans tankar hade stor betydelse långt in på 1900-talet. [2]

Gustaf Retzius (1842–1919). (Målning av Emil Österman, 1907 på Svenska Läkaresällskapet) Wikipedia

Gustaf Retzius

Gustaf Retzius var läkare, professor i anatomi samt ledamot av Svenska akademien från 1901 till sin död 1919. Hans omfattande forskning kring nervsystemet publicerad i huvudsak på tyska och utförd kring sekelskiftet gjorde honom till en internationellt erkänd forskare. Han nominerades elva gånger till Nobelpriset i fysiologi eller medicin men fick aldrig detta pris. Under ”Hjärnans år” år 2000 hyllades han från läkarhåll LÄNK

Att Gustaf Retzius vid sidan av sin anatomiforskning dessutom var en av förgrundsgestalterna inom rasbiologin förbigås med tystnad förutom att ett av hans verk, ”Crania suecica antiqua” (1899) omnämns i en mening som ett bidrag till fysisk antropologi och baserat på studiet av ett stort antal skallar från stenålder, bronsålder och järnålder. Hans verk ”Anthropologia Suecica” (1902) där han för fram undersökningarna av alla de värnpliktiga, nämns över huvud taget aldrig. Tydligen vill man sopa bort alla spår av rasbiologin.

Gustaf Retzius följde dock i faderns fotspår och bidrog till rasbiologins uppgång och aktualiseringen av rashygieniska frågor i Sverige under 1900-talets början.[2]

Under åren 1888–89 lät Gustaf Retzius mäta kranierna på 45 688 värnpliktiga och konstaterade att Sverige hade ”den renaste germanska rasen” jämfört med andra länder. Denna slutsats var baserad på hög procent långskallighet. Att det senare visade sig att sådana skallmått finns i stor skala i delar av Afrika, brydde han sig aldrig om!

Gustaf Retzius stod under påverkan av tidsandan med dess göticism och romantik.

År 1881 lät han t.ex. tillsammans med hustrun Anna Retzius uppföra en sommarvilla på Hägerstensåsen i södra Stockholm med utsikt över Mälaren. Denna döptes till Sagatun som betyder Sagas heliga plats. Paret ägnade stort intresse åt fornforskning, antropologi och sengöticism och Saga var skaldeingivelsens gudinna. Vid uppförandet av villan valde de den fornnordiska stilen med drakhuvuden, drakslingor, verandor, balkonger, svalgångar och bågformade fönster. Från början var taket spånklätt. Läget var viktigt och skulle föra tankarna till urnordisk natur med tall, granar, berg och sjö.[3]

Villa Sagatun i Hägersten. Foto: Carl Curman. Wikipedia

I början av 1900-talet var Sverige ett av de världsledande länderna i rasbiologiska frågor. När rasbiologin gjorde sitt intåg i världen, gick Gustaf Retzius fram ännu tydligare. 1909 beskrev han den nordiska rasen som en naturlig aristokrati med nobelhet, höghet, frihetskänsla och andra heroiska dygder som kännetecken.

Andra europeiska rastyper beskrivs som högsinta men mer lämpade för repetitivt industriarbete. [4] Denna artikel innebar att Anders Retzius orienterade sig mot tysk anatomisk och antropologisk forskning där den ariska och nordiska rasen lyftes fram. Däremot tog han avstånd från det missionerande samhällsengagemang för den ariska rasen som framfördes från tyskt håll. Han ansåg att detta var oförenligt med vetenskapen. Av samma anledning var han frånvarande då ”Svenska sällskapet för rashygien” bildades 1909. [4] Inte desto mindre har bilden av honom som vetenskapsman med tiden förknippats med fördomsfulla och ovetenskapliga rasläror. [5]

I följande artikel presenteras professor Herman Lundborgs rasforskning och bildandet av ”Svenska institutet för rasbiologi”.

Kersti Wistrand

Referenser:
1. Hagerman, Maja, Käraste Herman – rasbiologen Herman Lundborgs gåta, s 22 f, 2005. Norstedts förlag.
2. Hagerman, Maja, Käraste Herman (2015) samt samma författare: ”Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder” (2006) Prisma.
3. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/5864
4. Maja Hagermans böcker samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Retzius#/media/File:Gustaf_Retzius_utf%C3%B6r_antropologiska_m%C3%A4tningar_1905.jpg
5. Svenskt biografiskt lexikon, 1998 samt Maja Hagerman, Det rena landet, s 338.

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Kersti Wistrand fortsätter sin granskning och rapportering av svensk rasbiologisk forskning med upphov i skev ideologisk uppfattning som ledde till pseudovetenskapligt rättfärdigande av rasism.

  2. Birgitta says:

    Varför skriver ni om skallmätningar? För ju tanken till nazisternas och dagens rasisters människofientliga handlingar…

  3. Birgitta; Kersti får väl själv svara på varför hon granskar den rasbiologiska forskningens bakgrund i Sverige. Att det för tankarna till nazism är inte så konstigt eftersom denna ickehumana ideologi tog intryck av dels vikingaromantiken och vanföreställningen om ariernas överhöghet dels låg till grund för pseudovetenskapliga skallmätningar som ansågs bevisa att man kunde värdera överlägsen eller underlägsen ärftlighet, folkgrupps och etnisk tillhörighet. Motsatsen till humanism och en del i den kunskapsbildning som vår förening vill stå för.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: