16 november, 2018

”Det rena landet” av Maja Hagerman


-Den gamla berättelsen om svenskarnas härkomst omges numera av en märklig glömska, och jag kan inte bli fri från att rasidéerna kanske i någon mån också kan leva vidare i skydd av glömskan, menar författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Den gamla berättelsen om svenskarnas härkomst omges numera av en märklig glömska, och jag kan inte bli fri från att rasidéerna kanske i någon mån också kan leva vidare i skydd av glömskan. Det är trots allt bara 80 år sedan ett statligt institut spred information om rasblandningens faror över riket och svenska gymnasieelever kunde få lära sig att rasbestämma varandra på biologilektionerna i skolan… Det kan vara värt att känna till att de flesta för inte så länge sedan fick lära sig om olika människoraser, och höra att det var av nationell vikt att undvika rasblandningar för att hålla den svenska folkstammen ren. Det är i alla fall min tro att det gamla arvet lever kvar så länge man inte gör upp med det. Jag tror nämligen inte att det går att göra sig fri från barlasten från det förflutna förrän man blir medveten om att den finns där, och kan ta upp den till närmare granskning”, skriver författaren Maja Hagerman i sin bok ”Det rena landet om konsten att uppfinna sina förfäder” (2006, 465 sidor, Prisma).

Ja, hur har vi kunnat ”glömma” allt detta som Maja Hagerman berättar om? Och är det glömt? Nej, det är dagsaktuella synpunkter som nu återigen poppar upp, men nu i de nynazistiska partierna och vit-maktleden igen. Och bland ungdomar och vuxna som saknar den historiska kunskapen bakåt i tiden.

I efterkrigstiden under 50-talet var det helt tyst kring rasbiologin. Mina föräldrar och släktingar teg; alla teg, men jag fann en bok om rashygien från 30-talet på vinden som jag som tonåring förfasade mig över och i hemlighet brände upp mina föräldrar ovetande. Jag såg den enbart som en översättning från tysk rasideologi från Hitlertiden, men fick då aldrig veta att det var mer än så och att det svenska samhället varit genomsyrat av raslärorna. Locket hade lagts på och ”en svensk tiger” som bekant.

Så inte heller min generation kände till om den förhärligade självbilden av den germanska rasen och svenskarnas påstådda ursprung. Med facit i handen efter andra världskriget, teg vår föräldrageneration inklusive lärarna, men hade säkert kraftigt tillrättavisat oss om vi hade uttryckt liknande tankegångar som en del av dagens ungdomar nu ger uttryck för.

Det är först med Maja Hagermans bok ”Det rena landet” som jag förstår vidden av många svenskars syn på sig själva för endast 80 år sedan. Inlevelsefullt och fängslande/skrämmande berättar hon om hur det gick till när svenska vetenskapsmän, författare och konstnärer skapade bilden av svenskarna som ett folk med en mycket unik härkomst. Ingen annanstans inom den vita rasen fanns en germansk folkstam som var så ren och oblandad som här i Sverige/Skandinavien, ansågs det.

Naturligtvis sätter den noggranna författarinnan in detta skeende i Sverige i en större ram med utförligt beskrivna idéhistoriska strömningar i Europa i övrigt, där idéer och teorier om ”folken” kläcktes av bl.a. vurmande diktare och språkforskare under 1700- och tidigt 1800-tal. Vurmandet för det vilda, ursprungliga och äkta tog fart och inspirerade till starka känslomässiga uttryck inom litteratur och musik. Romantikens era hade tagit vid. Filosofen Rousseau hyllade den primitiva människan i så medryckande ordalag att en hel generation av intellektuella fick lust att börja ”gå på alla fyra” som Voltaire uttryckte saken, skriver Maja Hagerman. ”Den gode vilden” blev ett föredöme i 1700-taletssalongerna i Frankrike.

Språkforskaren William Jones fann vid 1700-talets slut att vissa ord i sanskrit var besläktade med vissa grundord i europeiska språk. Tyska romantiker gjorde om William Jones upptäckt och lanserade nu en teori, som enligt Maja Hagerman idag är helt bortsopad. De påstod att inte bara språken utan även folken i Norden hade ett eget indiskt-ariskt urhem. Ett starkt krigarfolk, arierna, hade under ledning av sina präster utvandrat från Nordindiens bergstrakter och fört med sig en form av högre kultur och civilisation till Europa. De som bäst hade bevarat sin ursprungliga ariskhet var tyskarna, som var den renaste stammen av ariskt blod, enligt Schlegel.

Sverige – det rena landet

Under 1800-talet hade svenskarnas förfäder blivit undersökta ur alla tänkbara synvinklar. Redan på 1800-talet hade svensk skallforskning nått internationell berömmelse. Svenskarna tillhörde de s.k. långskallarna, ja, t.o.m. arkeologerna hade gjort häpnadsväckande fynd i gånggrifter från stenåldern, där de kunde påvisa förekomsten av långskalliga kranier, ett bevis för den svenska rasens ursprunglighet och renhet, menade man. Och var man långskallig hade man naturligtvis större och mer utvecklad hjärna och stod på ett högre trappsteg i evolutionen jämfört med kortskalliga raser (bl.a. samer, finsk-ugriska folk). Som mest intensiv och härskande var denna historiesyn under 1800-talet och i början av 1900-talet. (Idag vet vi bättre med vår moderna DNA-teknik. Se min artikel ”DNA-tekniken skriver om Sveriges tidigare historia, LÄNK) .

Germanica. Målning 1914 av F.A. Kaulbach (1850–1920). Wikipedia

Napoleonkrigen satte tryggheten i Europa i gungning. Det storpolitiska läget var omskakande även för Sveriges del. Det svenska riket hade varit hotat att duka under av trycket från stormakterna och landet, som själv varit en stormakt under 1600-talets fornstora dar, förminskades till en förödmjukande randstat långt borta från den internationella storpolitikens arena. 20 000 soldater stupade i 1808 – 09 års strid mot Ryssland, då vi förlorade Finland och Åland. Revanschlusten och upprättelsen fångades av svenska unga manliga skalder, däribland Esaias Tegnér, som skrev dikten ”Svea”. En känsla av stolthet behövde byggas upp hos folket och skalderna, ofta unga män i 20-årsåldern som t.ex. Tegnér, Geijer och Atterbom, stod för detta och ”satte hjärtan i brand”. 1811 bildades det Göticistiska förbundet, ett litterärt sällskap i romantikens anda med syfte att återskapa de gamla göternas “frihetsanda, mannamod och redliga sinne”.

Under 1800-talet efterspanade man de svenska förfäderna i fornfynd, runinskrifter, sagor, dikter och konsthantverk. Den germanska rasen romantiserades och många i borgarklassen var förblindade av vikingar, asagudar, porslin med vikingamönster och – skallmätningar. På Djurgården i Stockholm tar Skansen och Nordiska museet form och där finns än idag 1800-talets nationalromantiska borgerliga sommarvillor med drakhuvuden att beskåda. Den vita svenska rasens överlägsenhet var emellertid något som kom att förena folket över klassgränserna. Nationalismen, ett brödraskap sammanflätat av vänskaps- och släktband, växte fram för att nå sin höjdpunkt under 1890-talet. Dikten bekräftade vetenskapen som bekräftade dikten osv i ett evigt cirkelbevis. På samma sätt växte nationalismen sig stark även i många andra europiska länder och ledde fram till första världskriget.

1921–22 är ett av de viktigaste årtalen i den svenska rasbiologins historia. 1921 rådde nämligen en anda av nationell samling kring frågan att inrätta ett rasbiologiskt institut i Uppsala. Kulturpersonligheter som Viktor Rydberg, Selma Lagerlöf, Anders Zorn och Ellen Key, vetenskapsmän liksom politiker i alla politiska partier från vänster till höger diskuterade detta, förordade detta och ställde sig bakom beslutet. 1922 fanns institutet där på plats i Uppsala under Herman Lundborgs ledning. Det blev det första rasbiologiska institutet i världen. Det kunde lika gärna blivit Tyskland men där rådde ekonomiska problem efter första världskriget och de tyska rasbiologerna som f.ö. samarbetade med de svenska, ivrade aktivt för det svenska institutets öppnande. Ingen annanstans inom den vita rasen fanns en germansk folkstam som var så ren och oblandad som här, sades det allmänt. Det gällde nu att slå vakt om folket, nationens främsta naturtillgång! (Känns de nynazistiska tongångarna igen?)

Maja Hagerman nöjer sig emellertid inte med beskrivningen av den svenska rasbiologins historia enligt ovan. Hon ställer sig frågan: Hur har denna idé om den germanska rasens överlägsenhet uppstått och varför blev Sverige ett av de världsledande länderna i början av 1900-talet? I sitt sökande efter svaren måste hon gå tillbaka till de allra första berättelserna och hamnar då i Romarriket. ”Det rena landet” kommer därför att omspänna en två tusenårig historieskrivning från det romerska imperiets fall till våra dagar, där hon skildrar hur idén om det germanska folket uppstått och utvecklats.

Idén om germanerna kom från Romarriket

Maja Hagerman anser att den romerske historieskrivaren Tacitus levererade fantasin om germanerna i sin skrift Germania 98 e.Kr. I sitt behov att legitimera gränsen norrut mot ”det vilda norden” – och kanske mest som en ursäkt till varför romarna inte lyckades invadera folken i de mörka skogarna – uppfann han en lämplig berättelse om ett krigarfolk, germanerna, som kännetecknades av att de aldrig blandats upp med andra folkslag. Därför var de utseendemässigt lika varandra: blåögda med rödblont hår och med kraftigt byggda och starka kroppar. Att Tacitus dessutom beskrev dem som ”bistra, vilda, farliga och krigiska” hörde till konventionen eftersom det gällde en fiende, värd att skydda sig emot.

Denna idé tas så småningom upp av ”nordborna” själva. Maja Hagerman är mycket noggrann i sin källforskning, följer upp varje översättning av Tacitus´ ”Germania” samt Jordanes ”Getica” genom tiderna och ser hur man använt sig av dess innehåll. Tyskarna försökte lägga ”Germanica” till grund för sin egen nation och historia när den kom ut i tysk översättning för första gången 1526. Den inbördes hackordningen bland nordeuropéerna blev dock oklar. Tyskarna menade att Sverige hade befolkats från Tyskland medan man i Sverige ansåg tvärtom: goterna hade sitt urhem i Sverige och härifrån hade de utvandrat till Tyskland. Redan under kyrkomötet i Basel 1434 bröstade sig den svenske delegaten Nils Ragvaldsson och ansåg att han som representant för goternas land, nämligen Sverige, där de europeiska folkens vagga stått, borde få en hedersplats! (-Länge leve den manliga fåfängan! tänker jag som läsare och kan inte låta bli att associera till dagens Svenska akademin.)

I romarnas beskrivningar av folk de slogs mot dyker ordet ”goter” upp under 200-talet e. Kr. Ingen vet hur de gotiska grupperna uppstod, vem som gav deras namn eller ens vad ordet betyder, enligt Maja Hagerman. Hon finner att ”olika folk” dök upp och försvann med viss omsättningshastighet. De hade också tendens att i romersk historieskrivning anta namn av tidigare folk utan att romarna kände till deras sedvänjor, språk eller traditioner.

”Folken” tycks i vissa fall ha accepterat den karaktäristik de fått av romarna och börjar långt senare i sin självförståelse definiera sig själva på det sätt romarna beskrivit dem. Det var under denna folkvandringarnas tid som ”folken” så att säga föddes, ansåg man i högstämda ordalag i historieböcker från 1800- och 1900-talen. Skeendena skildrades med ord som ”vår nation”, ”vårt folk”, ”vår ras” och ”vår kultur”, som om dessa vore självklarheter. I berättelserna ingick nationalsymboler, fornsaker som visades på nationalmuseer och nationalhjältar som skolbarnen fick lära sig om.

Germanerna blev alltså goterna, sedan skandinaverna, vikingarna och till slut svenskarna med stormaktstidens förhärligade självbild och hjältedåd etc. Maja Hagerman ger stoff och analyserar för att komma fram till och visa oss hur uppdiktad föreställningen om de isolerade nordborna i själva verket är. Stillsamt men skoningslöst avslöjar hon ”det svenska självförhärligandets idéhistoria”. Maja Hagermans bok ”Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder” borde därför finnas i varje lärarbibliotek väl tillgängligt att användas i alla skolklasser på högstadie- och gymnasienivå för att vaccinera mot falsk självglorifiering och en nationalistisk uppdelning i ett ”vi” och ett ”dom”.

Kersti Wistrand

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Trackbacks

  1. […] medeltiden där Nils Ragvaldsson tog upp svenskarna gotiska ursprung vid kyrkomötet i Basel 1434: LÄNK  Han baserade detta på Jordanes gotiska historia och på likheten mellan orden gotar-göter-gutar. […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: