14 november, 2018

Rasbiologi och mätning av skallar

Rasbiologisk undersökning i filmen Sameblod. Foto: Sophia Olsson

Rashygien eller eugenik är läran om att förbättra människans ärftliga egenskaper genom selektiv avel. Under 1800-talets slut och 1900-talets första del pågick detta främst i USA men också i Sverige. Det var inte bara samer som mättes utan 10 000-tals svenska värnpliktiga.

TEXT: KERSTI WISTRAND

I den hyllade och flerfaldigt guldbaggebelönade filmen ”Sameblod” i regi av Amanda Karnell får vi följa den 14-åriga sameflickan Elle-Marja (spelad av Lene Cecilia Sparrok). I 30-talets Sverige är hon elev med kolttvång i en förtryckande nomadskola, där hon förutom att överge sitt samiska språk, tvingas till rasbiologiska undersökningar av ett par vetenskapsmän från Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Hon underkastas skallmätningar och hon tvingas stå naken under fotografering. Elle-Marja upplever sig som mindre värd. Skamfylld, mentalt förolämpad och med stukad självtillit lämnar hon sin samiska identitet bakom sig och utbildar sig till lärarinna i Uppsala. LÄNK

Universitetshuset i Uppsala. Foto: David Castor, Wikipedia.

Rasbiologisk föreläsning i Uppsala 1964

Du måste komma med och lyssna på den siste svenske rasbiologen Bertil Lundmans föreläsning!” blev jag uppmanad av mina kurskamrater när jag 1964 pluggade pedagogik vid Uppsala universitet.

Sagt och gjort. Föreläsningen ägde rum i samma byggnad så det var enkelt att slinka in. Salen var proppfylld med studenter som satt där och förväntansfullt småflinade åt den förestående antropologiföreställningen med den siste överlevande dinosaurien.

Redan 1950 hade FN fastslagit att begreppet ”ras” var ovetenskapligt. Rasbiologi var alltså sedan länge ”ute” och studenterna roade sig med att gå hit och se på spektaklet.

In kom så ”den store forskaren” docenten och antropologen Bertil Lundman, 65 år gammal. Han tittade knappast åt auditoriet utan ställde sig med ryggen mot oss. Snabbt och vant började han rita upp huvudskålar på svarta tavlan och förklara mått och finesser hos lång- och kortskallar. Hans pekpinne var flera meter lång och smal och svajig när han smällde den i svarta tavlan och pekade ut detaljer på sina ritningar till publikens stilla fniss. Så vände han sig mot oss studenter och hans blick vandrade runt. Jo, där satt en intressant ung man med stort bakhuvud. Lundman kallade fram honom, drog upp sitt måttband och började mäta hans huvud på längd och bredd, hakvinklar och käkpartier och gud vet allt, och förklarade att han var ett gott exempel på den “långskalliga germanska rasen”.

Lundman hade doktorerat på sina skallmätningar av 11 000 allmogemänniskor i Dalarna, där han konstaterat den sannolika förekomsten av en “blond Cro Magnontyp”. Han var den siste rasbiologen i Sverige och märkligt nog fick han fortsätta med sina föreläsningar till pensioneringen. Det rasbiologiska institutet i Uppsala, som tidigare haft hand om undervisningen, hade lagts ned 1958 (4, observera: tillagd not, augusti 2018), varvid föreläsningarna flyttats in i universitetet, trots att FN avskaffat rasbegreppet.

Rasbiologerna ansåg att vissa egenskaper var knutna till skallformen. 1946 skrev Lundman i sin bok ”Nutidens människoraser”, s. 62, på följande vis:

Negrerna äro jordens mest utpräglade driftmänniskor, en ras av stora ouppfostrade barn, som mindre än andra besväras av några hämningar. Niggern tar dagen som den kommer, skriker, pratar och flabbar med sin breda humor och njuter av alla de fröjder som ögonblicket kan giva. En motgång kastar honom bokstavligen till marken, han vrålar och sliter sig i håret som en besatt i vildaste förtvivlan. Ögonblicket därefter är dock det hela glömt och allt är som vanligt.

Negerns sangviniska temperament innesluter mycken godmodighet och med viss lämplig behandling kan han bli en mycket trogen tjänare. En sådan natur är naturligtvis även en utmärkt slav, som, frånsett enstaka utbrott, väl finner sig i sitt öde, ja, t.o.m. är flabbig i slavhandlarens bojor. Någon högre och självständigare kulturutveckling kan ju naturligtvis däremot inte förekomma hos dessa stundens lidelsefulla barn.”[1]

När jag senare studerade religionshistoria kom jag i kontakt med litteratur, där naturfolken benämndes ”primitiva folk” med ”primitiva religioner”, underförstått att dessa stod på ett lägre trappsteg i den mänskliga evolutionen, där den vita herremannen stod på toppen med rätt att rangordna och bedöma. Under 1800-talet började man indela människor utifrån nivån av deras civilisation och det var helt självklart för europeiska forskare på 1800-talet att världens kulturer kunde graderas på en skala från vildestadiet över barbari till civilisation. Långsamt började ordet ”ras” att användas alltmer för att beteckna skillnaderna mellan människor.

Går man i secondhandbutiker eller antikvariat och tittar i äldre reseskildringar och etnografiska böcker kan man än idag ibland få långa resereportage eller ”fakta” beskrivna ur samma synvinkel. De s.k. naturfolken beskrivs som ibland behäftade med ”primitiva egenskaper” i en nedlåtande beskrivning av den vite oftast manlige författaren.

Men hur ser den svenska rasbiologins och skallmätningens historia egentligen ut? Låt oss först rikta blickarna mot Carl von Linné.

Carl von Linné 1707–1778 porträtt målat av Alexander Roslin

Carl von Linné

15 -, 16- och 1700-talen var de stora upptäcktsresornas sekel framför andra. Man kom i kontakt med nya kulturer och annorlunda levnadssätt. Fantasin gick ibland lite väl över styr och man tog för givet att det fanns både halvmänniskor och mytologiska väsen.

Carl von Linné (1701–1778) sände ut sina lärjungar över världen för att hämta hem växter och djur. Han systematiserade växterna och delade in dem i släktskap och grupper med en mycket exakt och vetenskaplig metod, som håller än idag. Han behandlade människan som vilket djur som helst och klassificerade henne som en del av djurriket. Tyvärr kunde han inte låta bli att leka med tankarna då det gällde indelningen också av människor i grupperingar och raser och det gjorde han med det filosofiska tankesystem vilket ännu var i bruk under 1700-talet och byggde på läkaren Galenos (129–199 e.Kr.) som i sin tur utvecklat Hippokrates (460–370 f.Kr.) lära om humoralpatologi och de fyra kroppsvätskornas betydelse.

Dessa fyra kroppsvätskor stod i sin tur i analogiförhållande till de fyra elementen eld – vatten – luft – jord. Linné applicerade dessa tankar på fyra människoraser och märkligt är att se hur yttre drag i människans utseende antogs kunna höra ihop med inre själsliga gåvor: 1. eldens element-gul galla-kolerisk: den röda rasen – indianer; 2. vattnets element: slem/flegma – melankolisk – högdragen, girig: den gula rasen. 3. Den vita rasen, luftens element, gavs de finaste kvaliteterna med alert sinne och kreativitet medan 4. den svarta rasen, jordens element, gavs det jordnära, tunga, lata och tröga sinnet. För säkerhets skull lade Linné till en femte ras: den bruna bestående av mytologiska väsen, som motsvarade eterns element.

Även om detta Linnés tänkande idag verkar långsökt anses det ha rättfärdigat en del av dåtidens kolonisatörer och slavhandlare. Här kan du lyssna till ett radioprogram: LÄNK
Nämnas kan att professor Anders Retzius´ (1796–1860), uppfinnare av skallindexet som spreds över världen, hade en far som studerat tillsammans med Linné.

Petrus Camper beskrev år 1792 ansiktsvinkeln hos en apa längst till vänster, en orangutang, en ”neger” och en ”kalmuck”. Källa: Koninklijike Bibliotheek. Wikipedia

Den första skallmätningen

Den tyske anatomen Johann Friedrich Blumenbach tog intryck av Linnés raslära, men bytte ut dennes benämningar till kaukasier, etiopier, mongoler och malaysier.(2) Redan 1775 började han samla och klassificera människokranier för att bedöma rastillhörighet. Han ansåg att det mest tillförlitliga sättet att få fram denna var att mäta skallarna och eftersom kranierna var hjärnans kroppsdel borde även själen och de mänskliga egenskaperna ha sin boning där; ju större hjärnskål, desto mer utvecklad hjärna och större ädelmod.

Blumenbach gjorde en indelning av människosläktet som antropologerna länge skulle hålla fast vid. Självklart hade Gud skapat människosläktet genom Adam och Eva, men skillnaderna mellan raserna hade sedan uppkommit genom degeneration. Men där fanns en mänsklig urform som människorna i paradiset stod allra närmast och det var den europeiska rasen, ansåg samme forskare. [3] Senare blev även flera anatomer i andra europeiska länder berömda för sina skallmätningar.

I följande artikel presenteras de svenska rasbiologerna Anders Retzius, sonen Gustav Retzius och Herman Lundborg och deras forskning.

Kersti Wistrand

Noter: 1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bertil_Lundman 2.https://www.penn.museum/sites/morton/craniology.php 3.Hagerman, Maja, Det rena landet, s 164.

4. Tillagd not: uppgifterna om Rasbiologiska institutets historia ovan är ofullständiga, varför intresserade läsare bör göra egna efterforskningar. Enligt en uppgift ska rasbiologiska institutet bytt inriktning redan 1935 då Gunnar Dahlberg tillträdde. Denne hade en starkt kritisk syn på rasbiologi som vetenskap och förändrade forskningsinriktningen, men först 1958 byttes namnet officiellt ut till “Institutet för medicinsk genetik”.  /Kersti Wistrand

 

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Kommentar på Facebook says:

    Nathalie GH / Facebook: Man hade ju skrattat åt idioterna och deras påhittade teorier, om det de ledde till inte varit så hemskt…

Kommentera

%d bloggare gillar detta: