19 september, 2018

Urminnes tecken av Kerstin Ekman

Bokomslaget. Foto: K. Wistrand

“Fjället heter inte Giela och sjön heter förstås inte Svartsjön. Allting kan man inte berätta. Var och en måste hitta fram till den här skogen på egen hand”, säger Kerstin Ekman i sin bok ”Urminnes tecken”. Läs den gärna och finn din egen inre källa!

TEXT: KERSTI WISTRAND

Det skvalar, det sjunger och susar, det sväller, prasslar och knarrar djupt inne i den jämtländska trolska skogen nedanför fjället Giela. Orren porlar, tjädern knäpper och sisar. Det frasar av vingar och utspända vita stjärtkrås när de bugar sig. Knäpper och brusar. Det flåsas, stånkas, vrålas och blixtrar. Vargar och björnar och dussintals andra djur. Det är långkloade tassar, dimtrasor, sus och väta. Rivning, bitning och slitning. En lavskrika smyger runt en björkstam. Och så finns de där andra, de för människan numera osynliga. De underjordiska, småfolket, uldorna …

Språket i Urminnes tider (Bonniers förlag, år 2000) är bildrikt och mycket poetiskt och suggestivt. Läsaren trollbinds, vaggas sakta in i ett annat medvetandetillstånd, till en annan osynlig värld som ryms inom människan och hennes numera realistiska värld, men där urminnes tecken åter igen blir synliggjorda för det mänskliga ögat. Man fascineras och dras med samtidigt som man beundrar Kerstin Ekmans stilistiska förmåga och hennes mästerlighet att kunna måla upp en verklighetstrogen miniatyrvärld där det underjordiska småfolket lever sida vid sida med skogens djur, träd och växter. Gränsen mellan medvetandeskikten planas ut. Småfolkens liv har förändrats på grund av och parallellt med att det mänskliga samhället där människan skövlat skogar och fjärmat sig från naturen, men Kerstin Ekman har återfunnit dem.

Klimatförändringarna med mer snörika vintrar har trängt sig in även i småfolkets värld. Vintrarna har blivit svårare. Småfolkens liv har förändrats. Till minnet hör de små husdjur- kor, får och getter- de för länge sedan haft. Till en början tycks dessa inte längre existera, men kommer så småningom fram ur skogsdunklet genom framlockande och användande av kreaturens namn. Ord, språk, namngivande, ramsor och ristade tecken är viktiga i småfolkens värld och skapar tillbaka liv och separerar det från dimmornas och glömskans värld.

Vitklädda jägare jagar och skjuter vintertid. De sover över i tält och eldar i kaminer och kastar heta sumpen i kaffepannan rakt ut i naturen utan att tänka sig för. Inte undra på att det blir skevt med bössornas sikten. De menar sig ha otur men jakten, men det är värre än så: man får inte ställa till besvär för de osynliga små varelser som finns där ute. Då ger de igen för att freda sig.

En bondpojke som ligger där ute i snön med avbruten benpipa och har hört en del berättas får erfara dem. Han vet att de vill vara ifred, citat:

”De har hundögon och har dragit sig längst opp i fjällskogen och nu hade han (bondpojken) råkat ut för dem under Giela i björkskogen, där granarna var insprängda och månghundraåriga. Förr hade de varit fart på dem. Ända nere i byarna. Nu var de nästan som ingenting. De höll till under rotvältor och vid stammar med mossa och lavar på. Särskilt när de fallit mot berget. Där gjorde de hålor åt sig och fodrade dem med allt som var mjukt: tuvull och renhår och dun från ripbröst. Det var svårt att få syn på dem. Man kunde tro att det bara var dimtussar på myren som rörde sig. Fast det var dimstilla…”

Ja, så låter boken i sin början och så nystar den vidare med perspektivet ställt ur småfolkets ögon och öron. Det talade ordet har liksom sången och jojken makt. Minne och språk lockar fram dem ur dimman och alla de stora ting som händer nere i mossan och inne i grandunklet blir till en berättelse nedskriven av Kerstin Ekman. Genom språket och speglingen i varandras ögon får småfolket namn och identitet.

Foto: K. Wistrand

Ett av småfolket, huvudpersonen, hade levt alldeles ensam och han visste inte ens av om han hade ett namn:

”Han visste inte var han kom ifrån och gissade att det var en korp som hade tappat honom. Ibland försökte han se sig själv i vattnet, men spegelbilden splittrades alltid sönder… Just som han låg och sög på ett mörkrött och genomskinligt vinterlingon, blev han omringad av varelser och fånge hos dem i hålan under björkroten.”

Krig har det alltid varit mellan björnfolk och vargfolk. Huvudpersonen blir tillfångatagen men rymmer, befriar vacker liten pälstuss med röd rompa och vita små fötter och ger sig på flykt med henne dragande henne på en barkbit till bäcken. Sjorpha kallar han henne och de blir förälskade i varandra. Själv får han namnet Skymt och kommer att förändra världen genom att prata om sorg och sång och urminnet, som ligger gömt och glömt i bergets mörker.

Skymts och Sjhorpas förstfödde försvinner tragiskt och de kan inte återfinna honom. De två senare födda syskonen beslutar sig för att återfinna både Urminne och den förstfödde och ger sig ut på en lång äventyrsfylld vandring i sökandet. De utsätts för faror och prövningar innan de når fjället Giela och samtalar med dess väktare. Fjället är besjälat. (Det var inte för inte som samerna menade att döda bodde där inne i vissa heliga fjäll. Kerstin Ekman nämner aldrig samerna, med en del av stoffet i Urminnes tecken är hämtat från deras tankevärld. Och samer levde och lever fortfarande i dessa trakter av Jämtland.)

En port till fjällets inre finns i en skreva under det svarta vattnet vid bergets fot. De två syskonen hittar in, ålar, klättrar, hasar, halkar sig framåt, uppåt. Stenar rasar och ett rum uppenbarar sig med heliga gömda föremål. En nåjdtrumma, långa stavar med tecken på. Skatter, näveraskar med silver i. Ringar med silveröglor i (sådana som samerna offrade till de döda). Sköra gamla broderade tyger med silvertrådar i. I en pulka finner de torra små varelser inlindade i skinnremsor och försedda med inristade tecken – och där finner de till slut den “döde” Urminne med fågelfötter, vingar och torr fiskstjärt. De tar honom med sig och hamnar i en sal, fylld med milt, gott ljus och gnistrande kristaller. I salens mitt finns en rund skål nedsänkt. Den innehåller klart vatten. I detta livets vatten läggs Urminne, som uppstår likt en fågel Fenix.

Med sin uråldriga vishet för Urminne barnen ut ur fjället. Han berättar om gamla tider och glömda sånger och hjälper barnen att finna sitt förlorade äldre syskon. Familjen återförenas, nu helade i sinnet.

En del av texten på bokens baksida lyder:

”Fjället heter inte Giela och sjön heter förstås inte Svartsjön. Allting kan man inte berätta. Var och en måste hitta fram till den här skogen på egen hand. Annars blir det för mycket folk.

Man kan inte åka bil dit fast det finns så många och långa skogsbilvägar i Sverige att de snor sig åtta varv runt jorden. Om man lägger ut dem.

Man måste gå.

Sen måste man lyssna noga och se sig för. Man ska röra sig försiktigt men ovälkommen är man inte. Det finns ingenting som livar upp de andra som när språk och minne kommer till skogen.”

Som läsare har jag samtidigt som jag läst boken gjort en inre resa liknande den i en psykosyntesövning. Jag har förts till min inre källa och fått påfyllnad av min fantasi och kreativitet. Tack, Kerstin Ekman!

Kersti Wistrand.

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: