20 juli, 2018

När det värsta händer …


Två dagar efter dödsbudet om Avicii skrev jag en artikel “Att förlora sitt barn”. Den återges här i sin fulla text.

TEXT: Börje Peratt

Beskedet om Tim Avicii Bergling var i sann mening förkrossande. Min under många år mycket nära vän, fadern, genomgår nu något som är så fruktansvärt att jag bara kan föreställa mig uttrycken.

Familjen har bett om att inte bli störda men jag kan efter två dagars chock inte låta bli att uttrycka min medkänsla. Jag beklagar Claes, förstår inte hur du ska uthärda detta. Jag skänker mina kondoleanser till hela din familj och kan bara be för att ni någonstans kan återfinna en plattform i all den kärlek som nu visas av fans och kollegor.

Alla som pratar om Tim ger uttryck för vilken fantastisk människa och talang har var och jag får direkt upp tanken om att “Gud tar hem sina finaste änglar först”.

Varje förälder känner nog instinktivt att det värsta som kan hända är att förlora sitt barn. Sorgen och smärtan blir outhärdlig.

Mitt sätt att hantera detta olycksaliga bud är att reflektera över min historia alltsedan barndomen.

Denna fortsatta text handlar således inte alls om Tim eller hans historia utan är bara en undran över vad vi eventuellt kan göra för att se hotbilder och kanske kunna göra något.

I min ungdom, för över 50 år sedan, föll några kompisar offer för droger, t o m unga elitidrottare som “prövade” och blev fast. Spriten orsakade haverier men oftast på annat sätt än narkotika. Rattfylla, olycka och dödskörning berodde ju på ett omintetgjort omdöme emedan överdos av narkotika i sig var dödsbringande. Det var för djävligt att se människor försvinna så lättvindigt. 1960-talet var “frihetens” flower power och farorna skrattades bort.

Förvillelser i yngre år kan registreras på kontot av oförståelse och lust att bli befriad från hämningar. Men om det leder till ett kroppsligt och psykiskt förfall … Vi kan nå insikt den hårda vägen vilket bestämmer hur vi fortsättningsvis förhåller oss till genvägar.

Livet bjuder också på akuta svåra emotionella tillstånd då allt tycks falla. När det drabbade mig var jag elva och ville inte leva längre. Jag har hört om åtminstone två unga människor i min närhet ta sina liv efter spruckna kärlekshistorier. Kanske var det inte meningen men försöket, som kan ha varit ett rop på hjälp, “lyckas” därför att berusningen påverkat handlingsförmågan.

Trots olika hotbilder så måste föräldern låta barnet pröva sina vingar och ibland tvingas på avstånd följa barnet på dess egen vingliga upptäcktsfärd.

Känslan av otillräcklighet och vanmakt när barnet drabbas av något illa kan vara värre än om man själv skulle drabbas. Och det sker utan att vi tycker oss kunna ingripa.

Jag har även haft hand om barn som förlorat sina föräldrar som i desperation över förändrade levnadsvillkor ändat sina liv.

Den vuxne som i vardagen utsätts för svåra krav och i en långvarig anspänning står till slut med näsan mot väggen. Då kan man tappa förmågan att lösa de enklaste uppgifter. Det som varit lustfyllt kan övergå i nedbrytande ångest. Det är inte ovanligt att man försöker självmedicinera bort tillståndet och risken med det är att det går för långt. Här kan närstående vara nästintill chanslösa. Visst vi borde kanske se signalerna och larmklockorna då folk är på väg att bli utbrända. Men vad göra? Särskilt om det drabbar läkare och personal, oftast kvinnliga, i sjukvården. De borde ju veta? Och vi har sett alltför många stjärnor som gått under trots överinseende av läkare. Vad är det då som går fel?

Utan att här göra någon djupdykning i olika analys- behandlingsmetoder har jag ändå några funderingar över tillstånd och möjliga tillvägagångssätt.

1. En hjärna som kollapsat av stress och långvarig belastning är livsfarlig för beslutsfattande. En sådan människa är i praktiken kanske utan att veta det suicidal och behöver total vila och maximal närhet av en kompetent och kärleksfull omgivning.

2. Extrem alkoholförtäring eller narkotikabruk belastar både kropp och hjärna och riskerar organen med en rad sjukdomar. Det kan påverka omdömet och orsaka destruktiva beslut. En sådan människa behöver komma in på avgiftning, rehab och dessutom en uthållig terapi. De flesta får återfall och behöver stöd i att – försöka igen.

3. Staketet. En människa som drivit in sig i en rigid världsbild och inte klarar av att vara öppen för andra perspektiv riskerar att aldrig se möjligheterna. Mina erfarenheter av människor som stänger in sig bakom staketet är att de stundtals kan visa upp mycket fina och vackra karaktärsdrag men så fort deras världsbild hotas backar de innanför staketet, låser grinden och ägnar sig åt det mest självdestruktiva. Detta blir på sikt förödande för relationer, hälsa och liv.

De tre nämnda problematikerna, hur olika de än är, kan vara jämförbara då samtliga är nedbrytande för hjärnan och den mentala förmågan. Droger riskerar sabotera personligheten och livet blir en enda lång räcka lögner och falskhet. Ändå hyser jag kanske minst hopp för dem som stängt in sig innanför staketet. Det krävs mirakel för att lämna det fängelset.

Vår kära Astrid Lindgren skrev en dikt efter en sömnlös natt, här ett utsnitt:

Och så alla barnen, alla alla barnen,
dem skulle jag gråta över allra mest.
Ja, vore jag Gud så skulle jag gråta så mycket över barnen,
för inte hade jag väl tänkt att de skulle få det så här.

I kraft av min ålder (snart 69) har jag kunnat se barn och unga i min närhet gå under. Trots att de befunnit sig i framgång och kan man tycka lycka så blir hotbilden på något sätt som en djävulsk dimma knappt synbar och ändå så bedräglig.

Börje Peratt

About Börje Peratt

Börje Peratt, filmare, författare, journalist, musikskapare, bildmakare, beteendevetare och forskar - "Om medvetandets uppkomst".

Kommentera

%d bloggare gillar detta: