23 september, 2018

De svenska judarnas historia

Chanukkafirande 12 – 20 december, 2017

De svenska judarnas historia är ett exempel på en lyckad integration i det svenska samhället. De tvingades från början att stå med ena foten i den judiska gemenskapen och stödja varandra och med den andra i det svenska samhället. De närde en stark önskan och vilja att bli integrerade och accepterade som svenskar, lärde sig språket och blev aktiva inom den svenska kulturen och samhället i stort, där de kom att bidra på ett positivt sätt.

TEXT: KERSTI WISTRAND

I681 döptes de tolv första judarna i den tyska kyrkan i Gamla stan. Det var förbjudet att vara jude i Sverige och konverteringen till kristendomen var villkoret för att få stanna i Sverige.

Under 1700-talets andra hälft ansåg Gustav III att det skulle vara en stor fördel för riket att ett idogt folk som judarna skulle bosätta sig här. Många av dem var skickliga i hantverk och skulle kunna berika utvecklingen i Sverige, enligt kungen. Aaron Isaak var den förste att inbjudas.

Aaron Isaak (1730–1816)

Aaron Isaak föddes i en välbärgad judisk familj i Tyskland. Eftersom fadern var sjuk måste han tidigt försörja familjen och utbildade sig därför till en sigillgravör. Detta gjorde att han kom i kontakt med svenska officerare, stationerade i norra Tyskland. På så vis fick han veta att han behövdes i Stockholm, dit han for med sin familj och även kom att umgås med Gustav III.

Hans första arbetsuppgift blev att gravera in text i den svenska riksskölden Tre kronor. Med sina mejslar och sticklar fortsatte han sedan att gravera det ena sigillet och ordensmedaljen efter den andra, där ibland Serafimerorden, den största kungliga orden.

Gustav III inbjöd därefter även andra skickliga judiska hantverkare. Dessa hade rätt att ta med sig judiska betjänter, vars barn senare blev tvungna att hitta olika lagliga verksamhetsområden att försörja sig i. Det var frågan om en från statens sida planerad invandring. Alla judar hade yrken som efterfrågades och kungen tyckte det var bra med konkurrens för det svenska skråväsendet. Han hoppades på en blomstring av handeln och mer kapital till kronan. Det blev nu inte riktigt som han hade tänkt sig. Det blev desto mer uppfinningsrikedom och entreprenörskap.

Judarna tvingades bilda en egen liten grupp i samhället, en ”främlingskoloni”, som måste vara självförsörjande. Därför gick de i borgen för varandra och hjälpte varandra. Många av dem hade en enorm framåtanda, men stack naturligtvis ut bland den övriga befolkningen i Gamla Stan och det berättas att de ibland inte ville gå ut nattetid i mörkret.

Den första judiska församlingen: 1775

Stockholm

Stockholms synagoga 1870.

Aaron Isaak vägrade emellertid att konvertera till kristendomen. Hans villkor för att stanna i Sverige var att han skulle kunna förbli jude och utöva sin tro. Kungen gav med sig och den första judiska församlingen, minjan, bildades i Stockholm 1775, året efter Aaron Isaaks ankomst. Den första synagogan uppfördes 1795 på Själagårdsgatan i Gamla Stan. Tacksamheten mot kungen och Sverige var stor och judarna kom att visa det på olika konkreta sätt. Den första synagogan var i bruk till 1870 då den nuvarande byggdes nära Kungsträdgården.

Från mitten av 1800-talet fram till första världskriget kom en invandringsvåg från Ryssland och Polen till Sverige, som hade fri invandring. Dessa judar var fattiga och ortodoxt religiösa och hade USA som mål. En grupp bosatte sig emellertid på Söder i Stockholm, lärde sig snabbt svenska och stöddes ekonomiskt av redan här boende judar.

Marstrand – Göteborg

1775 bildades en judisk församling i Marstrand som blivit en frihamn. De flesta var hantverkare av olika slag (bomullstryckerier, väverier, handel samt arbeten för flottan och kronan) från norra Tyskland. De tilläts bedriva sitt yrkesutövande i Göteborg, dit de måste pendla fram och tillbaka dagligen. Kolonin i Marstrand växte från 30–40 personer till kanske 100–150.

Karlskrona

Karlskrona i Blekinge hade en stor örlogshamn för svenska flottan. Där behövde man någon som kunde tillverka segelduk. Fabian Philip kom därför dit 1780 som 19-åring från Mecklenburg. Han var utbildad segeldukstillverkare och kattuntryckare, vilket innebar att han kunde konsten att trycka mönster på kattun, dvs bomull (eng. cotton). Hans fabrik växte sig stor och för att visa det svenska samhället sin tacksamhet anställde han änkor och fattiga kvinnor. De fick hjälp att skapa syateljéer i sina egna bostäder och på andra ställen. Fabian Philip skänkte mark till att bygga parker avsedda att vara rekreationsytor för textilarbetarna, när de hade ledigt. Många var de arbetare som gick dit med matsäck och filt på söndagarna. En sådan park benämndes Folkets park.

Fabian Philip blev i slutet av sitt liv tilldelad kunglig medalj av Karl XIII.

Judereglementet: 1782 – 1838

De svenska borgarna kände sig snart hotade i sina näringsförvärv, vilket i sin tur ledde till det s.k. judereglementet 1782. I denna lag bestämdes om judisk invandring och bosättning i Sverige. Judarna skulle endast få bosätta sig i tre städer: Stockholm, Göteborg och Norrköping. Det var här tillåtet att bygga synagogor, men de fick inte försöka omvända icke-judar. I dessa städer fick de rätt att bedriva gross- och minuthandel, anlägga fabriker och delta i skeppsrederier. De fick också utöva vissa hantverk som gravyr, slipning av ädelstenar och instrumentmakeri, men inte bedriva sådana hantverk som lydde under skrå och inte bevista marknader utanför dessa städer. En jude måste äga 2 000 riksdaler, vilket motsvarade 20 årslöner för att komma in i riket. Man ville inte ha invandring av några fattiga judar. Slutligen fick judar endast gifta sig med judar och kunde inte bli riksdagsmän.

I juni 1838 upphävdes Judereglementet och judarna blev då ”svenska medborgare av mosaisk trosbekännelse”. Vissa begränsningar i fråga om bosättningsorter och andra medborgerliga rättigheter kvarstod dock till 1870.

LÄNK 

Holmens bruk i Norrköping 1858. Målning av Geskil Salomon. Wikipedia. Norrköpings pionjärer

Till följd av religionsfrihetslagen anlände Jacob Marcus som första jude till Norrköping med tillstånd att idka handel och bedriva grosshandel. Han arbetade inom textilområdet, huvudsakligen med kattuntryck. I övrigt inriktades hans handelsverksamhet på bl.a. nipper, ull, garn och specerier.
Julaftonen 1795 fick han av landshövdingen den gård där synagogan anlades. Marcus gav under sitt liv olika donationer till staden. Judarna assimilerades mer och mer, skötte sig bra och var omtyckta. I den svensk-judiske författaren Oscar Levertins böcker kan man läsa en del om livet i Norrköping, där han var född.

Philip Jeremias anlände 1790 till Norrköping, där han tillverkade lack, spelkort samt färgämnet berlinerblått. Han bedrev även spannmålshandel och slog sig på en nyhet att pressa olja ur raps och hampa. Han bedrev också utlåningsverksamhet samt ordnade exportskutor åt Holmens bomullsspinneri, som finansierades av bl.a. hans barn vilka tog namnet Philipson och blev kända i Norrköpings näringsliv.

I mitten av 1800-talet börjar industrialiseringen och det bor knappt 900 judar i Sverige. Norrköping var en av de största arbetarstäderna under industrialiseringen och Holmens spinneri var ett av de modernaste husen med hiss, sprinklersystem och vattentoaletter. Det var del av den nya vågen med färdigsydda kläder. Under 1810-talet startades klädesfabriken av Jacob Wahren. LÄNK

Under 1790-talet fanns här 65 judar; 1970 endast 10 vuxna judiska män, det lägsta tillåtna antal för att ha få framföra en judisk gudstjänst i synagogan.

Göteborg

Göteborgs synagoga 1855

Synagogan ritades av August Krüger. En liten grupp judar lät bygga den 1855. Den låg på en mycket vacker plats i Göteborg med engelska trädgårdar runt om och kanalen i mitten.

Pontus Fürstenberg blev framgångsrik affärsman i Göteborg, där han lät bygga det Fürstenbergska palatset i Brunnsparken. Han underhöll många svenska konstnärer ekonomiskt, bl.a. Carl Larsson, och fick ofta tavlor som tack. På så sätt byggdes en av Sveriges finaste konstsamlingar upp. Denna skänktes till Göteborgs stad och finns att bese i Fürstenbergska galleriet.

En annan känd judisk göteborgare var August Abrahamson. Han var föräldralös, och började arbeta med två tomma händer vid 18-årsålder och kan kanske närmast jämföras med vår IKEA-grundare. Efter några år hade han arbetat sig upp genom att bedriva handel. Han gifte sig med operasångerskan Euphrosyne Leman, som blev hemmafru och startade en slöjdskola för traktens fattiga barn. För första gången fick judar nu köpa fast egendom utanför storstäderna. Paret köpte Nääs, där de anlade slöjdlärarseminariet Nääs, vilket blev världsberömt för sin pedagogik med ergonomiska ställningar under slöjdandet.

Från Göteborg kom även Sofie Elkan, syster till August Abrahamson och känd svensk-judisk författarinna, som reste tillsammans med Selma Lagerlöf till Jerusalem. Selma Lagerlöf vistades en hel del på Nääs, som även omtalas i “Nils Holgerssons underbara saga”.

Malmö

Malmös synagoga 1903

Den judiska församlingen i Malmö har två synagogor. Den äldsta är från 1903, den yngre från 2011. Antalet medlemmar är knappt 500.

Fullt medborgarskap: 1870

I mitten av 1800-talet uppstår problem med antisemitism i samband med en judisk flyktingvåg från öst. Vissa upplopp utbryter, bl.a. i Stockholm, men regeringen försvarar judarna och det hela går över tämligen fort. Förutom detta uppstår interna problem. Judarna har olika bakgrund och olika slags judisk tro. Inhemska liberala riktningar ställs mot de nyanländas ortodoxa. I Stockholm byggs en ny reformerad synagoga med orgel medan de ortodoxa håller till på Södermalm.

1870 genomförs en lagändring, där även judar får rätt att inneha statliga tjänster. De får mer eller mindre lika rättigheter som övriga svenska medborgare. Judar födda i Sverige kan nu bo i rikets alla städer, men redan 1863 tilläts blandäktenskap. Judarna känner sig glada: ”Nu är Sverige ett folk!” Emma Lamm träffar Anders Zorn 1891. De gifter sig och hon flyttar till Mora, där de tillsammans återinför gamla svenska seder med bl.a. midsommarfirande vilket varit nedlagt under många år.

Många judar visar sin tacksamhet gentemot den svenska staten genom att ge donationer till olika ändamål: Stockholms konserthus, Stockholms högskola (senare universitet), Skansen, NK och hus utmed Strandvägen. Ernest Thiel är konstmecenat. Isaak Hirsch ger i sitt testamente fem miljoner kronor till ”stockholmare som inte hade råd att betala hyran”. Judarna ville vara med och dana världen och modernisera samhället. Inom kulturen finns även judiska artister och konstnärer.

Liksom samerna råkade judarna ut för rasbiologen Herman Lundborgs forskning och skallmätningar. Detta ledde till ännu en mindre våg av antisemitism i början av 1900-talet, men många svenska kulturpersonligheter satte stopp för detta när de förstod vad som höll på att ske. En av dem var revyartisten Karl Gerard, som gjorde en antisemitisk kuplett 1924. En annan var konstnären Albert Engström.

Invandring och flyktingskaror

Från 1860 fram till första världskriget var det fri invandring till Sverige. Man behövde inga pass, arbets- eller uppehållstillstånd. En invandringsvåg av fattiga judar från Ryssland och Polen på väg mot USA kom in. En del blev kvar i Haga i Göteborg, andra på Söder i Stockholm. 500 kom till Nöden i Lund medan ett fåtal övriga spreds över hela Sverige. Våra svenska judar hade reformerats medan de inkommande var ortodoxa, vilket inte var så populärt: många  svenska judarna försökte hejda invandringen. Andra svenska judar ställde dock solidariskt upp och hjälpte dem utan att känna dem. De var måna om att inte de nyanlända skulle ligga samhället till last. I Göteborg inköptes t.ex. båtbiljetter till USA. Som nyanländ måste man visa sin duglighet och att man kunde klara sig ekonomiskt genom att arbeta. Antalet judar i landet fördubblades.

Under andra världskriget togs danska och norska judar emot i Sverige, men en del återvände senare. 1945 kom de vita bussarna med överlevare från Tyskland. De kom utfattiga och oftast utmärglade och sjuka. Många dog efter ett par veckor. Från Ungern 1956 och Tjeckoslovakien och Polen 1968 kom judiska flyktingar. Det har dock varit begränsade kvoter och inga stora skaror. Idag räknar man med cirka 20 000 judar i hela Sverige. Därvid måste man minnas att som jude räknas endast den som har en judisk mor.

Varje år delar den judiska församlingen i Stockholm ut ett Aaron Isaac-pris i form av en medalj till en person som de anser har gjort stora och osjälviska insatser för judenheten. Årets pris 2017 gick till journalisten Niklas Orrenius “för sin långa, modiga och mycket framgångsrika journalistiska gärning där han framhävt antisemitism, rasism och främlingsfientlighet på ett mycket föredömligt sätt.”

Kersti Wistrand

Källor: Denna artikel är bl.a. skriven som undervisningsmaterial till lärare. Den bygger på fyra mycket pedagogiska videofilmer, utgivna på UR: (“Aarons nya land – en guidad tur genom den svenska judiska historien” filmad av Eifra Santesson). De kan ses t.o.m. 30 juni 2019. Här finns lektionsupplägg med foton och viktiga händelser

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: