Nobels fredspris 2017 tas nu på söndag 10 december emot av ICAN, den internationella kampanjen för förbud mot kärnvapen, genom dess chef, svenska juristen Beatrice Fihn. Vid sin sida har hon japanskan Setsuko Thurlow, som upplevde atombomben i Hiroshima 1945.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Den norska nobelkommittén tilldelar ICAN årets fredspris med motiveringen ”för deras arbete med att uppmärksamma de katastrofala humanitära konsekvenserna av all användning av kärnvapen och för deras banbrytande insatser för att åstadkomma ett fördragsbaserat förbud mot sådana vapen.”
ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, är en internationell kampanj för att avskaffa kärnvapen och det hot dessa utgör mot jordens befolkning. Ett hot som nu är större än någonsin. ICAN grundades i Melbourne, Australien, 2007. Dess huvudkontor ligger i Genève, Schweiz, där den svenska juristen Beatrice Fihn (född 1982) är generalsekreterare och ansvarig samordnare.
ICAN är en organisation med folkligt engagemang där man arbetar ideellt. Den består av 468 icke-statliga organisationer i drygt hundra länder. Här i Sverige är t.ex. läkare utan gränser med. ICAN organiserar globala aktioner och samarbetar bl.a. med överlevare från de två atombombningarna i Japan 1945. I juli i år enades 122 länder om ett avtal om en FN-konvention om kärnvapenförbud, men för att denna konvention ska träda i kraft krävs att 50 länder ska skriva under och ratificera den. ICAN arbetar för att så många länder som möjligt ska skriva under. Här kan du se en video om Nobelkommitténs tillkännagivande och ICAN:
Setsuko Thurlows upplevelse av atombomben över Hiroshima
Setsuko Thurlow var bara 13 år denna ödesdigra dag 6 augusti 1945 då USA fällde en atombomb över Hiroshima. Atombomben dödade 1/3 av befolkningen inom några dagar och ännu fler dog i cancer och andra sjukdomar inom kort. LÄNK
Setsuko överlevde mirakulöst och har sedan dess vigt sitt liv åt att vittna om vad som hände. Hon vill uppmana världens ledare till totalförbud av kärnvapen och har flera gånger talat inför FN:
Här är hennes berättelse:
”Varje gång jag förbereder mig inför ett tal, minns jag alla detaljer och faller i hejdlös gråt. Det visar på hur starkt jag fortfarande bär med mig känslorna inombords fastän 72 år har gått.
Jag var tretton år och gick i åttonde klass i en flickskola. Jag hade tillsammans med trettio andra flickor blivit utvald att utbildas i militärhögkvarteret för att lära mig dechiffrera kodade meddelanden.
Klockan 8 på morgonen den 6 augusti hade vi samlats för gemensam morgonsamling. Plötsligt såg jag en blåvit ljusblixt genom fönstret. Jag var tydligen mitt i centrum för nedfallet och såg inte det svampmoln som andra personer flera kilometer bort vittnat om. Inte heller hörde jag ljudet. Jag minns bara hur jag plötsligt svävade fritt i luften. Huset hade rasat och allt var totalt tyst och mörkt. Jag försökte röra mig men det gick inte och jag visste att jag skulle kunna dö när som helst.
Plötsligt kände jag hur någon knuffade på min högra axel och en kraftfull stämma hördes: `Ge inte upp, fortsätt trycka på, fortsätt röra dig! Du ser solstrålen som kommer in genom öppningen där borta – rör dig mot den! ´
Jag gjorde som jag blev tillsagd. Vi var tre flickor som kröp ut, resten omkom i rasmassorna som hade börjat brinna. Väl utanför började jag se och jag såg mörka skepnader som rörde sig mot mig och förbi mig. De såg ut som en rad vålnader: sotiga, svårt brännskadade och uppsvällda. Håret stod på ända. Köttet och huden hängde i slamsor från skelettet. Delar av deras kroppar saknades. En del bar sina ögonglober i händerna. Hos andra hängde ögongloberna ut från ögonen. När de med stapplande steg slutligen föll omkull, sprack deras magar och tarmarna vällde ut. Det var helvetet på jorden.
Följande dag återförenades jag med min syster och hennes lille fyraårige son. De hade blivit svårt brännskadade och båda avled inom en vecka.
Om jag har lärt mig något om allt detta med Hiroshima är det att uppskatta hur värdefullt livet är. Min vädjan till alla är att detta aldrig någonsin får hända igen!”
Samtal i Nobelstudion
I Nobelstudion från 7 december intervjuades Beatrice Fihn och Jan Hallenberg, Utrikespolitiska institutet. LÄNK Båda uttryckte sin stora oro inför ett kärnvapenkrig. Med två länder och två ledare som trappar upp vapenarsenalen och förolämpar varandra har riskerna ökat betydligt. I USA är många rädda att Donald Trump har auktoritet att ensam avfyra kärnvapen. Mentaliteten runt kärnvapen behöver förändras. Man måste påminnas om det som en gång inträffade i Hiroshima och Nagasaki och de hemska konsekvenserna för civilbefolkningen och allt liv där. Det är oacceptabelt att det sker igen. Antingen går vi under eller måste vi göra oss av med kärnvapen. Befolkningarna i demokratiska kärnvapenländer som USA, Storbritannien och Frankrike kan påverka, men detta går knappast i Kina och Ryssland. Viktigt är därför att påverka USA.
Varför skriver inte Sverige under FN-förbudet mot kärnvapen?
Jan Hallenberg visar här att Sveriges regering driver två linjer. Försvarsministern som önskar närmare samarbete med USA och Nato samt utrikesminister Margot Wallström, som vill att vi skriver under kärnvapenförbudet, men att vi först ska se över det svenska regelsystemet så att ingen kollision inträffar mellan lagarna.
I USA:s intresse ligger försäljning av vapen, där Sverige gjort en stor upphandling nyligen, delvis under hot om att USA inte skulle ställa upp på samarbete om Sverige skriver under FN-konventionen. Margot Wallström menar dock att inget land, vare sig USA eller något annat, har rätt att uttrycka sig med hot mot något land som engagerar sig i den här frågan. Det är väldigt viktigt att vi säger ifrån. Vårt besked hur vi kommer att ställa oss ska vi fatta på rationella grunder, utan hot.
Jan Hallenberg är pessimistisk och menar att vi sneglar för mycket på andra närstående länder. Han tror att det till sist är upp till statsministern att avgöra huruvida Sverige ska ratificera avtalet eller ej.
ICAN är en värdig vinnare av Nobels fredspris och har en stor betydelse som röst för folket. Vi gratulerar ICAN! I alla demokratiska stater har folket stor makt. Därför är det viktigt att så många som möjligt sätter sig in i sakfrågor och engagerar sig. En tidigare artikel kring detta finns här: LÄNK
Kersti Wistrand
Källor: Länkar och videos enligt ovan.
Det förefaller ytterst märkligt att det är vår statsminister, som skall avgöra om eller inte Sverige skall underteckna något avtal om kärnvapen! Är det inte de svenska väljarna som skall besluta i den frågan! Inte kan det heller väl vara vår nuvarande försvarsminister, som skall få avgöra en sådan så väsentlig frågeställning i- nte minst såsom han framfört sina åsikter om journalister, vilka vågar framföra kritik mot hur våra politiska ledare av och till agerar – utan att alls efterhöra vad vi medborgare har för synpunkter i aktuella frågor!