Jag bifogar en personlig betraktelse till Finlands 100-årsjubileum och självständighetsdag den 6 december.
TEXT: Börje Peratt
Originalartikel Finlands självständighetsdag 6 december
När vi nu den 6 december firar 100-årsjubileumet av Finlands självständighet översköljs vi av bilder från krig som lett fram till frigörelsen från Ryssland.
Innan Ryssland tog Finland 1809 (Storfurstendömet Finland (1809–1917) så var detta land en del av Sverige under mer än 600 år. [1]
Ritva, min hustrus släkt kommer från finska Karelen som numera inkorporerats av Ryssland. Jag har hört otaliga historier om de umbäranden som drabbat hennes mor och den stora syskonskaran då de flera gånger fick fly hemmet för att slutligen skingras i Finland och vidare till Sverige, England och USA.
Under Självständighetsförklaringen från Ryssland flydde många finländare norrut i Finland och blev av befolkningen i denna del av Finland betraktade på motsvarande sätt som främlingsfientliga idag bemöter ”invandrare”. Karelerna tar våra jobb! Karelerna äter vår mat osv. Ovälkomna i Finland var det förståeligt att man drog vidare till andra länder.
Många av dem ingick i den halv miljon som flyttade till Sverige. De riskerade att hamna i ett mellanläge, ovälkomna av främlingsfientliga svenskar och ogillade av finnar som ansåg dem vara självbelåtna och förmer än dem som stannat kvar i Finland. Människans sämsta egenskaper av negativism, gnidighet och avund kom i dagen.
Unga finska soldater som bekämpade ryssen såg sig inte heller välkomna hem trots att de stått upp för sitt land. Större delen av Finland hade i dag annars med största sannolikhet varit ryskt. En historisk problematik som förhindrade försoning var det tidigare finska inbördeskriget som inleddes i januari 1918. De röda kämpade för förening med Sovjet och de vita fortsatte kämpa för självständigheten. Denna strid som slutligen vanns av de vita innebar inte att problemet försvunnit. 20 år senare då andra världskriget startade 1939, försökte Sovjet åter inta Finland med stöd av de röda i Finland.
”Finlands sak är vår”
Mottot för Svenska frivilligkåren som organiserade de svenska och norska medborgare som anmält sig som frivilliga på Finlands sida i Vinterkriget 1939-1940 mellan Finland och Sovjetunionen.
12 705 (varav 727 norrmän) anmälde sig, 8 260 antogs. Av dessa stupade 33, omkring 50 sårades genom direkta stridshandlingar och över 130 frostskadades.
Man kan tycka att fler borde ha anmält sig och att Sverige borde officiellt ställt sig på Finlands sida. Men det svenska försvaret var allt annat än i ordning och tyskarna var i antågande.
Det tog sedan Finland närmare ett decennium, fram till 1955, att officiellt visa sina fosterlandsförsvarare rättmätig uppskattning. Rysshatet i den äldre generationen är nog fortsatt starkt.
Sisu
Jag vill inte avsluta i mörker utan lyfta fram den otroliga överlevnadsförmåga som detta finska folk visat upp. Man anordnade några år efter andra världskrigets slut olympiaden i Helsingfors och manifesterade med idrottsliga prestationer den sisu som kännetecknar vårt brodersfolk. Jo de är mer än så om vi betänker hur djupt det svenskfinska arvet går både genetiskt och kulturellt även om språket är så helt olikt vårt.
Jag avslutar med ett stort grattis på självständighetsdagen!
Onnittelut Itsenäisyyspäivään!
Börje Peratt
1) Finland utgjorde en del av Sverige åren 1157–1809 dvs ca 650 år
Håller fullständigt med Börje Peratt!