Mors dag – Grattis alla fantastiska medsystrar!

Kersti Wistrand vänder sig här speciellt till de äldre mödrar och medsystrar som alltid funnits för sin familj, ”levt i skuggan” och därför ännu inte hunnit förverkliga sina egna inneboende möjligheter till kreativitet.

Text: av Kersti Wistrand

Jag har under en längre tid funderat på att tillägna mina äldre kreativa medsystrar som ”levt i skuggan” en hyllning på Mors dag. De kvinnor som under sitt liv fött och fostrat och ställt upp i hemmet för make och barn. De kvinnor som haft en kreativ ådra och talang, men som aldrig fått tillfälle och möjligheter att uttrycka den och att få den att blomma.

Kärleken till modern manifesterades alltmer i det sena 1800-talet. Ofta beskrevs hon med stark känslosamhet. Poeten Viktor Rydberg skriver dessa rader när hans djupt älskade mor gått bort när han var sex år gammal:

Vill du något gott, mitt barn, hon intet gott dig nekar.

Vill du leka, lilla vän, hon gläds åt dina lekar.

Gå till henne, är du trött, och sov vid hennes hjärta.

Upprinnelsen till den moderna mors dag är också ett uttryck för mycket starka känslor för modern. Amerikanskan Anna Jarvis (1864–1948), som hyste mycket starka känslor för sin bortgångna mor, påverkade president Woodrow Wilson att instifta mors dag 1914. Firandet av mors dag spreds snabbt i USA och världen, och inföll på Jarvis mors dödsdag den 10 maj. I Sverige bestämdes att dagen skulle högtidlighållas sista söndagen i maj.

Att modern på detta sätt hyllades hänger med säkerhet samman med det begynnande 1900-talets förstärkning av kärnfamiljen och att kvinnan under 1800-talets nationalromantik sattes på piedestal och skulle dyrkas. Man kan därför säga att modersbilden är en följd av Sveriges modernisering, både ekonomiskt och kulturellt. (Nordiska museet)

De kvinnor som levt i skuggan av sina män för vilka de varit ett oumbärligt stöd. De är många under historiens gång och de finns än idag. Empatiska har de fostrat och vårdat och kanske hoppats att förverkliga sina talanger på ålderns höst, men väl där finns inte alltid orken.

Jag väljer att i denna artikel visa på två kvinnor som valt var sin väg. Den ena är Aino Sibelius (1871- 1969), som ödmjukt fogade sig i sitt öde, och hjälpte maken att förverkliga sina drömmar och dessutom fostrade sina sex döttrar att lyckliga kunna gå vidare med sina liv. Den andra är Sigridur Nielsdottir (1930-2011) som var mor till fyra döttrar och började komponera då hon blev ensam vid 70 års ålder. Hon är med sina 687 komponerade låtar en kultfigur på den isländska musikscenen idag.

Aino Sibelius (1871-1969) bröder ägnade sig åt författar-, konstnärskap och komponerande. Säkerligen hade även hon egna inneboende talanger som aldrig såg dagens ljus. Istället omvandlade hon sin musikalitet i empati och stöd för maken, den finske kompositören Jean Sibelius, som bl.a. skrivit musiken till Finlandia. Hon fick ensam kämpa för att få ekonomin att gå ihop under de år maken var alkoholiserad. Hon fostrade sex döttrar, undervisade dem själv och anlade en stor köksträdgård för att få mat på bordet. Maken var inte alltid så lätt att vara till lags med sitt konstnärligt nyckfulla sinne, men hon förstod honom och hans musik. Det berättas att han stundtals rökte cigarrer och hade olika askkoppar för olika humör. När och hur han fimpade gav fru Aino möjligheter att förstå hur han skulle behandlas just den dagen.

Efter makens bortgång sammanfattade Aino Sibelius sitt liv med följande ord:
”Jag är lycklig att jag har kunnat leva vid hans sida. Jag känner att jag inte har levat för ingenting. Jag säger inte att det alltid har varit lätt – man måste trycka ned och kontrollera sina egna önskningar. Men jag är emellertid mycket lycklig. Jag välsignar mitt öde och ser det som en gåva från himlen. För mig är min makes musik Guds ord – dess källa är ädel och det är underbart att leva nära en sådan källa.” (1)

Hon och maken vilar under samma gravsten i närheten av Helsingfors, Jean Sibelius´ namn med ståtliga versaler och Ainos namn med liten och sirlig skrift och knappt synlig på den smala sidan av stenen. I döden som i livet i skuggan av sin make.

På DN:s kultursida den 29 maj i år skriver Ulrika Milles en intressant och väl genomarbetad artikel om hur bilden av modern förändrats i manliga författares romaner. De ser att patriarkatet bidragit att vingklippa deras mödrar. De kan se med förståelse och ömhet på sina gamla mödrar, men skildrar också hur det är att leva med skulden över sina mammors olevda liv och hur deras egna liv kunnat förverkligas genom mödrarnas omsorg.

Sigridur Nielsdottir (1930- 2011), i musiksammanhang känd som Grandma-lo-fi, komponerade 687 sånger och gav ut 59 album under sju år och efter 70 års ålder. Hon har inspirerat många isländska kompositörer på 2000-talet. Björk är en av dem. Sigridur var mycket blyg och uppträdde aldrig offentligt. Däremot har hennes musik inspirerat tusentals människor och spelats av andra musiker både på den isländska operan och utrikes.

YOUTUBE: Grandma Lo-fi: The Basement Tapes of Sigrídur Níelsdóttir | Film 2012 | SXSW

Sigridur Nielsdottir växte upp i Danmark och förälskade sig som tonåring i en ung sjöman, vilket absolut inte accepterades av föräldrarna. Hon forsatte att träffa sin sjöman i smyg till hans skepp förliste under en storm. Man fann aldrig några spår varken efter båten eller sjömännen och hennes föräldrar menade att det var Guds straff för att hon inte lydde dem. Sigridur bröt då upp från föräldrahemmet och reste till Island där man fortfarande sökte efter fartyget. Så småningom gifte hon sig där och fick fyra döttrar.

Som barn lärde Sigridur sig spela piano och ägde också ett munspel. Hon har alltid haft lätt att höra melodier inom sig, men fick aldrig tid för dem, när alla familjeplikter tog vid. Hon tog sig aldrig på allvar och melodierna försvann. Hon glömde dem. När hon sedan blev ensam, tog hon upp musikintresset. Alla ljud skapades i hemmet, där keyboarden var huvudinstrumentet. Hon spelade in en stämma i taget på en bandspelare och lade ihop alla ljud till en hel liten orkester. Hon sjöng, visslade och imiterade djurläten. Hon tillverkade kasetterna i hemmet och målade själv bilderna till kasettbanden. Så gick hon iväg med dem till musikaffären med dragkärran full. Och allt blev sålt!

– Naturen är full av musik, säger hon. Fåglar, djur, insekter, vinden, vatten som porlar. Jag tillverkar alla ljuden hemma i köket. Allt vad du behöver är fantasi! Jag använder silar och burkar med ärtor, låter vattnet rinna som en fors i olika skålar i diskhon och när jag vill göra en sprakande eld så gnider jag aluminiumfolie mot varandra. Jag arbetar ofta nattetid med min musik. Ämnena i mina texter är hämtade från cowboylivet, havet, hundliv, naturen här på Island och från svåra stunder i livet och mycket annat.

Sigridur Nielsdottir dansar gärna hemma och ensam mellan varven. ”Tänk om jag kunde leva om mitt liv då skulle jag gjort det här långt tidigare”, säger hon glatt. De sista åren i sitt liv bor hon på ett äldreboende och nu ägnar hon sig istället åt att göra collage Hon hinner med flera stora utställningar innan sin bortgång vid 81 års ålder.

Nyligen visades en film om hennes liv på TV 2. Den är gjord av hennes barn och barnbarn. Den går i repris 3 juni och ligger kvar på nätet till 28 juni. LÄNK Där finns en mängd av animation, hemvideo och teckningar tillsammans med musiken. Sigridur Nielsdottir har en stor skicklighet och entusiasm och hon både inspirerar och lyfter upp. Hon är ingen gammal passiv människa utan lever fullt ut med glädje och nyskapande. Passa på att se denna positiva och glädjefyllda film medan den finns kvar. Själv satt jag med ett stort leende hela tiden och kommer att se om reprisen! Det är aldrig för sent att börja förverkliga sig själv!

Tack alla mödrar! Vare sig ni skänkt er kreativitet vidare till make/barn eller själva kunnat utöva den. Glad Mors Dag!

Kersti Wistrand

Referens:

1. Jeremias Ylirotu (Metropoli Oy) (2002). Memories of Ainola-Aino Sibelius. Jean Sibelius – Ainola. Retrieved 2007-02-04.