”Budbärare från det okända” av Elisabeth Lannge

Kersti Wistrand har i sin forskning djupintervjuat flera mediala personer, som varit mycket nära döden vid födelsen eller veckorna närmast efter.  Det kan bero på navelsträngen eller igentäppta luftgångar som nästan kvävt dem. Elisabet Lannge tillhör dessa medier. Hon berättar om sin uppväxt och sitt liv som medium i boken ”Budbärare från det Okända”.

av Kersti Wistrand

Som lärare under några decennier har jag alltid försökt se och nå fram också till ”de tysta eleverna”, de som inte vågade eller kunde anförtro sig. Redan på tidigt 70-tal fanns det statistik som sade att i varje klass på 30 elever finns där drygt en tonåring som tillhörde den skara som förälskade sig i samma kön. Jag visste inte vilka de var, bara att de satt där ensamma och tigande. Jag undervisade därför med bl.a. högläsning ur en dagbok tillhörande en homosexuell manlig vän, som beskrev sin svåra tonårstid. Det gällde för mig att visa att dessa elever inte var ensamma om sina känslor.

Tiderna förändrades för HBTQ- gruppen; kändisar framträdde öppet i det offentliga och idag behöver ingen elev med denna läggning känna samma totala utanförskap som då. Det finns förebilder och en större öppenhet och acceptans i samhället. Däremot finns en annan grupp barn och ungdomar som ännu inte alltid accepteras inom sina familjer eller i det offentliga utan fortfarande ifrågasätts och därför känner utanförskap: nämligen de mediala, som likaså tillhör ”den tysta elevskaran”.  Ur denna synvinkel är det bra att vuxna mediala och realistiska personer med båda fötterna på jorden framträder offentligt och kan agera förebilder genom att berätta om sin uppväxt och sitt liv och på så vis skingra ensamheten för de yngre med samma anlag.  En sådan förnuftig och klok medial person är Elisabeth Lannge.

Ett ovanligt flickebarn

I sitt första kapitel ”Ett ovanligt flickebarn” berättar den idag 70-åriga Elisabeth Lannge om sin barndom och uppväxt med mediala anlag. Fadern var polis och modern hemmafru. På denna tid var det mer än vanligt att poliser var mer än konservativa. Så även Elisabeths far. Han avskydde all socialism och barnen var förbjudna att t.o.m. sätta sina fötter i en Konsumbutik! Och när hon som sexåring av ren nyfikenhet ändå gjorde det (men blev besviken – affären var som vilken annan affär som helst-), skvallrade grannarna i det lilla samhället och hon bestraffades med utebliven veckopeng under två veckor.

Ingen i Elisabeth Langes släkt var medial, så hon hade inte fått ”gåvan” i arv och hade ingen att anförtro sig åt. Föräldrarna var omhuldande och månade om sina barn på alla sätt, men accepterade inget ”hokus-pokus”. All religion beskrevs som fantasier. Där var föräldrarna vassa i repliken och kunde inte förstå hur sådana bildade människor som präster kunde prata en sådan smörja. Ja, Elisabeth säger sig inte kunna återge deras åsikter, eftersom pappret på vilket hon skrev då med största sannolikhet skulle brinna upp! I denna miljö talades det naturligtvis aldrig om ”det övenaturliga”. Föräldrarna ville hålla barnen borta från alla former av hokus-pokus.

Som barn förstod naturligtvis inte Elisabeth vad som betraktades som naturligt och onaturligt för omgivningen. Hon reagerade bara utifrån sitt naturliga sätt att vara. Ett minne från sexårsåldern är då hon gick till sin mor under natten och berättade att hon fått ett besök av en släkting som hade talat med henne. Denna släkting stod vid hennes säng och såg ut som vanligt. Elisbeths mamma undrade vad hon svamlade om. Det hade ju inte varit någon släkting där under natten. Mamman sa att hon bara hade drömt. Några timmar senare ringde telefonen och det lämnades ett meddelande att släktingen, en ung kvinna, oväntat dött vid precis den tidpunkt Elisabeth sett henne vid sin säng. Denna händelse berördes aldrig mer, men Elisabeth fortsatte att ha upplevelser. Hon lärde sig att bli ett tyst barn då det gällde liknande upplevelser.

Upplevelserna tilltog. Förutom att hon såg människor som inte fanns, började Elisabeth Lannge se märkliga ljusfenomen runt människor. Hon upplevde att saker och ting hände fastän inte just då utan en stund senare. Hon såg som på en filmremsa framför ögonen eller inne i pannan. Vid ett tillfälle såg hon för sin inre syn hur en gift släkting hade en grannfru som var bra mycket mer än bara en god vän till honom. Hon gjorde sig omöjlig hos släktingar genom att avslöja deras hemligheter som det förutsattes att ingen annan skulle känna till, men som hon ändå visste om. En del blev ursinniga medan andra slutade umgås med henne. ”Varför skulle jag inte kunna få säga det här högt?” undrade flickan.

Sådana här händelser var obehagliga för den lilla flickan, som inte förstod omgivningens reaktioner. Hon började allt mer lägga märke till att hon kanske såg och uppfattade saker som inte de andra människorna runtom henne uppfattade. Och än värre skulle det bli. Alltefter som tiden gick utvecklade hon andra förmågor som gjorde henne vettskrämd. Saker började röra sig och flytta på sig i hennes närhet utan att hon påverkade dem fysiskt. Elektriska apparater var extra känsliga och gick ofta sönder när hon kom in i tonåren. Och att våga berätta för någon utomstående var minst sagt otänkbart.

Elisabeth började leta sig fram i tidningar och böcker på biblioteket. Hon blev en sökare efter förklaringar. Var hon psykiskt sjuk eller vad var detta? Hon var skrämd över det som hände henne och led av det. I en veckotidningsartikel fick hon i en frågespalt veta att där fanns något som hette parapsykologi. När hon frågade bibliotekarien visade det sig att hon inte fick låna den enda bok, som fanns i ämnet, eftersom hon var omyndig och först måste ha tillstånd av föräldrarna! Hennes ilska satte dock bibliotekarien på plats och hon fick låna boken trots allt och utan föräldrarnas tillstånd. Hon sträckläste den och lånade den gång på gång. Hon fick bevis på att hon inte var tokig. Men när hon ville diskutera parapsykologi med andra, fann hon sig åter igen lika ensam. De hade aldrig hört talas om ämnet och åter igen började hon tvivla på sig själv. Fanns andarna eller de döda, som hon såg och kommunicerade med, på riktigt eller var det fantasier och psykisk ohälsa? Vad var verklighet och vad var inte verklighet? Fanns det flera verkligheter?

Elisabeth började nu sträckläsa böcker inom olika ämnen på biblioteket. Trots sina tonår plöjde hon igenom svåra läkarböcker med latinska namn på inre organ och sjukdomar. Hon studerade biologi och fysik för att gå över till psykologi, där hon efter ett bra tag gav upp på grund av att där fanns så många olika psykologiska skolor, som t.o.m. ibland motsade varandra och gjorde henne förvirrad. Så började hon på kvällskurser i filosofi och idéhistoria. Det var intressant, men hon kunde aldrig få en förklaring till varför hon så ofta kunde leva i två verkligheter.

Vändningen

Elisabeth Lannge blir vuxen, gifter sig och skaffar egna barn. En vacker dag berättar en väninna att hon varit på en seans och lyssnat till ett medium som lämnade budskap från de döda. Själv hade hon fått ett budskap från sin döda farmor. Elisabeth blir uppbragt. Sådant trams och lurendrejeri! Här är det någon form av bedrägeri. Personer som lurar till sig pengar på de sörjandes bekostnad! Hon beslutar sig för att avslöja detta och åker iväg på en seans i smyg, sätter sig längst bak. Vad som händer sedan ska jag inte avslöja, men det är en spännande läsning att ta del av den unga Elisabeths väg till identifikation och förlikning med sig själv som ett blivande medium.

Sägas kan att Elisabeth Lannge aldrig tagit betalt för att med sina paranormala förmågor hjälpa andra medmänniskor. I sin bok ger hon många intressanta fallbeskrivningar. Hon är realistisk och mental, söker alltid i vetenskaplig forskning för att föstå och knyta an till sina egna upplevelser. Hon är väl förankrad i vår mänskliga verklighet här och nu liksom i den transpersonella värld där hon möter andra väsen och kan förflytta sig över tid och rum. Med sitt bondförstånd, klara iakttagelseförmåga och drastiska humor reder hon ut såväl bedrägerier inom den mediala branschen, där personer med stort ego utför mer eller mindre mediala handlingar, endast för att framhäva och förhärliga sitt eget ego, samt s.k. sittare, som tar emot medial rådgivning. Bland dessa har hon funnit bl.a. new-agare med livlig fantasi samt psykiskt sjuka, som hon hjälpt till den allmänna vården istället för att ge mediala råd.

Elisabeh Lannge framstår som en av de mest erfarna och realistiskt förankrade mediala författare jag läst och hennes bok känns därför angelägen. Och som hon säger själv:

” När man faktiskt inte vet allt, varför då avfärda oss som har paranormala upplevelser? Vi bör istället ta dessa människor på allvar och göra vårt bästa för att utforska den delen av verkligheten, även om det tycks vara en annan verklighet. Ett barn som över huvudtaget tänker i de banorna och inte heller hört talas om fenomenen, borde rimligtvis inte kunna skapa sådana ”fantasier”.”

Och det samma gäller naturligtvis även då barnet är vuxet.

Mina reflektioner

Det är inte ovanligt att anlag för stark intuition och medialitet går i arv, men detta sker inte alltid. Jag har i min forskning under 80- och 90-talet djupintervjuat bortåt hundra personer som haft nära döden-upplevelser (NDU) och ut-ur-kroppenupplevelser (UKU), men även personer som varit mediala. Däribland ingår några elever. Även senare har jag varit uppmärksam när jag träffat någon ”upplevare av detta slag” och om möjligt talat ingående med dem. Därvid har jag funnit att det existerar en grupp som inte tycks ha ärftliga anlag för medialitet, men väl har en gemensam utgångspunkt i det att de varit nära döden under livets första dagar. Något som kan vara nog så viktigt för nyblivna föräldrar att uppmärksamma och förstå, speciellt för de skeptiska. Något kan ske med dessa barn, som vetenskapen av idag inte kan förklara, men som kan yttra sig i en slags intuitiv överkänslighet för andras tankar och känslor och en förmåga att se och höra där andra människor är mer begränsade i sin uppfattningsförmåga. Det är synnerligen viktigt att kunskap om dessa barn sprids och tas på allvar. Det är inget hokus-pokus, ingen sjukdom utan det rör sig om ett vidgat medvetande, där föräldrarna istället borde vara öppna för sitt barn och känna stolthet och glädje. Vem som helst kan som förälder få ett barn med navelsträngen knuten runt halsen så hårt att barnet får syrebrist och hamnar i ett nära döden-läge. Det gäller att vara öppen och lägga sina fördomar åt sidan – inte minst för barnets bästa!

Jag låter Elisabeth Lange själv berätta om vad som hände henne. Så här börjar hennes bok:

”Tre månader efter min födelse upphörde jag att andas.Min pappa lyckades efter några skräckfyllda minuter få liv i mig igen. Det har berättats för mig och det är ingenting jag själv har något minne av, men onekligen har jag undrat över om den händelsen ändå skulle komma att påverka mitt liv. Kanske mitt medvetande lämnade kroppen och jag återbördades till den platsen jag kom från. Kanske var det också då jag öppnade porten till det okända, som bara några år senare började göra sig påmint för att efter hand som tiden gick dyka upp allt oftare i min tillvaro och många gånger helt skrämma vettet ur mig.”

Kersti Wistrand

Källa: Lannge, Elisabeth (2008). Budbärare från det okända. Parthenons förlag, Nyköping.