Kristina Tegler Jerselius doktorerade 2003 i historia med ämnet ”Den stora häxdansen – vidskepelse, väckelse, vetande i Gagnef 1858”. Kersti Wistrand presenterar här denna mycket intressanta och läsvärda avhandling på 350 sidor i bokform.
Text: Kersti Wistrand
Påskkäringen är enligt gammal svensk folktro en häxa som på natten till skärtorsdagen flyger till Blåkulla på sin kvast för att sedan återvända på påskdagen. Denna påskkäring anses ha sitt upphov i de häxprocesser som hade sin kulmen 1660-70 i Sverige och där ett hundratal avrättades. Mellan 1400-talets slut till 1700-talet räknar man med att bortåt ett par hundra tusen människor avrättades i hela Europa. Det hela började i renässansens Italien där påven Innocentius VIII utfärdade en bulla 1484 i vilken katolska kyrkan sanktionerade häxförföljelserna. Som grund för dessa låg den 600 sidor tjocka boken Malleus Malceficarum, ”Häxhammaren”, som de två dominikanermunkarna Jacob Sprenger och Heinrich Kramer skrivit på påvens uppdrag.
Bakgrunden
En kulen februarieftermiddag 1858 hade flera personer samlats i skolhuset i Gagnef, Dalarna, efter gudstjänstens slut. Bland dem fanns den äldre soldaten Rask med sin dotterdotter Anna, åtta år gammal. Hennes far hade dött ett par år tidigare och morföräldrarna hade tilldelats vårdnaden av henne. Rask var nu bekymrad för något som Anna hade berättat och var rädd för hennes salighet. Han uppsökte därför prästen Blumenberg för samtal och råd och denne lyssnade till flickans berättelse.
Annas historia var häpnadsväckande och samtidigt djupt oroande. Hon berättade nämligen hur hon hade blivit bortrövad av ondskefulla kvinnor som fört henne till Blåkulla. Där hade hon slutit en pakt med Djävulen. Anna namngav ytterligare tre barn som varit med samt en 41-årig kvinna -Mann Anna Hansdotter- som fört dem dit.
Det var nu inte första gången som anklagelser om blåkullafärder låtit tala om sig i Gagnef och Mockfjärd. Det hade förekommit av och till under årens lopp. 1669 halshöggs och brändes ett stort antal ”häxor” både i Mora och Falun. Den sista svenska offentliga häxavrättningen ägde rum i början av 1700-talet, men först 1779 avskaffades straffet för trolldom i lagboken.
Man skulle därmed tro att dessa vidskepligheter om färder till Blåkulla var utplånade, men här i Dalarnas hjärta fortsatte barnen att berätta om blåkullafärderna. Prästerna försökte tysta ned det och påpeka att det rörde sig om fantasier och vidskepelse och att det var föräldrarnas plikt att tala förstånd med sina barn. Så ansåg t.ex. kyrkoherde Wahlin i Gagnef. Fyra år senare hade emellertid Robert Blumenberg tilldelats en tjänst som vicekommunister i Gagnef och denne förhöll sig annorlunda till häxanklagelserna. Han lyssnade och såg föräldrarnas stora oro samt sammankallade de inblandade till förhör. Anna fick återigen berätta sin historia om de nattliga färderna till Blåkulla, som hon placerade i Josefsdal och Bastuberget, ett par mil från Gagnef. Mann Anna Hansdotter nekade till häxanklagelserna, tog illa vid sig och grät mycket tiden närmast efter.
Då ett par veckor gått, återkom Mann Anna till Blumenberg för samtal. Hon hade grubblat mycket och berättade att hennes släkt även tidigare haft misstankar om trolldom riktade mot sig. Hennes mor sade sig ha varit på Blåkulla som barn och nu var hon osäker på sig själv. Kunde det vara så att hon omedvetet och när hon sov hade färdats till Blåkulla? Och var hon i så fall skyldig fast hon inte visste om färderna? Blumenberg försökte lugna henne och visade på hennes goda kapacitet i läsning, skrivning och räkning och att avundsjukan kunde vara en grund till att grannar menade att hon kunde trolla. Anklagelserna fortsatte dock mot Mann Anna och efter några år utvandrade hon tillsammans med make och barn till USA. Häxanklagelser var för övrigt en anledning till att flera andra familjer kom att utvandra.
2 april 1858 beslutar sig Blumenberg att ta flickan Anna till prästgården, där hon får stanna under en vecka, äta upp sig, lära sig sticka och umgås med de fem prästbarnen. Det blir en stor upplevelse för henne. Hon får stor uppmärksamhet. Prästen ber för henne och läser i bibeln med henne och hon blir omvänd och lämnar Blåkullatankarna bakom sig. Föräldrarna är mycket tacksamma och ryktet om den kloke och godsinte prästen sprider sig snabbt i bygden och talet om Blåkulla ökar markant. Fram t.o.m. september 1858 kommer Blumenberg att ”behandla” 129 barn. 70 % av de inblandade är under nio år och drygt 60 % är flickor. Prästen får mycket att göra. Föräldrarna kommer med sina barn nattetid och knackar på. De är mycket oroliga och vill att prästen ska be för dem. Många av barnen får liksom Anna vistas några dagar på prästgården.
Djävulen ger dockor till häxorna. 1591.
BÖRJE: http://en.wikipedia.org/wiki/Agnes_Sampson
Doktorsavhandlingen
Häxdansen i Gagnef 1858 blir utgångspunkt för Kristina Tegler Jerselius doktorsavhandling. Hon kartlägger den genom att studera alla till buds stående skriftliga källor som protokoll från kyrkoråd, sockenstämmor, skolstyrelsen- undervisningssätt, visitationsprotokoll och kommissionsundersökningar, ämbetsberättelser samt Blumenbergs efterlämnade dagboksanteckningar och brev. Kristina Tegler Jerselius läser även vad som tidigare skrivits om häxprocesser och deras orsaker och anför olika forskares teorier.
Jerselius genomför så en s.k. mikrohistorisk analys för att undersöka vilken mening berättelserna gav för de inblandade. Denna metod är föga utbredd i svensk akademisk historieforskning, men väl internationell. När man utför en mikrohistorisk studie vill man studera detaljer och det lilla för att se hur olika strukturer möts och hur det uppstår motsättningar och helheter. Man undersöker alltså inte nationalstaten utan ser till lokalsamhället. Det rör sig om en konfliktinriktad analytisk modell med syfte att lyfta fram aktörens förmåga till målinriktad handling inom vissa strukturella ramar.
Det är en fröjd att ta del av Jerselius noggranna arbete och se dåtidens samhällssituation i Gagnef-Mockfjärd växa fram. Hon analyserar samhällsstrukturen och tittar på de lokala sammanhangen. Gagnef framställs som en socken med spänningar mellan traditionella och moderna inslag. Där finns en homogen struktur, där ingen är vare sig särskilt rik eller fattig. Relationerna beskrivs som nära. De hushåll som understödde häxdansen förenades och kom speciellt nära varandra. Till de moderna inslagen hör skiften av jorden och arbetsvandringar. Befolkningen har gett sig ut på arbetsvandringar och har kommit hem med nya intryck. De har alltså inte levt isolerat och inte heller p g av detta haft anledning att konservera gamla föreställningar.
Det har i andra sammanhang visat sig att häxanklagelser särskilt lätt har riktats mot dem som varit särskilt fattiga och måst söka ekonomiskt bistånd för att klara överlevnaden. I Gagnef hade alla ungefär samma status. Däremot visar rättegångsprotokollen på många konflikter på grund av arvsmönster. Konflikter kring ägostrukturen i området involverar också dem som var inblandade i trolldomsutbrottet.
Tegler Jerselius lägger även märke till ett annat mönster. Det verkar som det är barnen som för fram blåkullafärderna och häxanklagelserna, inte de vuxna. Föräldrarna blir däremot ängsliga för att barnen hamnat i djävulens våld och kommer att bli osaliga.
Barnen och föräldrarna
Jerselius pekar på att blåkullaberättelserna bygger på en muntlig tradition i bondesamhället, en slags barnfolklore, som levde kvar större delen av 1800-talet. Under de långa, mörka vinterkvällarna fanns inte så mycket stimulans som i vår massmediala tid, men även idag berättar barn spökhistorier för varandra. Berättandet hade ett stort underhållningsvärde, i synnerhet på landsbygden, och genom detta fick barnen en uppmärksamhet som det kanske annars var svårt att få med många syskon i familjerna. Ibland kanske fantasierna också var uttryck för känslor som det annars inte gick att tala om. Så länge inte de vuxna lade sig i, blev det till en spännande fantasilek, men detta förändrades då föräldrarna började ta barnens utsagor på allvar.
Blåkullaberättelserna med anor från 1500-talet följde innehållsmässigt ett givet mönster som tycktes ha gått från barngeneration till barngeneration, menar Jerselius. I oppositionen av doktorsavhandlingen får hon dock kritik: 1600-talets häxanklagelser innehöll sexuella inslag, till skillnad från gagnefbarnens berättelser. Magin runt häxorna är också borta. (2)
Även om skolväsendet infördes 1842, gick de flesta barn inte så många år i skolan och några inte alls. Okunskapen var utbredd bland både barn och vuxna och föräldrarna oroades för sina barns salighet. Samtidigt kunde barnen knappast undgå att ta del av de ägarkonflikter föräldrarna var indragna i och kunde tänkas att ibland omvandla dem till häxanklagelser.
När prästen Robert Blumenberg började ta hem barnen till prästgården blev det dessutom en bonus att räkna med och häxanklagelserna ökades och spred sig. Allteftersom Blumenberg bad för barnen och uppmanade de vuxna att följa den kristna tron, ökade väckelsen och nykterheten i bygden.
Prästerna
Naturligtvis spred sig ”häxdansen” inom den dåtida pressen och det talades vitt och brett om den konstiga vidskepelse som levde kvar i Dalarna. 1800-talet var ett sekel då det moderna samhället växte fram och därmed började även synen på barndomen sakta förändras bland de intellektuella. Barnet började ses som något eget i förhållande till de vuxna och man talade om det oskuldsfulla barnet. Barn ansågs inte ljuga. Så var den förhärskande synen bland de bildade i samhället och häxtron passade inte in.
Blumenberg förklarade blåkullaberättelserna med att de oskyldiga barnen blivit offer för djävulens lockelser till följd av att föräldrarna levde ett syndigt liv. Han bad för dem, medan kollegan kyrkoherde Wahlin upplyste och förmanade föräldrarna och menade att de inte undervisade och uppfostrade sina barn tillräckligt. Över huvud taget var Wahlins linje den rådande. Inga protokoll, vare sig kyrkliga eller pedagogiska, tog upp barnens häxberättelser utan man försökte tysta ned fantasierna.
Prästen Blumenbergs roll
Blumenberg har redan tidigare haft problem som präst och blivit omplacerad några gånger. Det är främst av tre skäl enligt Kristina Tegler Jerselius. Han är för nitisk, har flera timmar långa husförhör och predikningar där han vänder sig mot världslighet och flärd. Dessutom tar han ofta upp nykterhetsfrågan och anklagar folk för hembränneri och att de inte kan vara riktiga kristna och samtidigt nyttja alkohol. Han har också samarbetssvårigheter med kollegor, som inte delar hans renlevnadsregler. Som skäl till barnens tal om blåkullafärder och häxsabbater framför han även nu onykterhet hos föräldrarna och att dessa inte uppfostrar sina barn i Jesu anda. Blumenberg anser att problemet med häxtron bottnar hos folk som är världsliga.
Blumenberg får igång en väckelse i Gagnef – Mockfjärd. Samtidigt börjar präster runt omkring reagera och anmäler honom till biskopen i Västerås. Blumenberg ansågs starkt ha bidragit till att 120 familjer (över 700 personer) i Gagnef- Mockfjärd indragits i häxaktiviteterna. Han tvingas lämna tjänsten i Gagnef hösten 1858, anklagad för att ha underblåst ryktesspridningen om trolldom och förstärkt företeelsen genom att inte direkt ha tystat ned det hela som varande vidskepelse. Församlingsborna gör förgäves allt för att få behålla sin omtyckte präst. Sju år senare kommer han dock tillbaka som komminister i Gagnef, där han dör 1867.
Opponenternas kritik
Kristina Tegler Jerselius lägger ner stor möda på att analysera Blumenbergs agerande. Ett viktigt skäl anser hon vara att han efter flera omplaceringar som en egensinnig präst äntligen får en stor skara församlingsbor som anförtror sig åt honom och uppskattar hans prästgärning. Samtidigt är han en pionjär inom nykterhetsrörelsen och folklivsforskningen. Han samlar folkloreberättelser och är en av de första bidragsgivarna till Fornminnesföreningen, som bildades på 1860-talet.
Opponenten Hanne Sanders tonar ned Jerselius bild av Blumenberg och menar att det inte var konstigt att han väckte motstånd hos kollegorna. Att vara pionjär och inom kyrkan framföra nya tankar kring nykterhet och få igång en väckelse uppmanar till nytänkande och motstånd utan att han behöver ha ”samarbetssvårigheter”. Hans intresse för folklore bidrog till att han lyssnade in berättelserna.
En annan kritik från opponenten riktar sig mot svårigheter att i den mikrohistoriska perspektivet ta upp alla detaljerade spår. Där fanns t.ex. en konflikt mellan bönderna på slätten och bönderna i skogsbygderna, som Jerselius undgått. Häxbyarna låg alla i berg- och skogsrik trakt. Konflikten skulle därmed få en ny deltolkning genom att den även handlar om motsättningar mellan centrum och periferi.
Mina tankar
Personligen tycker jag att denna avhandling är intressant även ur ett annat perspektiv. Visst är det märkligt hur berättelser kan leva vidare från generation till generation genom den muntliga traditionen? Jag har funnit fler exempel på detta då jag i min ungdom talade med äldre personer på landsbygden. De kunde berätta om skeenden från medeltid och vikingatid knutna till platser i närlandskapet. Idag avfolkas landsbygden, dessa människor är sedan länge borta och med dem de gamla muntliga traditionerna, tråkigt nog.
Kersti Wistrand
Referenser:
1. Tegler Jerselius, Kristina, Den stora häxdansen. Vidskepelse, väckelse och vetande i Gagnef 1858, Diss, Acta Universitatis, Studia Historica Upsaliensa 209, Stockholm 2003.
2.Fakultetsopponent Hanne Sanders: www.historisktidskrift.sefulltext/2005-3/pdf/HT_2005-3_485-491_sanders.pdf
