25 september, 2017

Donald Trump – något bättre än sitt rykte?



Matthew Kroenig från Georgetown-universitetet har gjort en analys av Trumps utrikespolitik och vänder sig mot den ensidiga kritiken mot Trump. Carl Johan Ljungberg har uppmärksammat artikeln och delar här med sig av Kroenigs analys och egna reflektioner av den.

TEXT CARL-JOHAN LJUNGBERG

Ett kort apropå om president Trump, som så ofta varit uppe här i H&K:s spalter. Först av allt: dagens utrikesfrågor med deras subtila samspel och svårgenomträngliga beräkningar kan sällan ges rättvisa i medierna. Få av våra breda skribenter har ens haft tålamodet att söka se Trumps utrikespolitik som en helhet. Därför kan jag peka på vad en forskare just om utrikesfrågor skriver, detta i maj-juninumret av den kända tidskriften Foreign Affairs.

Matthew Kroenig från Georgetown-universitetet i Washington menar, att Trump ändå visat tecken att lyckas få fason på sitt lands utrikespolitik. Den var efter Obamas åtta år vid makten i stort behov att ryckas upp. Läget hade förvärrats i tunga områden som Europa, Asien och Mellanöstern. Uppgiften är förstås svår och den nyorientering som krävs ställer höga krav på Trump.

Visst har denne talat och uppträtt motsägelsefullt, och här spelar den närmast avgrundsdjupa avsky som motståndare och medier visat honom, roll. Trump har ändå menar Kroenig kämpat på och har samlat ett kompetent lag för att bistå honom, inte minst givetvis i frågor där han känner sig osäker. Kroenig kallar personer som Rex Tillerson, Dan Coates, Mike Pompeo och Nikki Haley för ”experienced and accomplished politicians”. Trumps linje stämmer därtill, trots vad som påstås, rätt väl med USA:s långsiktiga politik.

USA intar sålunda en fastare hållning inför européerna och Natos medlemmar. Även ryssarna har fått liknande signaler. Inför Asien och Kina är USA på väg att finna en avvägning vad gäller att stå emot kinesisk expansion och ändå fortsätta samverka. Obamas ”tålamodspolitik” mot Nordkorea är också passerad.

Värst var läget i Mellanöstern där staterna Irak, Libyen, Syrien och Jemen har fallerat, och där Obama inte heller lyckades hantera Iran-frågan, med undantag av kärnvapenavtalet. Också detta måste dock snart omförhandlas.

Att trots en läckande och illojal tjänstemannakår söka närmande till Ryssland ter sig inte orimligt, och liknande.

Utrikespolitiken vinner till sist också på de inrikes reformer som nu är på väg vad gäller skatter, avregleringar och infrastruktur, vilket kan ge de resurser som krävs.

Sista ordet är givetvis inte sagt, men intressant är dock att USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger menar att Trump om tecknen besannas har utsikter att sätta konstruktiva spår och därmed kunna räknas bland landets större utrikespolitiska presidenter.

Som humanist med världspolitikens besvärliga frågor som intresse känner man visst hopp inför det Kroenig har att anföra.

Carl Johan Ljungberg

Länk:
The Case for Trump’s Foreign Policy, Matthew Kroenig juni 2017, Foreign affairs Länk

About Carl Johan Ljungberg

Carl Johan Ljungberg, Ph D i Politics Född 1949, Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983. Projektsekreterare för Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-1978 hos prof. Daniel Tarschys. Projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City-universitetet 1984-1997 och för forskningsprogrammet Den svenska socialstaten med prof. Hans L. Zetterberg 1993-1997.
Ordförande i föreningen Humanistisk Förnyelse
Styrelseledamot i Föreningen Humanism & Kunskap

Comments

  1. Föreningens ambition är att delge flera perspektiv i olika frågor, inte nödvändigtvis i konsensus och styrelsen visar här upp att vi kan ha olika politisk uppfattning. Detsamma gäller om trosfrågor. Föreningen är således partipolitiskt och religiöst obunden och startades av en agnostiker, en ateist och en troende. HUMANISM & KUNSKAP

  2. Det bör påminnas om att Trump har ökat anslagen till Pentagon och militären där Obama-administrationen minskade anslagen. USA spenderade redan tidigare mer än de andra 6 största krigsmakterna i världen gör tillsammans, och Trump anser att det inte är tillräckligt med att ha världens största krigsmakt utan han vill bygga ut den ytterligare och han vill satsa på en nyinvestering i kärnvapen.

    Trump har även ökat USA:s militära närvaro i Mellanöstern och Asien samt lyckats smälla av USA:s största bomb, skjutit ner ett syriskt stridsflygplan samt attackerat en militär anläggning tillhörande Syriens armé. Redan under Trumps första tid så har hans utrikespolitik dödat fler civila på en månad än under ett år med Obama. Samtidigt så har Trump ställt sig tydligare på diktaturen Saudi Arabiens sida i Mellanösterns konflikter och undertecknat ett enormt stort avtal om leveranser av amerikansk militärutrustning. Trump har även tagit avstånd till den avspänning av relationerna till Iran och Kuba som Obama-administrationen inledde.

    Inrikespolitiskt vill Trump säga upp sjukvården för 22 miljoner amerikanare vilket kan få följden att 700 landsbygdssjukhus för fattiga tvingas stänga, samtidigt som hans inrikespolitiska reformer innehåller skattesänkningar för de redan rika och en sänkning av en redan låg bolagsskatt. Och till detta bygga en mur mot Mexico och dra oljeledningar över känsliga naturområden som är heliga för den amerikanska urbefolkningen.

    Trumps politik är en traditionell högerkonservativ politik både utrikes och inrikes och jag ser verkligen ingen humanism i Trumps agerande, varken i hans politik mot USA:s egna medborgare eller utrikes. Hans återkommande sexistiska och kvinnoförnedrande förstärker bilden av honom själv som en hänsynslös och kvinnofientlig värdekonservativ patriark som är motståndare till humanistiska och feministiska värderingar.

    I praktiken så är världen nu inne i det tredje världskriget och Trump-administrationen har ökat de militära spänningarna. Att den högerkonservative republikanen Henry Kissinger stödjer sin partibroder Trump är inte förvånande. Bland Kissingers aktiviter kan ju nämnas hans involvering i programmet Operation Condor under 1970-talet, som innebar ett stöd till militärdiktaturerna i Sydamerika och att undertrycka oppositionella. Ca 60 000 personer beräknas ha ha mördats eller dött under Condor-programmet.

    Till skillnad från artikelförfattaren så känner jag stor tveksamhet inför Trump-administrationen sakpolitik.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: