22 juni, 2017

Internationella kvinnodagen – ”Stå i bredd”

sa_i_bredd-witt_brattstrom

Inför alla kvinnors dag, 8 mars, har Kersti Wistrand lyssnat till en föreläsning där litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström presenterat sin bok ”Stå i bredd”, en exposé över 70-talets nydanande och revolutionerande kvinnolitteratur.

TEXT: KERSTI WISTRAND
Återpublicerad artikel från 2015

Virginia Woolf (1882-1941), brittisk författarinna och feminist, har en gång förvarnat om att romanskrivande kvinnor under 1900-talet skulle komma att förändra många vedertagna saker. Det som ter sig betydelsefullt för många män skulle trivialiseras. Författarinnorna skulle skriva om sin sexualitet, sina graviditeter och sitt barnafödande. Ja, hela det område där kroppen och känslorna kommer till tals och där hjärnan inte längre sätta hinder.

Jag minns det där decenniet, 70-talet, mycket väl. Det var då Virgina Woolfs förutsägelse slog in. Jag minns den demokratiska människosynen att varje individ hade lika värde och med en historia som var värd att lyssna till vare sig hen satt i snabbkassan eller skurade golv eller jobbade på fabrik eller var en gift man. Jag minns frihetslängtan, den solidariska rättvisekampen, vietnamdemonstrationerna, nej-till-kärnkraften och freds- och miljödemonstrationerna; stoppa-rivningarna- i -Mullvaden, som kom att hindra rivningen i trettio kvarter på Södermalm, striden om almarna i Kungsträdgården. Kvinnorörelsen, grupp 8, Rödstrumporna. Jag minns flower-powerrörelsen, gröna vågen och kollektivboendets lovprisande, mans-och kvinnogrupper, unisexmodet, mjukismannen som vågade anamma sina känslor och t.o.m. kunna gråta, sommarkurser för kvinnor som träffades på Gotland för att med speglar undersöka sina vaginor; homorörelsen: att våga komma ut. Realistiska böcker för barn om hur barn blir till. Den nya litteraturen där främst kvinnor på ett enkelt och chosefritt sätt lade fram sin vardag eller visade sin erotiska längtan allt under det att kritikerna, ofta bestående av män, var svalt föraktfulla.

Jag måste erkänna att jag nog var en av dem som skakade på huvudet lite grann åt Kerstin Thorwalls berättelser om sitt liv, hur hon lade alla skamkänslor åt sidan och självutlämnande skrev om hur hon som åldrig kvinna efter skilsmässan tog igen sin icke genomlevda pubertet med trotsålder och intima kontakter med män i sönernas ålder. Hon var modig men fick en tid dra sig undan långt bort i ett afrikanskt land på grund av den hårda kritiken mot hennes sätt att vara. Det gick an för män men inte för kvinnor. Hur kunde hon bara våga tala högt om att kvinnor över femtio hade ett sexbehov?

Ebba Bratt-Wittström, litteraturprofessor i Helsingfors

Ebba Bratt-Wittström, litteraturprofessor i Helsingfors

Därför var det extra intressant att lyssna till Ebba Bratt-Wittströms presentation i ABF-huset i Stockholm och under hennes ledning återuppväcka 70-talet ur hennes synvinkel. Även hon hade liknande känslor som jag inför 70-talets kvinnolitteratur när den pågått, men har vid sammanställningan av ”I bredd” gjort en helomvändning och uppvärderat 70-talet. Hon pekar på att det var ett oerhört viktigt och inflytelserikt decennium. Det viktiga var att också männen var med. Hennes bok ”Stå i bredd” har underrubriken ”70-talets kvinnor och män och litteraturen”. Hon har samlat och skrivit om 32 kvinnliga och nio manliga författare från denna epok, av vilka hon nämner några nedan.

Ebba Witt-Brattström läste om hela 70-talets litteratur. Hon såg försöken att på nytt blåsa liv i arbetarlitteraturen men med kvinnofrågor. Stå-i-bredd-temat kom tillsammans med mor-dotterkonflikten i fokus och behandlades på ett nydanande sätt och manliga författare tog sig an kvinnofrågorna.

Själva titeln till boken är inspirerad av Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga”, som kom ut 1978. Där finns en dikt till mannen:

”Du var den som jag ville
stå i bredd med
Du var alla möjligheter
och utveckling och framtid
du var gemensam kamp
och det omöjliga hoppet
om förändring.”

Tikkanen var som bekant gift med en man som hon varken kunde leva med eller utan. Hon skrev om 70-talsfeminismens dröm om jämlika kärleksförhållanden och tro på männens förmåga att stå i bredd med sina kvinnor, vilket skapade förutsättningar till samtal om lika villkor. En dialog mellan Märta och Henrik Tikkanen i deras unika paräktenskap kan följas i deras respektive böcker, där Henrik Tikkanen kunde utbrista: ”Anne talade om att stå i bredd, det gick inte för sig när man stod bakom, men vem var beredd att ta ett steg tillbaka när man hamnat ett steg framför?”
Märta Tikkanen svarade: ”Detta drabbar oss inte av kärleksbrist utan av kärleks förtvivlan.”

Under 1960-talet var 75 % av alla gifta kvinnor hemmafruar. Sonja Åkessons dikt ”Vara vit mans slav” i diktsamlingen Husfrid (1963) speglar många dåtida kvinnors situation:

Vara Vit mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?

1970 saknade 70% av kvinnorna utbildning efter folkskolan

Maja Ekelöf var en representant för dem. Hon var en ensamstående fembarnsmor från Karlskoga. Hon längtade efter kunskap och hyste svenska folkbildningens sista dröm, fann städjobb på bibliotek, läste allt vad hon hade tid till och skrev dagbok, som gavs ut i redigerad form: Rapport från en skurhink (1973). 4,50 kronor i timmen var hennes lön. Låglöneutredningen kom och en minister ansåg det korkat att jobba för denna summa. Grupp 8 talade om det dubbla förtrycket: låg lön och att städa bort den patriarkaliska skiten. Vilda strejker bröt ut och kvinnorna började långsamt resa sig.

Medelklassfeminismen såg sin arena

”Den kvinnliga eunucken” av Germaine Greer kom ut 1971. Eunucken stod modell för kvinnan som under puberteten uppfostrades till barbiedocka.

1971 fanns 760.000 förskolebarn men bara 38.000 dagisplatser. Marit Paulsen skrev i ”Du, människa?” (1972) om ”Mamma, maka, privatlivets skift, starta om, diska, damma, tvätta, laga mat.” Samma år kom Åsa Mobergs bok om kvinnans dubbla roller ut i ”Den villkorliga frigivningen”. Ulla Isakssons ”Det stora slaget om moderligheten” kom ut 1973.

Flera författare ändrade riktning och bytte genre under 70-talet. En av dem var Kerstin Ekman, som tidigare var deckardrottning, men som gav ut Häxringar 1974.

1975 förändrade Märta Tikkanens bok ”Män kan inte våldtas” synen på våldtäkt som blev ett brott.
Året efter demonstrerade en halv miljon kvinnor mot en utredning om att lindrig våldtäkt skulle ge böter. Utredningen stoppades.

1976 kommer Kerstin Thorwalls bok Det mest förbjudna: ”Stygg dotter, otrogen hustru, dålig mor, motvillig farmor. Ur trotsåldern kommer jag aldrig. Det är tragiskt, men ohjälpligt.” Redan 2 600 år tidigare hade den grekiska författarinnan Sapho skrivit om kvinnans begär, men ändå var Thorwalls självutlämnande nytt för samtiden.

Den feministiska realismen inträdde. Inger Alfvén skrev om dysfunktionen i kärnfamiljen i S/Y Glädjen. Kerstin Strandberg skrev om modersrollen, Sun Axelsson ”Drömmen om ett liv” och Gun-Britt Sundström följde efter med ”Maken”.
scener_ur_ett_a_ktenskap_tv_avsnitt_2_disc

Manskapitel

Bratt-Wittström har tagit fram nio manliga sjuttiotalsförfattare som skrivit om mans-kvinnofrågor.
1973 skriver Ingmar Bergman ”Scener ur ett äktenskap”, där han står på Mariannes sida.

1975, det s.k. kvinnoåret, handlade om sårade män, gifta älskare och mansmedvetande.
1976 skriver Göran Thunström:

”Vi är inte ensamma
många män betraktar sina sista spasmer
Jag
kan besvara dem exakt
för i mig sitter de ögon
som ser
kvinnan resa sig
Hon ber mig lösa helgonglorian ur
sitt hår
Hon öppnar fönstret
för ny luft.”

Ulf Lundell, som varit känd som ”författarnovisen, drinkaren, egotripparen” tar 1978 fram en ny mansmodell som älskare. Per-Olov Enquist skriver Trubadernas natt” och Sven Lindqvist skriver ”En gift mans dagbok”.

Synen på 1970-talet

70-talets litteratur blir till en period mellan 60-talets språkexperimentella och 80-talets postmoderna. I litteraturhistorien har 70-talet beskrivits som ”tråkigt och ointressant”, ”svartvitt manshat och gulligt systerskap”, ”antikapitalistiskt”, ”frenetiskt tempo”. När decenniet var över, började man få nog av ”köttiga kvinnokampsamazoner” (Mats Gellerfeldt, SvD 5 mars, 1980) och ”vardagsmänniskornas skriverier”. Man vill ha ”högre strålning”. KRIS 1980:2 menar: ”70-talslitteraturen låter sig hypnotiseras av privata ursprung och försöker framställa sig som en oskuldfull och genomskinlig avbildning av erfarenhet.”

Kritiken kom från männen och idag har många unga kvinnor glömt den kamp som pågick på 70-talet. Bratt-Wittström omtolkar och analyserar decenniet. Hon menar att det var både litterärt innovativt med sitt många gånger enkla och tydliga språk samt livaktigt. Vardagskvinnan klev fram och blev till hjältinna i sitt eget liv och en ny manstyp längtade efter befrielse från könskriget. Idag är däremot en ny våg på väg, där den sado-machosistiske äldre mannen och den unga oskuldsfull kvinnan framträder i litteraturen. Det handlar om romantiserade övergrepp eller dotterkvinnan, eunuckflickan, som ser upp till männen och anpassar sig.

Ebba Bratt-Wittström har lyft fram 70-talsförfattarna och deras teman på ett klart och tydligt sätt. Vi lever fortfarande i ett patriarkat och det har blivit ett bakslag med modersdöttrarna: ”Jag vill inte bli som min mamma!”

I skolans historieböcker är 13 % kvinnor. Ju närmare vi kommer vår egen tid, desto färre kvinnor. Bratt-Wittström menar att utvecklingen går i vågor och att varje generation måste återvinna mark.

Kersti Wistrand

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: