TEXT Kersti Wistrand
Två dokumentärer i Kunskapskanalen en om patriarkat och en om matriarkat. Kerstis reflektioner presenteras i två artiklar. Den första om patriarkatet vars rubriksättningar admin2 står för. Förutsättningarna för detta patriarkat ligger i den muslimske mannens rätt till flera fruar.
Besök i ett matriarkat och i ett patriarkat – två TV-dokumentärer i Kunskapskanalen (SVT).
TV har under den gångna veckan visat två fantastiska dokumentärer om ett patriarkat och ett matriarkat: Fyra fruar och en man av Nahid Persson samt Vandrande äktenskap – det sista matriarkatet av kinesiska filmaren Xiaodan He.
Patriarkalisk herdekultur i Iran
Den först nämnda dokumentären är inspelad på iranska landsbygden, där mannen ägnar sig åt fårskötsel.
I ”Fyra fruar och en man” förflyttas vi till den iranska landsbygden och ett förtorkat landskap i gulbruna nyanser. Fyra kvinnor är gifta med samme man, den femtioårige stilige men självgode machomannen och fårägaren Heda, och vi får under ett år följa deras liv. I bakgrunden finns hans åldrade mor med sina frispråkiga synpunkter. Mot slutet av filmen kommer Heda hem med en femte, mycket ung hustru:
”Jag vill ha en ung oskuld. De gör som man vill och är formbara!”
Kvinnor är får
Vi får följa kvinnorna ur flera aspekter; se hur de bor och följa deras inrutade liv fyllt med matlagning, städning, vävning och skötsel av de tjugo barnen i en miljö de inte kan lämna; lyssna till deras klagan på maken som försummar dem eftersom han ägnar mest tid hos den senast tagna hustrun. Några av kvinnorna berättar att de fallit för hans charm, att han var trevlig och sällskaplig när han kom och friade, men att de ångrat sig efter en tid när de märker att de andra fruarna är svartsjuka och att hans uppmärksamhet avtar. Man får en inblick i hur Heda objektifierar sina fruar och liknar dem vid fåren i en fårskock. Några uppmuntrande och stödjande ord eller kramar utanför sovrummet tycks inte existera från hans sida. Istället uppvisar han en glatt kaxig attityd och småretas gärna med kvinnorna, som då och då frågar honom vem av dem han älskar mest. Han är familjens medelpunkt, runt vilken allting kretsar.
Hans kvinnor försöker behaga honom för att få en andel av hans gunst, medan han stoltserar omkring och pöser.
Kvinnan som slit och slängvara
Med den första frun var Heda gift i åtta år, men då hon blev hjärtsjuk till följd av alla födslar, förbjöds hon av läkare att ha sexuellt samliv med maken. Heda kommenterar detta med att ”när en brunn sinar, gräver man en ny. På samma sätt skaffar mannen en ny hustru, när den gamla inte fungerar.” Det blev ett hårt slag för den första frun som blev försmådd och förödmjukad med stämpeln på sig att inte duga. Hon har aldrig kunnat förlåta maken. Varje gång en ny hustru kommer in i huset, överges de andra mer eller mindre och makens uppmärksamhet riktas helt mot den nya och betydligt yngre hustrun, som han tillbringar all fritid med. Näst sista hustrun känner sig mest sårad och kränkt och behandlar den nya illa.
Hustrumisshandeln är mycket grym
Fruarna är frustrerade, arga och ledsna, känner sig känslomässigt ensamma och övergivna av Heda. De är kuvade, men kan samtidigt svara emot honom och kalla honom skitstövel och han käftar emot och ler med glimten i ögat, åtminstone när kameran är på. Han utstrålar en värme, men har samtidigt en översittarattityd och kan håna kvinnorna. Han tycks ibland njuta av att spela ut dem mot varandra. Det är han som bestämmer utan att ta råd eller lyssna in kvinnornas åsikter. Fruarna är varandras rivaler och samtidigt varandras enda tröst. De har ingenting att säga till om och sätter någon sig upp sig mot honom kan de få smaka på hans vrede. En kvinna berättade hur hon som gravid blev slagen, sparkad och fick ett finger brutet. Hon blev också släpad i flätan så att håret slets av. En annan fru, som protesterat när maken tog tegel från hennes ärvda hus för att bygga till det egna, hade blivit slagen med hans herdestav så illa att hon trodde att en kota var knäckt. Snyftande berättade hon sin historia för en grannkvinna och bad denna skaffa en förtrollad kärleksdryck som hon i smyg skulle kunna ge Heda för att göra honom vänligt stämd mot henne.
En far som inte har tid för sina barn
Kvinnorna bor med sina barn i egna sammanbyggda längor runt en kvadratisk innergård, där sysslorna utförs. De lever lika enkelt som om det varit hundra år tidigare, medan Heda äger en scooter och tydligen har körkort. En dag kör han en lånad buss med hela sin stora familj till en sjö där barnen kan doppa sig, men annars tycks han inte engagera sig så mycket. Barnen tycks han betrakta som i första hand kvinnornas: ”De är så många! Jag har inte tid med dem!”.
I bakgrunden sitter svärmor och skrockar:
”Han vill bara ha fitta!”
Skammen att vara kvinna
Kvinnorna i denna patriarkaliska familj är bittra, frustrerade, ”låsta” och uppgivna, även om de käftar med både varandra, svärmodern och Heda. De har ingen möjlighet att förkovra sig eller få nya intryck. Radio och TV saknas; frågan är om där ens finns elektricitet i den ålderdomliga byn. Kanske är de alla analfabeter, det framgår inte av filmen. Det som tycks ge livet innehåll är barnen. En hustru, som förblivit barnlös, har försökt ta sitt liv flera gånger: ”Vad är det för mening med mitt liv?” En annan fru hoppas att hennes dotter ska kunna få gå på universitetet och kunna få ett yrke och slippa skämmas som sin mor.
Männen och kvinnorna är inte jämställda på något vis. Makten ligger hos mannen och en kvinna som bryter sig loss ur ett äktenskap har en svår, kanske omöjlig framtid, om inte en ny man vill ha henne. Dokumentären visade en herdefamilj, men även andra samhällsklasser har liknande könsroller. Åsne Seierstads ”Bokhandlaren i Kabul” är en läsvärd bok i detta sammanhang.
Ett helt annat liv har kvinnorna och männen i den andra dokumentärfilmen om musuofolket.
Definition av matriarkat och patriarkat
När man beskriver samhällen talar man socialantropologiskt om matrilinjära och patrilinjära släktskapssystem. I ett patriarkat styrs familjerna av männen och släktskapet räknas patrilinjärt, d.v.s. på manssidan. Bosättningssystemet är oftast patrilokalt, dvs kvinnorna flyttar hem till mannen efter äktenskapet. I matriarkatet är det kvinnorna som styr. Barnen tillhör kvinnorna och bär deras efternamn. Oftast har man där ett matrilokalt bosättningssystem, dvs mannen bor kvar hos modern och mormodern.
Den andra filmen är inspelad hos musuofolket, ett av Kinas 55 minoritetsfolk, som lever i sydvästra Kinas bergstrakter vid Lugosjön. Artikeln om Musuofolket på fredag 23 aug.
K. Wistrand
Redigerad bild och rubriksatt Admin2 (BPeratt)
Tack för denna artikel 🙂 Mycket läsvärt!
Tack för intressant artikel – ser framemot nästa.
En annan mycket bra skriven bok i sammanhanget, förutom Åsne Seierstads ”Bokhandlaren i Kabul” är ”The Good Women of China – hidden voices” av journalisten Xinran (bosatt i London sedan -97).
Jag ömsom grät, ömsom svor, mig igenom hennes dokumentära berättelser!
Så många kvinnor lider och det gör ont att veta att det fortfarande kan vara lika svårt att vara kvinna som det var ’förr’ – inte bara i länder som Iran och Kina utan varsomhelst i världen!
Jo Mayne, den obalansen lider hela mänskligheten och jorden av. Inte förrän det blir balans kommer vi att kunna lösa alla de verkligt svåra problemen. Och med balans går det antagligen snabbt. Det är i alla fall min förhoppning att medmänsklighet går före vinst i vård och skola. Ursprungsbefolkning, livet och jordens rikedomar går före olja i Ecuador.
Jag vill leva i en värld där människor värderas lika ..oavsett kön, ålder, erfarenhet etc etc.
Det ser mörkt ut ’idag’ (på olika sätt ..inte bara krig och våld), men ändå tycker jag mig se tecken på att det går framåt ..så sakteliga.
Balans på jorden kommer först när det accepteras överallt att ’Women Hold Up Half The Sky’ – och när, som du säger ”..medmänsklighet går före vinst..”
För mig är bland annat ett ökat antal ’wistle-blowers’ i samhället ett tecken på detta. De är hjältar (/martyrer) och jag tror inte att ’wistle-blowing’ kommer att kunna stoppas – sanningen kan inte stoppas!
’Den nya människan’ som vi hört talas om så länge, är redan här. Många unga människor (av båda könen) ställer upp för andra människor i stort som i smått (både hemma och hela vägen till Equador). Och ’girighet’ kan de inte ens stava till! 🙂
Det tycker jag känns hoppfullt.
Intressant. Men varför en sådan vulgär rubriksättning? Det sticker i ögonen.
Jo Chris, visst sticker det i ögonen. Det var också avsikten med min rubriksättning. Jag kunde ha valt ”Jag vill ha en ung oskuld. De gör som man vill och är formbara!” men den tyckte jag var för lång. Kanske hade det ändå varit lika starkt och bättre. Men just då jag la upp artikeln ville jag åstadkomma en reaktion typ din. Offer för källslöpet./Börje
Chris, jag håller med dig! Som kvinna reagerar jag precis som du. Rubriken provocerar och är militant, medan min utgångspunkt och anda är fredlig. Strävan mot utveckling och balans mellan kvinnligt och manligt måste äga rum inom varje människa oavsett kön. Det är inte fråga om en kamp på yttre plan. Redaktören vill ha rubriken för att locka manliga läsare.
Militant … redaktör … med stort leende. Försteredaktör lade i morse till citattecken till rubriken så att man ser att det är just ett citat. Det är hämtat från artikeln som i sin tur hämtat det från filmen./Admin 2
Jag reagerade också (med viss avsmak) på rubriken. Själv läser jag det mesta – men tänkte att den osedvanligt oartiga rubriken nog skulle just ’sticka i ögonen’ – vilket förstås var meningen. I alla händelser fann jag artikeln mycket läsvärd.
Filmen om mannen med de fyra fruarna hade sina poänger och skänkte lite insikter, men filmen om det sk matriarkatet var ett skämt. Vari ligger matriarkatet?!?! Det enda filmen tog upp var deras relationer och sex. På vilket sätt hade kvinnor en stark position i det samhället?
Jag skulle kunna rada upp 50 frågor till som filmen INTE besvarade och det är inte ett gott betyg för en dokumentär. En brinnande fråga är den om barnen. Om den kvinnliga energin får dominera tror jag barnen har det ganska bra, men i det samhälle som beskrevs fick jag bara intrycket att ingen ens har koll på vem som är pappa till vilket barn. Det låter inget vidare med tanke på pappa-barn-relationen eller, för den delen risken för inavel.
Men din artikel var bra, Kersti. 🙂
Linda
Hej Linda!
Jag har flyttat din kommentar till dokumentären om matriarkatet (”Kvinnolandets fall”) och ger några reflektioner där.
Efter kritik om överrubrik är den nu modifierad.