På spa i Estland II – Jordens dag 22 april

3
1879
Otepää Fornborg Foto Börje Peratt
Otepää Fornborg Foto Börje Peratt

Kersti Wistrand fortsätter att skildra sina upplevelser i Estland och fullföljer här berättelsen om Jordens dag 22 april 2016.

TEXT av KERSTI WISTRAND

Ska jag vara ärlig hade jag faktiskt glömt bort Jordens dag, men av en vän hade jag fått en lätt liten begagnad dator att använda för resor. Den var ny för mig fastän jag haft den i min ägo i ett halvår, men på dess skrivbord låg en enda artikel och väntade på upptäckt. Jag visste inte om att min vän lagt in denna artikel sex månader tidigare och det blev därför en överraskande synkronicitet när jag öppnade datorn för att skriva ned informationen om Dalai Lamas pelare vid den heliga sjön Pühajärv, som jag besökte den 21 april 2016. Artikeln handlade nämligen om Jordens dag 22 april 2015 och det medicinska medicinhjulet i Sedona som författaren Carl Johan Calleman instiftat och som jag skrivit om i en H&K-artikel! LÄNK. Det blev en signal att det nu var dags för en ny artikel om ämnet i fråga. (På grund av internetproblem på spahotellet kunde artikeln inte sändas iväg utan publiceras istället nu.)
-Ett ekologiskt spa-hotell vid en helig sjö… Fanns här ännu fler anknytningar till ”Moder jord”?

De heliga bergen

Munamäki – en forntida guds bostad
Jag betraktar kartan och läser igenom den information som broschyrerna ger mig. Det är ett småkuperat landskap runt stora åkerbruksområden och skogar. Så hittar jag det heliga berget Munamäki (208 meter högt) ca fem kilometer längre bort. En gammal legend berättar att Gud bor i Munamäki och han kunde se allt vad folket i Otepää gjorde. Därför levde de exemplariskt. På den tiden fanns det inget vatten i området och därför bad folket att guden i Munamäki skulle sända dem vatten. Stora mörka åskmoln seglade upp på himlen och plötsligt regnade det enorma mängder vatten och sjön Pühajärv skapades. Den var alltså helig och folket tillbad den ofta.

Det finns många mytologiska förklaringar och några veckor senare får jag via mejl besked från professor Dmitri Spivak i St. Petersburg att den heliga sjön Pühajärv – i likhet med Siljan och Dellensjöarna i Sverige- har bildats i kratern efter ett meteoritnedfall. Säkerligen har den fyllts på med grundvatten från någon av alla de källor som finns utmed sjön. Guldpudror i mängd växer även utmed sjöns stränder, vilket visar på ymniga källflöden. Och säkerligen levde minnet kvar länge hos forntidens folk om hur meteoriten föll ned och fyllde kratern med både himmelska energier och vatten.

Men det finns fler märkliga och heliga berg …

Otepääs stadsvapen (WC)
Otepääs stadsvapen (WC)

Otepää – ”huvudet som tillhör björnen”
Tre kilometer från spahotellet ligger den lilla staden Otepää, ”björnens huvud”, med mindre än 2000 invånare. Den har haft stor historisk betydelse i Estlands historia. Här såg den estniska flaggan sin födelse 1884. Den estniska studentrörelsen här hade en flagga med ett blått fält-himlen; ett svart- jorden och ett vitt-framtidshoppet. Denna flagga blev nationsflagga 1884 och gömdes/förvarades under världskrigen i Otepääs kyrka. Idag är den lilla staden mest känd som centrum för Estlands internationella skidtävlingar.

Själva ordet Otepää är sammansatt av ”pää-huvud” samt ”ote”- ett gammalt estniskt ord som betyder ”som tillhör björnen”.
På stadens vapen avbildas ett björnhuvud. Jag lystrar genast till när jag får höra detta. Björnen som huvudrådare och heligt djur är känd hos shamaner inom hela nordliga bältet: hos, inuiter, samer, sibiriska folkslag och en del nordliga indianstammar och tydligen även här i Otepää! Jag har nyligen i litteraturen funnit att samer uppehållit sig i St Petersburgsområdet, ca 20 mil bort, en gång i tiden, men här? Nja, men i alla fall ”finn”? Min nyfikenhet är väckt och följande information får jag slutligen ihop.

Runt om Otepää ligger små bergknallar eller kullar upp till 400 meter höga. En av dem har formen av ett björnhuvud; därav stadens namn. Kullens namn idag är Otepää Linnanmäki, dvs Otepääs stadsberg, och den anses vara tretton tusen år gammal. På denna anlades en forntidsborg för länge sedan och detta blev början på Otepääs historia. Under alla krig och erövringståg genom esternas tidiga historia framhålls detta fort. Det var alltid det som klarade sig bäst mot fienden och där har även arkeologerna funnit världens äldsta skjutvapen (från medeltiden). Så småningom revs borgen och en biskopsgård byggdes 1224 upp i dess ställe av biskopen Herman. Känner vi igen det? Där de hedniska energierna låg starka ersattes de med de kristna för att utplåna de gamla.

Björnen är känd för sin styrka. Att låta sig fyllas med björnenergi gav förutom styrka också mod.  I den isländska Eddan berättas om bärsärkarna och deras bärsärkagång. Bärsärken var en kämpe som iklädd björnskinn försatte sig i ett stort raseri inför striderna mot fienden. Vilken fästningsplats kunde vara bättre än detta björnhuvud till berg?

Även här får jag några veckor senare hjälp av min vän professor Dmitri Spivak i St. Petersburg, som berättar att ryssarna i alla tider har kommit till dessa trakter. Dmitri var där själv på konferens första gången 1985. Han berättar att landskapet runt Otepää heter Ugandi och är omtalat i gamla mystiska ryska skrifter. Otepää omtalades första gången i ryska urkunder från 1100-talet i samband med härskaren Mstislav.
Estland enades som land mycket sent i historien. Innan dess stred stammar mot varandra. Ett särskilt språk, voru-valjak (sydestniska), talades i Ugandi. Detta språk utrotades så gott som fullständigt av nordesterna. Inga böcker finns publicerade på detta språk, som förmodligen fortfarande kan förstås av en del äldre personer med kunskaper i gammal praktisk ”folktro/magi”.

I esternas nationalepos Kalevipoeg, som i stort sett överensstämmer med finländarnas Kalevala, omnämns björnen som esternas ”totemdjur”. Kalevipoeg har betytt mycket för esternas samling till ett folk samt för deras identitet, självkänsla och kultur. Sydesterna försvarade sitt landområde från Otepääberget, där de byggt en fästning. I de gamla skrifterna finns beskrivit hur de använde sig av magiska krafter och nattetid utförde riter i vattnet i den heliga sjön Pühajärv och på dagen på det heliga berget Otepää. Jag tackar Dmitri Spivak för denna information.

Energipelaren som visar positiv jordenergi, uppförd i Otepää 1992. Foto Kersti Wistrand
Energipelaren som visar positiv jordenergi, uppförd i Otepää 1992.
Foto Kersti Wistrand

Energipelaren

När jag vandrar hem från Otepää ser jag till att uppsöka ännu en intressant plats jag funnit på kartan: ”Otepää Energy Column”, som sägs markera positiv jordenergi. Jag ser den redan på lite avstånd där den står i ett skogsbryn. Det visar sig vara en grå trädstam försedd med en rostig toppig järnhuva. På stammen finns diverse björnhuvuden i järn fastsätta. En skylt berättar att denna pelare uppfördes i oktober 1992. Året efter dekorerades den med björnhuvuden av deltagare på the World wide Smith´s Day 3 juli. Själva platsen är utvald av ”sensitiva”, en term jag kan förstå genom vistelser i Ryssland, där jag mött flera sensitiva, dvs personer känsliga för energier både då det gäller andra människor och naturen i sin helhet. Denna känslighet för ”kraftställen” på jordytan har funnits utbredd även hos oss i Norden och var känd av vikingarna, men är i stort försvunnen i det moderna samhället av idag. På andra sidan Östersjön, i de baltiska länderna och i Ryssland lever dock kunskapen om energierna delvis kvar, liksom ännu längre österut i t.ex. Kina (feng shui).

Vid energipelaren i Otepää finns anvisningar hur man ska ställa sig mellan två gamla ekar i närheten, där den positiva jordenergin är som starkast. Man får veta hur man ska meditera för att fylla sig med denna energi:

”Energipelaren står som en påminnelse att vi är en liten del av naturen och att vi också styrs av dess lagar där allt är i symbios och balans. Vi måste komma ihåg att stå nära våra rötter, och ta time out från den nutida hektiska stressen och ta emot helande energi från naturen.”

Jag prövar, men kan inte förnimma något, men kommer att tänka på att jag en gång för länge sedan tenterat av litteratur om den gamla baltiska religionen med naturväsen i skogarna, bergen och källorna, men minns tyvärr föga. Faktum är att de baltiska staterna kristnades långt senare än Norden och den gamla uppfattningen av den levande naturen levde kvar länge sida vid sida bland spridda folkgrupper ute i skogarna. Därför är det inte underligt att jag vid mina resor i de östliga staterna återfunnit idag levande äldre ceremonier. Kanske är de återuppståndna, kanske har de levt ett fördolt liv som kommit till ytan igen. Jag vet inte.

Jag försökte senare fråga några ortsbor. Några äldre skrattade, ryckte på axlarna och slog ifrån sig ”tokigheterna”, medan några ungdomar – opåverkade av kommunismens ideologi? – menade att det inte var något konstigt utan allmänt känt i Estland att jordenergierna existerar och finns särskilt mycket på vissa platser och i vissa berg och att man vetat mer om det i äldre tider. Men Jordens dag, då? Nej, den visste man inte mycket om i lilla Otepää men väl i Tartu (Dorpat), en betydligt större universitetsstad fyra mil längre bort.

Kersti Wistrand

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.