När samerna skulle kristnas riktade kyrkan sin förföljelse främst mot nåjderna, samernas andliga ledare, och deras redskap trummorna. De förknippades med djävulsdyrkan. Alla trummor brändes och någon enstaka gång fick även nåjder sätta livet till. Här berättas om en lappländsk nåjd som sände sin själ till Uppsala, en sägen nedtecknad vid 1800-talets mitt.
TEXT: av KERSTI WISTRAND
Den som förmedlade kontakten mellan människorna och gudarnas värld var nåjden. När samerna skulle kristnas var det främst mot honom och hans redskap, trumman, som kyrkan riktade sin förföljelse. I lag förbjöds nåjden att inneha trumma och utöva sin tro. Åtlyddes inte detta hotade böter, fängelse eller t.o.m. avrättning. ”Trolltrummorna” gick samma öde till mötes som spelmännens fioler: de samlades in och brändes, eftersom djävulen sades stå i kontakt med instrumenten.
Graveringen ovan är utförd 1671 av Samuel Rheen och föreställer en nåjd i Lule Lappmark; först med trumma och sedan liggande i trance. Nåjderna hade s.k. hjälpandar i sitt arbete. Denna teckning är utförd under den värsta förföljelseperioden och visar hur de kristna projicerade sin tro på djävulen på den samiska nåjden.
Själva ordet ”nåjd” kommer från det samiska ”noajdde” eller ”noaidi” som betyder den vise. Hans kunskaper gick oftast i arv eller lärdes ut av en äldre nåjd. Han var med andra ord en slags vishetslärare och innehavare av samhällets shamanroll. Som sådan hade han speciella förmågor att försätta sig i förändrade medvetandetillstånd bortom tid och rum, vilket säkerligen de främsta nåjderna kunde göra utan speciella hjälpmedel. Till sin hjälp att falla i trance hade han trumman, jojken och ibland även speciella örter och sände sedan ut sin s.k. frisjäl till olika övernaturliga platser, Saiva, i den övre eller den undre världen, där han hämtade information. Dessa världar motsvarar olika transpersonella nivåer. Men han kunde även färdas själsligt på det geografiska planet och här kan man göra jämförelser med ut-ur-kroppen-upplevelser berättade av personer nära döden. Nåjdens viktigaste uppgift var att hålla kontakten och balansen till de andliga världarna. Människor vände sig till honom vid kriser som sjukdom och död, svält, bortsprungna renflockar eller i fjällen försvunna samer samt utsagor om framtiden.
Få ursprungliga berättelser finns bevarade om nåjdernas utövande. Laestadianismen, som spreds i norra Sverige under 1800-talet bidrog till ytterligare avståndstagande från de gamla samiska minnena av nåjderna. De berättelser om nåjder som finns tillgängliga är ofta kraftigt förvanskade med tillagda moment för att göra historierna mer mustiga och spännande att lyssna till i vintermörkret. De ingår i den s.k. folktraditionen. LÄNK
Ernst Arbman (1891 -1959) var professor i religionshistoria vid Stockholms universitet 1937- 59 och fördjupade sig under denna tid speciellt i religiös mystik och extastekniker. Han har liksom sina efterträdare professorerna Åke Hultkrantz och Louise Bäckman skrivit bl.a. om samisk shamanism. Här återger jag en av hans nedtecknade sägner (1) som förekom i tryck någon gång i mitten av 1800-talet (2) och som han velat rädda till omvärlden.
Nåjden som sände sin själ till Uppsala
I mitten av 1800-talet, sägs det, reste en prästkommission under ordförandeskap av Uppsala ärkebiskop, åtföljd av en läkare och en högre tjänsteman, till Lappland för att inspektera och göra slut på de ogudaktiga lapptrollerierna, ett ärende som dock hölls hemligt. Vid ett tillfälle hade kommissionen tagit in hos en förmögen lapp, som hade rykte om sig att kunna ”trolla”, ”en öppen och ordentlig personlighet”, som anvisade sina gäster de bästa rummen och dukade fram vad han hade i källare och visthusbod. På tredje dagen kom samtalet in på de ”magiska konsterna”, och Lördal – så var värdens namn – förklarade sig villig att ge ärkebiskopen ett bevis på vad han kunde. Han erbjöd sig ”att skicka sin själ” till ärkebiskopshuset i Uppsala för att se efter vad ärkebiskopinnan sysslade med och samtidigt ge ett bevis på att han ”verkligen varit där”. Ärkebiskopen gick med på saken, och nu utvecklade sig händelserna som följer.
Lördal hämtade en kolpanna med torkade örter på, som han sade sig ämna bränna för att andas in röken. Han tog löfte av sina gäster att ingen fick röra, störa eller väcka honom, så länge han var orörlig; det kunde bli hans död. ”Ty” sade han, ”min själ kommer att lämna kroppen, och jag kommer att se ut som död. Men efter en timme kommer själen igen, och jag vaknar.”
Som han förutsagt så gick det. Efter att ha insupit röken från de kolnande örterna sjönk han in i ett dödsliknande tillstånd, och läkaren ville omedelbar vidta upplivningsförsök i tron att han blivit förgiftad, men ärkebiskopen hindrade honom under hänvisning till sitt givna löfte. Nu förflöt en timme under den högsta spänning, därpå begynte Lördals ansikte att åter få färg, hans hjärta började häftigt arbeta, och strax därpå talade han. Det var märkliga ting han hade att förtälja.
”Ärkebiskopinnan”, sade han, ”är i köket”, och han beskrev bostaden och köksavdelningen med en rikedom på noggrant redovisade detaljer. ”Och till bevis på att jag var där”, fortsatte han, ”har jag gömt er frus vigselbevis i kolkorgen. Den gled av fingret då hon sysslade med maten.”
Detta föranledde ärkebiskopen att omedelbart tillskriva sin fru och be henne att noggrant söka erinra sig och brevledes meddela honom, vad hon haft för händer den 28 maj kl. 11 på förmiddagen. Efter fjorton dagar kom svaret att hon på den sagda tiden befunnit sig i köket och lagat en efterrätt. Dagen var för henne inte så lätt att glömma, emedan hon då förlorat sin vigselring. Hon hade haft den på fingret, men den hade oförmodat glidit av, och trots allt sökande stod den inte att återfinna. Hon var rädd att den kunde ha stulits av en välklädd lapp, som för ett ögonblick kommit in i köket, men gått sin väg utan att svara, när man frågat honom vad han ville. Vigselringen, slutar berättelsen, återfanns sedan i kolkorgen.
Ytterligare en sägen om en nåjd
När Ernst Arbman växte upp i Sundsvall under slutet av 1890-talet berättades det under kvällarna många gamla historier, som han senare förstod byggde på en gammal lappländsk allmogetradition. Han fann nedanstående sägen i flera varianter med smärre avvikelser.
Här är en version från Åsele socken i den sydligaste delen av Västerbottens lappmark. Den går med största sannolik tillbaka på bonden Mats Olsson i Lomsjö by och berättades vid förra sekelskiftet:
” Det var i en bondgård i Lomsjö, och folk var samlat i väntan på domaren, för det skulle hållas ting. Det var vinter och hade blåst upp till en stark snöyra, så att vägarna drev igen. Därför dröjde domaren mycket längre än vad man hade väntat, och man började bli både undrande och otålig över att han inte kom. Vid spiseln inne i stugan satt en gammal lapp. Folk visste att han kunde spå och trolla, och när domaren dröjde, var det en karl som sade till honom: `Du kan gärna ta reda på var domarens finns.´ Efter mycket trugande lovade lappen att göra ett försök. Men han ville vara ensam och ingen fick störa honom. Han gick in i lillkammaren. Då han blev länge kvar därinne, var det någon som tittade in i dörrspringan. Han såg då lappen ligga där på sängen, till utseendet som död. Om en stund kom han ut. Han var då mycket medtagen och sade bara: `Han är här om två timmar.´ Precis två timmar senare kommer domaren. Men i det samma fick han syn på nåjden och sa: ”Är du här nu?” Det var ju du som hjälpte oss?” – ”Det var så”, sa nåjden. -Det här, tillfogar berättelsen, skall ha hänt i mitten av 1700-talet.
Ungefär samma berättelse med ett par tillägg återfanns från 1882, upptecknad av folkskolläraren O.P. Pettersson i Vilhelmina, som hört historien i Lycksele, grannsocken till Åsele i nordöst. Ytterligare en variant av historien är nedtecknad i Arvidsjaur, men här ville nåjden först inte medverka för det fanns ingen ”gåbdes”, spåtrumma, men då man framförskaffat en sådan, samtyckte han och drog sig tillbaka i sin ensamhet. Några pojkar klättrade dock upp på taket och kikade ned på honom. Samen följde tecknen på trumman med fingern och lade sig ned på ryggen och såg som död ut under en kvart. Så reste han sig sakta, dröp av svett och gick pustande ut till de väntande och berättade när domaren skulle komma.
Kyrkoherde V. Vallberg har själv antecknat denna historia i Åsele, där en släkting till Ernst Arbman var prost. Prosten Arbman hade själv talat med med flera av dessa gossar som sett på nåjden i trance och dessa hade förstås blivit vuxna män vid tiden för intervjuerna.
Kersti Wistrand
Referenser:
1. Arbman, Ernst, Shamanen, extatisk andebesvärjare och visionär, i antologin Primitiv religion och magi, red. Åke Hultkrantz. Esselte studium. Stockholm 1973.
2. Den identiska skildringen kan med säkerhet spåras tillbaka till Svenska Familjejournalen som utgavs under åren 1862 -1886, detta i en not av Åke Hultkrantz. Ernst Arbman bedömde det så att denna sägen ytterst går tillbaka på en äkta samisk folktradition.
