En av de mest omskrivna nära-döden-upplevelserna är den som inträffade under Pam Reynolds hjärnoperation 1991, då hennes blodcirkulation togs bort från hjärnan och hjärnvågorna upphörde. Hon hörde och såg hela operationen från en position ovanför operationsbordet. Allt stämde överens med vad som hände och är väl dokumenterat genom den medicinska övervakningsutrustningen.
TEXT: KERSTI WISTRAND
SKÄRMDUMPAR från https://www.youtube.com/watch?v=gd3Vtn8WiVE
Jag har tidigare skrivit om hjärtläkaren Michael Sabom som i sin bok ”Vi upplevde döden” beskrivit nära-döden-upplevelser som hans egna patienter haft under hjärtoperation. LÄNK Här presenteras nu en fallbeskrivning från en hjärnoperation.
Låtskrivaren och bluessångerskan Pam Reynolds (1956 – 2010) från Atlanta i USA har själv sett sin egen hjärnoperation medan den pågick. Den är ofta beskriven i nära-döden-sammanhang eftersom hela hjärnoperationen mycket noggrant dokumenterades genom medicinsk övervakningsutrustning [1] där varje kliniskt tecken på liv eller död under hela skeendet fanns bevarat. Under delar av operationen hade hon ingen mätbar hjärnaktivitet och inget blod flöt genom hennes hjärna.
1991, 35 år gammal, började Pam Reynolds känna av ständig huvudvärk och yrsel och sökte läkarvård. Det var svårt för henne i synnerhet som hon jämsides med sitt arbete som sångerska hade tre små barn. När symtomen förvärrades och hon inte kunde tala och fick svårt att röra delar av kroppen scannades hennes hjärna till slut och läkarna fann ett aneurysm, en utvidgning av ett blodkärl, som hotade att brista. Det var en mycket svår placering nära hjärnstammen och läkarna trodde inte att hon skulle kunna överleva en vanlig operation, men neurokirurgen Robert F Spetzler vid Barrow Neurological Institute i Phoenix, Arizona, beslöt att tillsammans med sitt team göra ett försök med en ganska ny och ovanlig metod kallad hypothermic cardiac arrest, hypotermiskt hjärtstopp.
Pam Reynolds sövdes ned och hennes kroppstemperatur sänktes till 10 °C. Sedan fick hon en drog som sänkte metabolismen i hjärnan så att hjärnvågorna upphörde. Hjärt- och lungmaskinen sattes in. Den skulle tillfälligt ta över hjärtats och lungornas funktion. Hennes hjärta avstannades och blodet fördes bort från hennes hjärna så att blodkärlet som utvecklats till en liten ballong i hjärnan skulle kollapsa och kunna opereras bort. Hon hade ingen blodcirkulation i kroppen eller i hjärnan; inga hjärtslag eller hjärnvågor fanns kvar hos Pam.
Ögonen slöts sedan med tejp och små öronpluggar med speciella högtalare placerades i hennes öron. Dessa högtalare användes till att avge hörbara klickande ljud vilka användes för att checka hjärnstammens funktion och för att visa att hon hade platt EEG-linje (”flat EEG”), dvs ingen som helst mätbar hjärnfunktion (”non-responsive brain”) innan hjärnoperationen skulle påbörjas. Några smärre komplikationer uppstod under den sju timmar långa operationen, men det hela lyckades och Pam tillfrisknade helt. 2010 dog hon I en hjärtåkomma.
Pam Reynolds nära-döden-upplevelse
Pam Reynolds har detaljerat berättat hur hon lämnade sin kropp och såg sin egen operation. Vad hon såg och hörde motsvarar vad som verkligen hände enligt de närvarande kirurgerna och den medicinska övervakningsdokumentationen.
Nedan har jag sammanställt hennes information från flera korta youtubevideos samt en nedskriven intervju [2]. De videofilmer som finns är mycket informativa och delvis tagna under hennes operation varför de rekommenderas. Så här berättar Pam:
– Mitt sista vakna synminne jag hade var att jag transporterades genom en korridor till operationssalen… Jag har inte något minne av operationssalen, men tror mig känna av att jag fick anestesi. Sedan var allt borta tills jag började höra ett ljud som om jag vore hos tandläkaren. Jag fick en pirrande förnimmelse i övre delen av mitt huvud och plötsligt liksom poppade jag ut därifrån.
När jag kom ut ur kroppen fanns där ingen smärta, ingen oro. Jag befann mig ovanför operationsbordet och såg ned på min kropp och visste att det var min kropp men jag visste också att jag inte var denna kropp. Vad jag såg bekymrade mig: jag såg ut att vara död, men det var samtidigt en underbar, underbar känsla att vara fri från kroppen. — Mitt eget hår var klippt på ett speciellt sätt. Jag trodde att de skulle raka bort allt hår men det hade de inte. Jag såg också hjärtlungmaskinen och visste vad det var. Jag såg belysningen i salen och jag kunde se övre delen på läkarnas huvuden. Det var mycket folk i rummet.
Så såg jag vad som frambringade ljudet. Det var en apparat med långt handtag som kirurgen tagit ur en box med fack där det låg olika medicinska instrument. Det liknade handtaget på min elektriska tandborste. Han hade gjort i ordning det och prövat det genom att sätta igång det och det var det som jag hade hört. Nu såg jag hur han började använda sig av verktyget för att såga upp min skalle och då blev ljudet mycket starkare.
3.11 in i videon
” `Tandborsthandtaget´ är i själva verket en slags kirurgisk såg, the Midas Rex Drill, som används rutinmässigt inom kirurgin och som inte är synlig när man kommer in i operationssalen. Sågen tas fram från en steriliserad behållare efter det att anestesin verkat i mer än en timme. Det finns ingen som helst möjlighet att Pam har kunnat se den innan operationen påbörjades eller efteråt”, berättar dr Spetzler.
3.31 in i videon
Hörselminne under ut-ur-kroppenupplevelsen
Men Pam Reynolds märkliga beskrivning slutar inte där. Hon fortsätter att berätta:
– Vid ett tillfälle hörde jag en kvinnlig röst som tydligt sade: `Vi har ett problem. Hennes vener och artärer är för små. Dr Spetzler svarade: `Använd den andra sidan (vänster ben). ´ Jag blev rädd att de opererade benet istället för att utföra hjärnkirurgin, att de opererade på fel ställe. Där var för många läkare som skymde så jag kunde inte se vad de gjorde på benet.
Även detta stämmer. Det var en kvinnlig kardiolog som arbetade med hennes blodkärl i benet för att koppla upp Pam till lung-hjärtmaskinen som tillfälligt skulle ta över hjärtats och lungornas funktion. Kardiologen konstaterade problemet med dessa ord och Pam hade dessförinnan ingen aning om att hon skulle vara i rummet. En konversation utspann sig. Därefter fick kardiologen gå över till vänster ben och pröva där.
Neurokirurgen Robert F Spetzler som opererade henne säger att Pam var i det djupaste anestetiska tillstånd som man kan tänka sig. I detta tillstånd är det omöjligt att på normalt sätt observera eller uppfatta ljud och tal från omgivningen. Dessutom hade hon öronpluggarna insatta. Det klickande ljudet i dessa gör det omöjligt att höra normal konversation på vanligt sätt. Över allt detta hade hon flera lager av kirurgiska dukar.
”Pam kan uppenbarligen se och höra det som pågick i rummet under hennes operation. Det tycks som om någon form av extrasensorisk förmåga eller en ut-ur-kroppen-upplevelse var inkopplad”, säger en annan läkare som var närvarande.
6.44 in i videon
Pam dras mot ett gyllene ljus
Pam Reynolds berättar sedan hur hon dras uppåt mot ett starkt vitt ljus:
– Och jag såg en liten ljuspunkt långt borta. Jag drogs mot detta ljus. När jag kom närmare upptäckte jag min mormor i ljuset tillsammans med en farbror och hon kallade på mig. Där var också andra personer som dött. De var klädda liksom i vita ljuskläder. Några kände jag igen. Där var en tant som jag inte visste hade dött. [Det visade sig att denna kvinna faktiskt hade dött under den tid Pam låg på sjukhuset och väntade på operationen.] — Detta var inte paradiset utan mer som en vänthall, men där var vackert och fridfullt.
7.04 i videon
Pam kommunicerar i tankarna med mormodern och undrar om hon förtjänade att vara där och [3] får av farmodern veta att hon är som ett barn som sänts till skolan och att de är stolta över henne och att hon förtjänar att vara i deras närhet.
– Jag kände en energi som flöt in i mig från övre delen av huvudet och gav mig förnyad styrka. Det var precis som när du är utmattad av hunger och får förnyad kraft efter det du ätit. Jag frågade dem om ljuset och de svarade: ` Ljuset är det som händer när Gud andas! ´
Uppvaknandet
Som i så många andra NDU-fall hejdas Pam från att gå in i ljuset som vuxit sig allt starkare. Det kommer till en gräns när hon måste återvända till kroppen genom en tunnel: ”Jag ville återvända för jag hade mina barn och min make ”. Hon befinner sig sedan återigen i operationssalen och ovanför sin kropp:
– Jag såg min kropp igen och ville inte gå in i den igen, men läkarna chockade hjärtat. Jag hörde ljudet från defibrillatorn två gånger. Första gången såg jag den inte, men andra gången såg jag den och dök in i kroppen med ett skutt. Det kändes som att hoppa in i en pool med isvatten och det gjorde ont.
Kirurgteamet har värmt upp kroppen och använt sig av defibrillering med en padel på 100 joule för att få igång hjärtat. Dr Robert F Spetzler pekar på detaljerade beskrivningar av händelseförloppet under operationen som Pam givit samt hur allt överensstämde med vad som verkligen hände:
– Jag kan inte förklara det, men jag måste säga att jag inte heller kan förneka att detta inträffade. Det går inte att förstå med det vi vet om hjärnan idag. Utan hjärnvågsaktivitet är det för mig otänkbart att hjärnan kan erhålla, internalisera och bevara minnen men på samma gång tycker jag att det är höjden av arrogans att säga att någonting inte kan hända bara för att vi inte kan förklara det.
Nära-döden-upplevelser existerar oavsett tolkningar och vi kan alla kan hamna i liknande nära-döden-tillstånd. Nära-döden-upplevare säger sig inte vara rädda för att en gång dö på riktigt. De vittnar om att de kommer in i vad de upplever vara en ny verklighet. Så här uttalar sig Pam om döden:
– Om detta är vad som händer vid döden kan jag inte se några problem. Jag hade inga smärtor och jag var inte rädd för döden i denna min upplevelse. Jag är mer rädd att leva. Att dö är enkelt, men att leva är svårare!
Kersti Wistrand
Länkar Videos om Pam Reynolds hjärnoperation och nära-döden-upplevelse:
LÄNK1
LÄNK2
LÄNK3
LÄNK4
LÄNK5
Referenser:
[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Monitoring_(medicine)
[2] Videos se länkar videos
[3] Videolänk 2
Tack Kersti för denna utförliga beskrivning av Pam Reynolds ndu och hur den framställs i TV-dokumentären. Jag har nämnt detta i boken 12 Sinnen (2012/2015)