Svara Doktorn – Sven Erik Nordin diskuterar förhållandet mellan olika komplementära metoder för cancerbehandling och etablissemangets förhållande till dessa. Ursprungsartikel på hans hemsida.
TEXT: SVEN ERIK NORDIN
I de flesta fall skulle nog en medicinsk behandling som lyckas bota endast 20 % av patienterna betraktas som tämligen misslyckad – men inte när det gäller cancer. Eller rättare sagt inte när det gäller skolmedicinsk behandling av cancer!
Sjukdomen cancer är så omgärdad av magi, att bara någon säger att han eller hon forskar på cancer, så finns hjälteglorian där. Detta gäller om man forskar på gener eller avancerade molekylära strukturer. Om man däremot undersöker enkla metabola interventioner (kost, vitaminer och mineraler), så är förhållandet det omvända. Då betraktas man omedelbart som kvacksalvare eller okunnig charlatan, som inte begripit något om cancer.
Och detta gäller även (ja, framför allt) om man hittar någon effektiv metod. Då blir man inte bara förtalad och föraktad, utan man löper också stor risk att bli åtalad och förbjuden att använda den metod man kommit fram till. Och om man är läkare, så är risken stor att man förlorar sin legitimation (som bl.a. hänt den svenske läkaren Erik Enby och italienaren Tullio Simoncini).
Att bota cancer med metoder utanför de skolmedicinska ramarna är alltså förenat med avsevärda risker (på vissa håll livsfara). Och de som forskar på sådana lösningar beviljas inga miljonbelopp i forskningsbidrag från de stora läkemedelsföretagen – eftersom dessa självklart är ute efter farmaceutiska produkter, som de kan ta patent på och tjäna miljarder. Alla enkla och billiga lösningar är ett hot mot deras astronomiska intäkter.
En Nobelpristagare som är intressant i sammanhanget är den tyske professorn Otto Warburg, som fick Nobelpriset i medicin 1931. Detta handlade i och för sig om matsmältningsenzymer, men redan några år innan hade han med sin forskning visat, att cancerceller har en avvikande metabolism och är extremt beroende av kolhydrater (socker) för sin överlevnad.
Hans efterföljare Thomas Seyfried har också i sin bok ”Cancer as a Metabolic Disease” redovisat forskning, som bekräftar att det som definierar en cancercell inte finns i cellkärnan och dess DNA, utan i den omgivande cytoplasman, där de energiskapande mitokondrierna finns.
Historien, när det gäller cancerbehandling är fullkomligt häpnadsväckande. Det har i uppemot hundra år (i vissa fall betydligt längre) funnits enkla, biverkningsfria och effektiva metoder att bota cancer. Samtliga har i samarbete mellan korrumperade myndigheter och läkare motarbetats kraftfullt med allt ifrån direkt forskningsfusk, till hot och förföljelse – ofta resulterande i åtal och domar för användande av ”icke godkända läkemedel”.
Ett par exempel:
Harry Hoxsey lärde sig via sin farfar en effektiv metod mot cancer, som baserades på ett antal olika örter. I början av 1950-talet, då Hoxseymetoden var som mest populär, hade huvudkliniken för Hoxseybehandling i Dallas, Texas, ca 12 000 patienter och var då det största privata cancercentret i världen, och det fanns dotterkliniker i ytterligare 17 andra delstater. Man botade tusentals patienter, och vid rättegången mot Hoxsey stod de på kö för att intyga att de blivit botade. Men de läkare som var involverade i rättegången vägrade att ens titta på Hoxseys noggrant förda journaler – eller tala med de botade patienterna. Anledningen var, att de ”genom sin läkarutbildning visste att metoden inte kunde fungera”. (Argumenten hos vissa läkare låter lika än i dag!).
Ett annat exempel är läkemedlet Laetrile, vars effektiva substans är Amygdalin eller Vitamin B 17, som utvinns ur bittra aprikoskärnor. Genom avancerat forskningsfusk lyckades myndigheterna ge sken av att Laetrile var helt verkningslöst (en missuppfattning som sprids än i dag). Laetrile förbjöds i USA, och de kliniker som fortsatte att bota cancerpatienter med detta medel flyttade till Mexiko, där det fortfarande är tillåtet. Där botar man nu med hjälp av Laetrile ca 85 % av alla cancerfall (men om patienten först har behandlats med strålning eller cellgifter, så är det endast 15 % som klarar sig).
Med tanke på de oerhört sofistikerade metoder mot cancer som nu ger ett Nobelpris i medicin, så får de ovan nämnda, skäligen enkla metoderna sägas vara oerhört effektiva! Den stora skillnaden är, att de nya metoderna som bygger på ett komplicerat sätt att ”trimma” immunförsvaret inbringar miljarder till läkemedelsindustrin. Enbart Tasuku Honjos metod omsätter 40 miljarder dollar per år hos aktuellt läkemedelsföretag (eller om de är flera företag som delar på kakan).
De två ovan nämnda, ”alternativa” metoderna är också absolut ”ogiftiga” och tycks inte ha några biverkningar (vilket ”Nobelprismetoderna” uppenbarligen har).
Betr. Laetrile kan följande video vara intressant:
https://www.youtube.com/watch?v=pZwJJxIvNos
Intressant är också, att när någon alternativ metod mot cancer används, så brukar man påstå, att den s.k. placeboeffekten (”trons påverkan”) kan vara omkring 30 %. Vad säger man då om Nobelpristagarnas metoder, som har 20 % effekt? Sämre än placeboeffekten?
Naturligtvis är det fantastiskt för de människor som varit dödsdömda i avancerad cancer att ha återfått livet med de metoder som givit uppfinnarna Nobelpriset, men jag tror det varit lika fantastiskt för var och en av de tusentals cancerpatienter som botats med Hoxseys metod, eller med hjälp av Laetrile.
Själv vet jag hur det känns, eftersom jag för snart fem år sedan var dödsdömd av läkarna – och överlevde genom att INTE följa deras föreslagna behandling (omfattande kirurgiskt ingrepp med efterföljande strålning och/eller cellgiftsbehandling). En ganska enkel kostomläggning (minimalt med kolhydrater och mycket naturligt fett) plus tillskott av vissa vitaminer och mineraler tycks ha fått cancern att försvinna.
Jag kan närmast säga, att läkarna var mina svåraste motståndare. Under min ”läkningsprocess” försökte de hela tiden övertyga mig om att jag var döende i cancer och borde underkasta mig den föreslagna behandlingen!
Vad man också undrar över, när det gäller årets mottagare av Nobelpriset är, om de alls brytt sig om Warburgs upptäckt. De har inte nämnt något om kolhydratreducerad kost! Kanske hade sådan, i kombination med deras ”medicin”, kunnat öka effekten till långt över 20 %?
Sven Erik Nordin
