Humanism & Kunskapsmöte i det gröna. Carl-Johan Ljungberg i samtal med Kersti Wistrand Foto: Ritva Peratt

Carl-Johan Ljungberg styrelsemedlem i föreningen Humanism & Kunskap i samtal med Kersti Wistrand under en av våra utflykter och samkväm. I följande artikel delger Carl-Johan sina tankar om det förändrade debattklimatet sedan 2020.

TEXT CARL-JOHAN LJUNGBERG

Sedan Covid-19 slog till har den fyllt vår vardag. Pressträffar, utspel och kommentarer avlöser varandra. Vi borde veta allt. Ändå sprids det oroande uppgifter och rykten. Mångas misstro dröjer kvar. Varför då denna förvirring?

Ett svar kan hämtas från opinionsforskaren Daniel Yankelovich. Han skiljer på ”mogna” och ”omogna” opinioner. Genom debatt mognar opinionen efterhand så att ett problem kan lösas.

Tillämpar man Yankelovichs tes på Covid-19-debatten så får den nog kallas omogen. Det är logiskt – ”vi vet” ju ännu för litet. Men då borde samtalet väl också få föras friare. Minns att även de ansvarigas bedömningar har växlat, och att en rad av deras utsagor har visat sig missvisande och överdrivna. Rädslan för fler röster ökar nu polariseringen.

Någon säger att vaccinet inte är ett vaccin, och i vart fall är för oprövat. De anses då ”felinformerade.” Andra förordar äldre, beprövade preparat. – “Ni är anti-vacc-sekterister“, avfärdar man dem.

Många mammor oroas likaså över att deras minderåriga barn skall pressas att ta vaccinet. De bör inte lyssna på olyckskorpar utan lita till experterna, blir svaret.

Att konsekvensen i de ansvarigas åsikter varit si och så är samtidigt känt. Borde man då inte ha varit mer tillåtande inför ”avvikande” vittnesbörd?
Ingen förnekar myndigheternas kunskapsbas. Men när medier beslutar avvisa vissa åsikter är det värre, för sådant agerande får följder i opinionen. Ta ”ansedda” New York Times’ redaktionella beslut att labbläckan i Wuhan var otänkbar – ett åsiktsförbud som man senare beslöt upphäva.

Att mota bort vissas åsikter går inte bara emot Yankelovichs tes att debatt gräver fram sanningen. Det minskar även chansen till relevanta jämförelser, bland annat de historiska, som kan sätta Covid-19 i ett större synfält.

Skarpsynt har Fredrik Charpentier Ljungqvist belyst den risken i sin välunderbyggda bok Corona: Ett historiskt perspektiv på vår tids pandemi (2020). Insikter från tidigare sjukdomsepidemier bör tillmätas värde även i Covid-19:s tid.
Man kan tänka på att även utan åsiktsförbud drar sig många för att tycka offentligt – av rädsla att göra bort sig eller angripas för att gå i otakt med opinionen.

Nu skärps vaccindebatten, när allt fler yngre förväntas vaccinera sig. Skall samma ovilja att höra ”den andra parten” även då få styra, undrar man? Minns att vid tidigare epidemier har inget som liknar censur utövats.

Vad gäller de unga har knappast ens expertisen själv varit enad. Troligen spelar narkolepsidebatten in. Det så kallade Läkarupproret med 600 vårdaktiva föreslog i somras att man först enbart borde ympa riskgrupperna i dessa åldersskikt. Detta var även ett betydande antal medlemmars i Barnläkarföreningen ståndpunkt, och har veterligen stöttats både av Anders Tegnell och Läkemedelsverket – som i vart fall önskar en paus i väntan på EU:s studie i frågan.

Läkaren Glenn Dorman som är aktiv i initiativet Bota Sverige har på liknande sätt föreslagit att vaccination av unga skjuts upp i två år.
Med tanke på ungas låga risk att smittas kunde man överväga att till en början bara ympa riskgrupper. Och framför allt borde samtalet öppnas upp – nu när epidemin ändå visar tecken till att avta.

Carl Johan Ljungberg

1 COMMENT

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.