Jordstrålning och forntida vetande

Skärmdump från Nordiska museets kulturfilm om slagrutevandring i Dalarna 1929. LÄNK

Termen jordstrålning lanserades av Gustav Freiherr von Pohl, en slagruteman verksam i Tyskland under 20- och 30-talen. Termen används som samlingsbegrepp för de inflytanden som får slagrutemän att reagera. Att gå med slagruta är en urgammal sed för att hitta både vatten- eller malmådror i markerna.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Jag är en naturmänniska som alltid uppskattat att vandra över ängar och kullar och inne i skogarna. Jag älskar skönheten i landskapet, färgerna, dofterna och energierna. Mina intressen har speciellt rört sig kring botanik, geologi och platsens historik.

Varje gång jag kommit till ett gammalt ödehus i skogen eller en fornlämning har jag noga undersökt platsen med alla mina sinnen för att slutligen sätta mig ned i närheten för att filosofera över äldre tider och vad som kan tänkas ha utspelat sig här under historiens lopp. Detta intresse har också gjort att jag under åren samlat på mig ett antal böcker om äldre kultplatser och forntidens vetande.

Som barn upplevde jag under 50-talet hur en 75-årig man med speciell talang, anlitades av min far för att komma hem till oss för att finna en vattenådra stor nog för att gräva en brunn till våra trädgårdsodlingar. Jag var sju år och tittade med intresse på hur mannen gick med en grenklyka som till slut gav utslag för vatten. Han kunde också få fram hur djupt man måste gräva för att komma ned till vattnet. En brunn grävdes och iordningsställdes sedan på platsen.

Grenklykan kallades slagruta och var traditionellt en färsk kvistklyka av rönn som hölls i händerna med en hand runt vardera klykändan. Kvisten slår upp eller ned i den känslige personens hand fastän denne håller emot. Som liten sjuåring fick jag pröva på det spännande vattenletandet. Farbrorn höll i den vänstra klykan medan jag fick hålla i den högra. Hans högra hand höll min vänstra och jag kände kraften då vi gick över vattenådern och kvisten slog nedåt, men ensam med klykan kände jag ingenting. Jag hade inte den speciell talangen för detta.

Foto från Nordiska museets kulturfilm om slagrutevandring i Dalarna 1929. Källa:

Slagruta är egentligen en felöversättning från tyskan. ”Ruta” kommer från tyskans ”Rute” som betyder ”spö, vidja”. Från början användes nämligen ett långt spö. På latin heter den ”virgula divinatoria”. Att gå med slagruta heter ”rhabdomnti” på klassisk grekiska vilket visar att detta är en mycket gammal sed som har fungerat.

Slagrutan var tidigt ett instrument för vattenletande. Slagrutemännen ingick i europeiska arméer, de tidigaste kända var de romerska. Dessa slagrutemän hade egna emblem och hade viktiga uppgifter under fälttågen. Det gällde att finna vatten till både koktross och djur. Det var en livsnödvändighet eftersom den flyende fienden ofta förgiftade brunnar med t.ex. döda hästar. [2]

Klicka på denna länk för att se Nordiska museets film från 1929: LÄNK 

Stensamling i Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm. Foto: K. Wistrand

Slagrutans användning inom bergsbruket

Omkring 1970 cyklade jag runt i Bergslagen, där jag gick in i nedlagda gruvor, bl.a. Stråssa, för att leta och knacka loss olika bergarter till min stensamling. Kanske var det de gamla vallongenerna inom mig som pockade på uppmärksamhet, vem vet!

I närheten av Kopparberg fick jag höras talas om en speciell äldre man som var anställd av Grängesbergs gruvbolag och fick lön genom dem. Hans uppgift var att leta reda på järnmalmsådror under marken. Vid ett besök i hans lilla röda torp berättade han för mig och visade upp den grenklyka som var hans favorit. Under spetsen på grenen hade han satt fast en ett-öring av järn. Han demonstrerade för mig hur det gick till att finna järnådern under marken. Det gick till på samma sätt som att hitta vatten. Han kunde även berätta för gruvbolaget hur djupt järnmalmen låg.

Av denne man fick jag veta att de flesta äldre svenska gruvor har blivit funna med hjälp av slagruta. Ett sådant exempel är Falu koppargruva och ett annat är Sala silvergruva, där en slagruteman var anställd under 1500-talet och han hade minsann hög status och dubbel gruvarbetarlön!

Jag söker på nätet och finner att Bergskollegium 1697 fick Kungliga Maj:ts tillstånd att från främmande orter anställa bergsarbetare och slagrutemän i Finspångsområdet för att söka i malmstråk med en slagruta bestående av flygrönn. [1] Flera av dessa slagrutekunniga var valloner. Det är först 1630 som det i svensk litteratur är dokumenterat att slagrutan började användas för att söka vattenådror.

Notera slagrutemännens klädsel på Agricolas bild från 1500-talet. De har en skört baktill, på tyska kallad ”Aschleder”. Dessa herrar var beundrade för sin yrkesskicklighet och uppbar stort anseende. Fracken tros leda sitt ursprung till denna klädsel.

Används slagrutan än idag? Ja, det förekommer någon enstaka gång både vid brunnsborrning och hos anställda vid Väg och vatten, där man ibland måste leta reda på gamla metallrör och kablar under mark.

Endagssymposium med docent Mörner 1996

Mitt geologiska intresse ledde till att jag uppsökte föreläsningar i ämnet. En minnesvärd dag ägde rum hösten 1996 då Nils-Axel Mörner (1938–2020), docent i geologi, paleogeofysik och geodynamik vid Stockholms universitet försvarade slagrutan i ett heldagssymposium. Den stora föreläsningslokalen drog många åhörare och var fylld till sista plats.

Bakgrunden till det hela var kursen ”Slagrutan som instrument – förr och idag” vid sommaruniversitet i Stockholm 1995. Kursen vände sig till geologiskt intresserade som ville ”observera, registrera och fundera” och var godkänd av Stockholms universitet. Deltagarna fick ta del av historiken kring slagrutan och sedan göra övningar i naturen.

Mörners kurs sökte alltså ge en nyanserad bild av slagrutans möjligheter och eventuella funktionsmekanismer. Den mottogs mycket väl och en stor positiv artikel skrevs i Svenska Dagbladet.

Under hösten svängde opinionen. Vetenskap och Folkbildning hade nämligen uppmärksammat kursen och skrivit kritiska inlägg, ”en rad småspydiga kommentarer” enligt universitetets rektor, vilket i sin tur ledde till att docent Mörner tvingades inställa vidare kurser.

Häxjakten fortsatte och samma år tilldelades han VoF:s förvillarpris med bl.a. den raljanta formuleringen ”han har anordnat universitetskurser om slagrutor där studenter pådyvlas sedan länge motbevisade myter … och därmed sett till att man inte ens vid universitet går fri från grova förvanskningar av vetenskaplig metodik.”

Föreläsningens rubrik hösten 1996 var ”Ändå rör den sig – Slagrutan som instrument förr och idag”. Mörner visade sig vara en fulländad krigare och försvarade slagrutan i ironiska och stundtals humoristiska ordalag inför publiken som till viss del bestod av häcklande voffare. I samband med föreläsningen kunde man köpa häftet med samma namn vilket jag gjorde. [2]

Docent Mörner menade att det var bevisat (1996) att det inte är själva slagrutan som ger utslaget utan att det beror på den person som håller klykan. Det är inte alla som klarar av att finna malm- eller vattenådror. Men de som har fallenheten för det kan använda slagrutan som en antenn eller mottagare för att öka sin känslighet. Slagrutorna fungerar bara som visare. Från början använde man en lång vidja. På något vis som vi inte förstår idag, interfererar jordstrålningen med kroppens bioelektriska system. (Härvid tänker jag på Ulla Hamilton, en annan slagruteförfattare, vars migränanfall kunde sättas i samband med jordbävningar långt borta från Sverige.)

Och naturligtvis faller detta utanför VoF:s ramar. De erkänner inte samspelet mellan den psykiska och fysiska verkligheten utan ser endast till den materialistiska världsbilden och den metodik som hör samman med denna – nog leder deras förvillarpriser till direkt jämförelse med medeltidens inkvisitionsdomstolar?

Här är en video där en slagruteman av idag visar hur det går till att finna vattenådror med slagruta:

Hartmannlinjer, currylinjer och currykryss

Slagrutemannen Lennart Tordenheim visar också hur han kan mäta ut currylinjer. Slagrutemännen talar om ett magnetfält som går runt hela jordklotet. Genom att använda slagruta eller pekare, dvs vinkelställt böjda metalltrådar, kan de leta upp s.k. curry- och hartmannlinjer.

Docent Mörner menar att jordstrålning är något man talar vitt och brett om utan att riktigt veta vad man talar om. Han efterlyser mer och grundlig kartering innan man kan dra slutsatser och generalisera. Dock har han själv karterat några gamla dösar och stensättningar i Skåne och funnit att de är placerade så att det inte kan vara en slump utan att det bygger på mycket gamla kunskaper om jordstrålningslinjer.

Själv vill docent Mörner begränsa det hela till de fenomen som benämns curry- och hartmannlinjer, upptäckta av de båda tyska läkarna Manfred Curry och Ernst Hartmann som ansåg att det var en hälsorisk att sova på currykorsen.[2] Beteckningen syftar på två olika nätverk som detekteras med slagrutan; ett grovmaskigt som är rombiskt med 4–5 meter breda rutor och cirka 40 cm breda linjer i NV-SO och NO – SV-lig riktning (currynätet) och ett finmaskigt nät som är kubiskt med ca två meter breda rutor och ca 20 cm breda linjer (som vibrerar) i ungefär N-S och O-V riktning (hartmann-nätet).

Docent Mörner har funnit att jordstrålningsnäten inte är konstanta i form, storlek och orientering. Där finns en puls och de kan ändra läge något. I sitt häfte redovisar han forskningen kring detta och konstaterar att det finns en dygnsrytm som går att mäta upp. Han har också kommit fram till att jordstrålningen är en realitet som orsakas av spänningar i berget.

Djur och växter uppvisar speciella förhållanden till Curry- och Hartmannanäten. Myrstackar återfinns ofta i currykors. En hel del spräckta gamla stenblock som karterats ligger i currykors.

Tillväxthastigheten av träd blir olika på olika ställen. Anders von Stockenström har karterat hundra granar, samtliga planterade ungefär samtidigt men på olika platser. Jordstrålningsnäten påverkade och speciellt kryssen hämmade tillväxten. [3] Slutsatsen är att trädens välmående och hälsa påverkas av linjerna.

Katter sover gärna i currykors, medan människan får dålig sömn om sängen står i ett sådant. Underjordiska vattenådror, vatten i sprickzoner, geologiska förkastningar och liknande fenomen påverkar jordens naturliga fält och kan därigenom framkalla besvär för människan. Dessa går att avlägsna med olika metoder. I forntiden tycktes man ha ställt stora stenblock i vissa lägen för att förändra linjernas naturliga lägen.

Det har påståtts att soldattorp liksom forntida kyrkor (som placerades på vikingarnas gamla sakrala platser) är orienterade efter curry- och hartmannnätverken. Docent Mörner vill dock se mer kartering. Härvidlag har Bo Isaksson behandlat de medeltida kyrkornas placering i Skåne och visat att de följer hartmannanätet. [2]

Mina egna tankar: Den viktiga slutsatsen är att man i forntiden kände till jordstrålningen och rutnäten och tog hänsyn till dessa. Jag skulle personligen vilja tillägga att jordens befolkning på den tiden levde nära naturen och många gånger hade förmågan att direkt känna in jordens energier, något som idag gått förlorat inom den urbaniserade befolkningen i Västvärlden. Spår av detta återfinns hos naturfolken, där bushmännen fann vattenådror i öknen och  aboriginerna skapade s.k. ”song lines”.

Kersti Wistrand

Referenser: 1) http://www.brukskultur.se/uploadedFiles/116_Sammanfattning%20av%20jarngruppens%20arbete.pdf  2) Mörner, Nils-Axel, Ändå rör den sig – Slagrutan som instrument förr och idag. Sept 1996. Paleogeofysik och Geodynamik, Stockholms universitet. 3)von Stockenström, A, Skogens påverkan av geopatogena energifält. Slagrutan, (referat), 1996. (även SvD, 16 jan.1996).