För länge sedan såg man på naturen som andlig och besjälad med inneboende energier. I och med Nya tiden betraktade man den istället ur ett materiellt perspektiv och med nytto- och vinstaspekter. Den katolska kyrkan var behjälplig genom trosförföljelse och avrättningar av de synska som brändes på häxbål.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Eken har alltid haft en särställning bland träden. Kanske beror det på dess styrka och ålder. Om eken är det sagt:
”Eken är vårt starkaste och stoltaste träd som med skäl kallas `trädens konung´. Den är symbol för den oböjliga kraft som gäckar stormens raseri. Vill du se en bild af naturlifvets styrka i ett af dess storverk, så stanna vid den månghundraåriga ekens fot, följ med blicken de väldiga grenarnas trotsiga stigning, sök att fatta talet af de täta lövknipporna, att reda de till svindlande höjd lyftade kvistarnas bukter, lägg handen på det djupfårade pansaret af stenhård bark, grip ett hårdt tag i den klippfasta stammen – och du må utbrista: `hvilket under!´ ” [1]
Det finns ca 400 ekarter i världen, varav 20 i Europa och två arter i Sverige: vanlig ek (Ouercus robur) och bergek (Ouercus petraea).
För cirka 9 000 år sedan invandrade eken till den skånska myllan. I över fyra tusen år härskade sedan ekblandskogen i Sverige. För mellan 5 500 och 2 500 år sedan började granen hastigt sprida sig från nordost och lövskogarna trängdes söderut. Under den sena sten- och bronsåldern avlöstes ekblandskogarna av bok- och granskogarnas tid. Ekens nordgräns i Sverige är Dalälven. [2]
Kvilleken
Kvilleken är en drygt tusenårig, fjorton meter hög ek i Vimmerby kommun, Småland. Antagligen är den Europas största ek i stamomfång. I brösthöjd mäter den tretton meter. För ett par år sedan rapporterades denna förmodligen äldsta ek i Norden vara död, men ändå inte helt, ty gröna skott har på nytt skjutit fram. Den ärrade gamle ekmannen med ett stadigt järnband som livbälte runt sin pösiga mage ger inte upp så lätt. ”Lövträdens konung” ansågs, åtminstone här i Norden, äga en urgammal vis själ.
Kvillekens historia
Fyrtiofem generationer har kommit och gått sedan Kvilleken grodde ur ekollonet och såg dagens ljus. Kvilleken är nu döende men sköt så sent som sommaren 2019 nya gröna skott. Få se hur den mår i år.
Under vikingatiden
Någon gång vid övergången mellan vikingatid och medeltid slog Kvilleken alltså rot i den stenrika jorden i det lilla folklandet Sevede i norra Småland. Runt om i Norden stod vikingatemplen där man fortfarande offrade till vikingagudarna. Med sina spretiga grenar som likt blixtrar sträckte sig mot skyn var ekarna helgade åskguden Tor. Om åskan slog ned i en ek fick denna under inga omständigheter fällas eftersom den ansågs som åskgudens boning och därmed speciellt helig. Ekarna var livets och fruktbarhetens symbol men också dödens. Offerlundar med gamla heliga ekar blev till centrum för både offer och fester.
Redan på 800-talet kom skeppsbyggeriet med ek i gång, då vikingaskeppen började byggas. En undersökning i Danmark visar att man där byggde 44 vikingaskepp varje år. Till varje skepp krävdes 15 vuxna ekar. Vikingarna for på härnadståg och över havet i väster upptäckte Leif Eriksson så småningom Amerika eller Vinland som nordborna kallade det.
Kristnandets tid
Samtidigt hade kristna munkar etablerat sig och kloster anlagts. Olof Skötkonung, den förste kungen som låtit döpa sig, var kung över svear och götar och bidrog till kristnandet i landet. Den hedniska tron måste krossas och i denna strävan fällde och brände missionärer och biskopar de heliga träden och lundarna.
Själva ordet ”ek” kan möjligen härledas till fornnordiska ordet ”igja” som betyder just vördnad.[3] Att vördnaden för just eken var stor för dess helande förmåga förstod de synska som kunde se och uppleva dess energifält.
Trots kristnandet levde vördnaden för eken vidare ytterligare några sekel till den dag i slutet av 1400-talet då häxbålen tändes på påvligt dekret och all andlig kunskap som inte passade den kristna katolska kyrkan bokstavligt talat gick upp i rök och tystades. Men kvar levde kunskapen vidare i de länder som omfattande den ortodoxa kristendomen och som inte lydde under påven och inte tillät några påvliga avrättningar. LÄNK Kvar blev den vidskepliga, förvanskade folktron.
Eken i folktro
Eken fortsatte användas som boteträd om än kanske på annat sätt. Redan 1772 då Kvilleken för första gången förekommer i skrift i häradsfogden Magnus Gabriel Craelius´ bok ”Försök till landskaps beskrivning” beskrivs det att trädet hade ett hål i stammen så stort att häradsfogden själv kunde stå inuti det och att bönderna på bostället använde det till redskapsskjul. Sådana träd med håligheter användes som drag- och värkträd.
Folklivsforskningen berättar att ett sjukt barn kunde befrias från sjukdom och botas genom att dras genom håligheten i trädet. Trädet sades dra åt sig barnets sjukdom. På samma sätt drog det till sig värken från människan. Om man hade tandvärk borrade man ett litet hål i eken, tog en tygklut virad kring en liten ekflis, petade med den runt den värkande tanden och stoppade sedan det hela i det borrade hålet. Sist slog man en plugg i hålet och tandvärken var bortsatt. [3]
Känns de gamla ryska kunskaperna med energigivande och energitagande träd igen? Vi har säkerligen haft samma kunskaper under vikingarnas tid i Norden, men som utplånats av den katolska tron och ersatts med folktro.
Medeltiden
Eken och dess ollon var viktiga för bondens svin. Samtidigt började eken att få allt större betydelse för sin styrka och röttålighet. Virket användes som axlar till vagnar och vattenhjul, tunnor, stolpar, brotimmer, syllar och reglar i hus. Under senmedeltiden började Kronans skeppsbyggen med ek komma i gång. (2) Den som högg ned en ek bestraffades med böter enligt Magnus Erikssons landslag 1317. Men Kvilleken fick stå kvar där den stod: stor, knotig och omöjlig att använda till krigsfartygens spant. Istället fick den bevittna digerdöden som härjade runt omkring den under samma århundrade.
Nya tiden – ett nytt synsätt på naturen
Mot medeltidens slut inträdde ett nytt paradigm. Den Nya tiden inleddes och med den uppfinningarnas, upptäcktsresornas och erövringarnas tid. Människan blev herre över naturen, inte längre en del av den.
Fokus försköts från synen på naturen som andlig och besjälad med inneboende energier till att man allt mer betraktade dess materiella sida och som vi sett ovan var den katolska kyrkan och påven behjälplig med detta synsätt. Heliga källor och lundar förstördes och de synska och örtkunniga brändes på bål. Samhället prioriterade det rationella och materialistiska tänkandet medan det kvinnligt intuitiva och mer inkännande fick stå tillbaka.
Krigsfartygens tid
Nyttoaspekten kom in. Till vad mer kunde eken användas i människans tjänst? Militären byggde skepp, fästningar och kanonlavetter och därmed blev eken en växande politisk fråga av stora mått.[3]
I samma takt som krigen med omgivande länder ökade blev virket mer värdefullt och lagarna om ekträdens fällande allt strängare. Gustav Vasa skärpte dessa bestämmelser ytterligare och i en kungörelse 1558 lät han meddela att alla ekar i hela Sverige skulle tillhöra den kungliga kronan som ensam ägde rätten att fälla dem.
Mellan 1600 – 1800-talet byggdes fregatter och linjeskepp av ek, det enda träslag som var starkt nog och stod emot skeppsrötan. Till varje farkost åtgick 1 200 ekar.
Böndernas syn på eken
Bönderna såg ofta eken av ondo eftersom den växte på åkrarna och vållade problem vid sådd och skörd. I 1600 – talets bostadslängder finns rapporter om bönder som mist alla sina kreatur till följd av att de fällt en ek.
Under 1700-talet lagstadgades att landshövdingarna i varje län skulle räkna varenda ek och rapportera in till statliga myndigheter. 230 000 ekar märktes med kronans stämpel och infördes i bokförteckningar. Samtidigt skulle landshövdingarna hålla kontroll över hur många ekar som bönderna olovandes fällde. Eken var nämligen ett begärligt träslag vid husbyggen och tillverkning av tunnor. Kungen lät nu sätta ekplantor för flottans räkning. Visingsö och Djurgården är exempel på sådana platser. Först 1875 kunde en bonde fritt få disponera ekarna på egen mark. Staten behövde inte längre eken för sin flotta. [3]
Kvilleken – ekarnas kung
Kvilleken kan, om man vill, ses som en mycket vis och gammal trädkung med stora erfarenheter efter att ha levt sig igenom århundrade efter århundrade. Den står där fristående och växer på mager jord som den trivs i allt medan människorna runt den levt sina liv i generation på generation. Att den som ek blivit så gammal beror främst på att den har en större förmåga att värja sig mot skador jämfört med andra träd. Den avgränsar skadan genom en kemisk process som påminner om hur man garvar läder. Sedan skapar den nya väggar mot sårskadan för att hindra mikroorganismer att göra intrång.
Samtidigt är Kvilleken generös med alla sina ollon och som värd för 800- 900 insektsarter och 400- 500 arter av lavar, mossor och svampar. Inga andra träd är värdar för så många arter som ekarna.[2] Och när Kvilleken en dag dör är den fortfarande mycket viktig för den biologiska mångfalden genom att bli värdplats för ytterligare en mängd arter.
Vem kan undgå att känna djup vördnad för den gamla tusenåriga Kvilleken? Jag både niger och bugar mig.
Kersti Wistrand
Referenser:
- Lindman, CAM (1905), Nordens Flora. Sthlm
- Gustafsson, Patrik, Svenska ekens historia utbredning och användning. Essäuppgift hörande till påbyggnadskursen i skogshistoria 1994.
- Törlind, Åsa, Eken genom tiderna
- Eliasson, Per, fil dr i historia, i Populär historia 5, 2010
- samt egna kunskaper i religionshistoria och rysk folkmedicin
