16 september, 2019

Utflykt till fäbod i Åsele Kommun

Under några julidagar träffas varje år medlemmarna i Jonas Ulrik & Hulda Karolina Vikströms släktförening i Storsele by utanför Vilhelmina i Lappland. En utflyktsdag ingår och i år gick färden till en levande fäbod i Åsele kommun.

TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND

Varför har det aldrig funnits någon fäbod i Storsele by? Varför måste en släktförening fara ett par timmars bussfärd söderut till Avasjö i Åsele kommun? frågade jag mig och beslöt att ta reda på orsaken. Det visade sig att man i Storsele byggt sommarladugårdar istället för fäbodar. Så här lyder historiken:

1830 kom den förste vikströmaren, Jöns Pehrsson Vikström, från Tåsjö i Ångermanland som nybyggare till Storsele. Det blev ett strävsamt liv, men här flöt Vojmån full av fisk och här fanns stora myrhedar som gav gräs till korna vilket möjliggjorde bosättningen nära Vojmån. Myrodlingen var dock besvärlig och frosten svår. Myren bar inte heller hästen på våren då tjälen gick ur jorden. Med statliga medel kunde man dock så småningom göra dikningar och få tillgång till större åkrar, bättre skördar och fler kor. Efter sex års gemensamt slit för samtliga män i byn var de över tre mil utstakade dikena, 1,5 m djupa och 1,5 till 3 meter breda, klara 1912. Samtidigt bedrevs skogsbruk.

Varje sommar fördes korna till olika familjers sommarladugårdar, som var enklare byggnader och låg alldeles i utkanten av byn. Korna fick beta i skogen och vallades av barn, s.k. getare, medan männen dikade och bröt ny jordbruksmark. Hästarna fick gå fritt på Björnberget en halvmil längre bort, likaså med vaktande getare.

Vy mot Björnberget. Fotot taget i Storsele by av K. Wistrand

Jonas Ulrik Vikström var sonson till Jöns Pehrsson Vikström och född 1865. Tillsammans med sin hustru Hulda Karolina fick han tio barn som alla växte upp i byn Storsele. Varje sommar, under några dagar i slutet av juli, samlas nu ättlingarna i sina fädernegårdar och träffas till släktträff inom Jonas Ulrik & Hulda Karolina Vikströms släktförening, där jag deltar som gäst. I flera artiklar tidigare om åren har jag skildrat livet i dåtid och nutid i denna bygd i Norrlands inland, bl.a. byns tillblivelse  LÄNK:

Jonas Ulrik (1865–1951) står med sin fru Hulda Karolina längst till vänster på det gamla släktfotot. Privat ägo.

Varje sommar görs en bussutflykt och i år for släktföreningen ett tiotal mil söderut till Antesbodarna, en levande fäbod i Avasjö i Åsele kommun.

Besök i Antesbodarna

Ungefär tre mil utanför Åsele och mot Dorotea i södra Lappland finner vi en av de tre levande fäbodarna som finns kvar i Västerbottens län. Vägen hit från Storsele har gått genom stora skogar och man häpnar över deras vidsträckta utbredning. Täta granskogar har efter hand övergått till allt mer inblandning av tall och björk. Efter en milslång grusväg möts vi av fäbodstintan Kristina som barfota och i tidsenliga kläder visar oss runt bland hus, fjällkor och getter och ger oss en fin historik. Namnet ”Antesbodarna” kommer från Anders ”Ante” Persson som bodde här med hustru och tre barn under somrarna på slutet av 1800-talet.

Fösta nybygget i Avasjö kom till 1774. Sedan dess har man bedrivit kreatursdrift här. Som mest har man haft arton ladugårdar och 80 – 90 mjölkkor, ungdjur och får, getter, hästar, grisar och höns. Under 1910–20-talet fick bönderna bidrag till dikning och uppodlande av myrmarker. Starrmyrarna stod för större delen av födan till djuren medan uppodlandet av den steniga marken pågick. Tyvärr gav myrodlandet endast bra skördar de första åren och allt mer konstgödsel måste användas vilket blev för dyrt i längden.

Innertaket i ett fäbodhus. Foto: K. Wistrand

Så byggdes ett fäbodhus

Småbönderna behövde utnyttja skogsbeten för djuren under sommaren och därför byggdes fäbodar en halvmil från byn. Här fanns sammanlagt femton fäbodar på en liten yta. Husen byggdes upp av timmerstockar som numrerades, så att man skulle kunna se i vilken ordning stockarna skulle läggas upp. Huset kunde då lätt flyttas vid behov och byggas upp igen på ny plats. Tätningen mellan springorna bestod av trasor, hästgödsel och halm. Mossa var oanvändbart eftersom det innehöll parasiter. Taket bestod av stockar och spån som lades omlott. Dessa spån är ljusa på fotot ovan och består av hyvlat tallvirke. De är cirka tre mm tjocka och håller i 40 – 50 år tills de måste bytas ut. Det var omständligt att renovera taken och därför byttes de ut mot plåt när fäbodarna här lades ned och istället användes till skogsarbetarbostäder.

Fjällkor. Foto: K. Wistrand

Livet på fäboden

Kreaturen fördes till fäbodarna på sommaren och fick gå i bete i skogen, vallade av barn mellan fyra och sju år, s.k. getare. De hade i uppgift att ta med sig korna till och från betet, men dessa hittade ofta hem själva till mjölkningen och barnen följde efter – utom under hösten när svampen kommit upp. Korna var nämligen tokiga i svamp och barnen tvingades då vara ute i mörkret för att leta upp alla djuren. Svampen var för övrigt ett elände eftersom mjölken blev bitter. Korna hölls i hagar över natten.

Barnen hade roligt under sitt sommarjobb. De hade god tid att leka och umgås i skogen. När skymningen kom var kanske en och annan av dem emellertid rädd för troll, spöken och vittror.

De vuxna som arbetade på fäboden under dagarna tog tillvara mjölken från korna, separerade grädden från den, kärnade smör och ystade ost, ”mese”. Vissa dagar stoppade man konten full av dessa produkter, gick hem till byn med dem och kom tillbaka på kvällen. Antes fru Johanna var särdeles flitig och varje gång hon gick den fem kilometer långa vägen till byn med sin fyllda kont, brukade hon sticka samtidigt som hon traskade vägen fram.

Om det var slåttertider fick man slipa lien, vara ute på myrarna och slå foder och bärga det till djuren så att de skulle klara sig under vintern. Man tillverkade också ”skofor”, fyllning till skorna.

Fäbodarnas öde – bränsle i Stockholm 

Fäbodarna fick en stor inverkan på landskapet eftersom korna kunde beta på stora arealer. Man ägnade sig dessutom ofta åt slåtter, röjning och bränning. Detta gjorde att en ny typ av kulturlandskap uppstod. Omkring Åsele fanns många fäbodar förr i världen, hela 82 i Söråsele i närheten av Avasjö. Men plötsligt upphörde fäbodlivet och fäbodarna försvann mer eller mindre i hela Sverige. Idag finns endast tre kvar i hela Västernorrlands län. Vad hände?

En orsak var att jordbruket förändrades i och med att myrarna dikades ut för att ge foder. Från och med 30-talet fanns således mer betesmark närmare hemmen. Så kom andra världskriget med mycket stränga vintrar, inte minst i Stockholm, där man behövde kol att elda med. Order utgick att plocka ned fäbodarna och använda timret till att värma bostäderna i huvudstaden. En liten ersättning utgick och därmed försvann de flesta av de svenska fäbodarna för gott. Bättre det än att laga de nedrasade taken, resonerade man ofta.

Så kom skogsbolagen och lösdriftsboskap i skogen förbjöds i lag under 1950-talet. De delar av Antesbodarna som stod kvar hyrdes ut till skogsarbetare och plantsättare. Sedan 1956 har ingen bott i Antesbodarna. Kraftledningar och bättre vägar byggdes och skogsarbetarna kunde åka hem i stället. Allt lämnades i huset, både olika köksredskap och mat som t.ex. smör från 1942 och kaffe från 1965, men som fortfarande luktar helt okej! Under de senaste åren har Antesbodarna kunnat återställas som kulturarv och öppnas för allmänheten.

Fäbodstintan Kristina låter oss lukta på kaffet från 1956. Foto: K. Wistrand

Kersti Wistrand

Spread the love
About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Speak Your Mind

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.