De ursprungliga hillbillies var sanna patrioter, sprungna ur skotska och irländska klansamhällen. De kände stor stolthet över sitt land, för gruvorna och stålverken och för arbetarklassen, som var en del av deras identitet. De var tuffa och avskydde auktoriteter medan många i dagens generationer hillbillies är arbetslösa, bidragsberoende, passiviserade och missbrukande.
TEXT: KERSTI WISTRAND. FOTO: Pixabay.com där inget annat uppges.
J.D. Vance bok med den poetiska överrubriken ”Hillbilly Elegy” har på svenska fått titeln ”Hillbilly – en familj och kultur i kris” (2016). Hillbilly är en passionerad och personlig samhällsanalys av en kultur i kris, nämligen den amerikanska vita arbetarklassen i Appalacherna och delar av Rostbältet. Den är dessutom skriven ”inifrån” av en blott 30-årig jurist, född 1984, som själv är uppvuxen som ”hillbilly” bland ”hillbillies” men som kunnat ta sig ur misären och mot alla odds gjort klassresan. Detta tack vare sin tuffa mormors stöd.
J.D. Vance lever idag ett liv helt väsensskilt från sina älskade hillbillies men ser sig fortfarande själv innerst inne som en hillbilly, rostbältets föraktade vita arbetarklass. Hans syfte är att berätta en sann historia om hur det här känns när man har det sociala arvet hängande om halsen redan som nyfödd och om varför majoriteten av befolkningen inte förmår sig göra rätt val och försöka ta sig ur situationen istället för att känna modlöshet och ge upp. Han gör idag samhällsanalyser och ger politisk rådgivning för att försöka hjälpa upp sitt folk, ”the hillbillies”. I USA hamnade boken så gott som omedelbart på listan över de tio viktigaste utgivna böckerna under året. ”Briljant …. Ger en omedelbar insikt om orsakerna till att amerikanska väljare satte sin tillit till Trump”, skriver The Observer.
J.D. Vance. Foto: Eng. Wikimedia
J.D. föddes i Middleton i Ohio 1984. Han var alltså av irländsk-skotsk släkt som höll hårt på familjetraditionerna. J.D lärde sig tidigt att skilja på ”adressen” och ”hemma”.
”Adressen” var hos en stundtals neddrogad mor i Ohio, där den ena pappagestalten efter den andra avlöste varann – och därmed olika boenden – och där kraschat porslin och högljudda gräl och bråk de vuxna emellan var vardagsmat; en mor som gav honom coca-cola i nappflaskan när han var nio månader och själv missbrukade läkemedel, en mor han säger sig önska att han aldrig hade känt. Men där fanns också storasystern som många gånger fick gå in i moderns ställe för honom.
”Hemma” var hos J.D:s älskade mormor, i boken kallad Mamaw, och morfar (Papaw) i den lilla staden Jackson med 6000 invånare och nedlagda butiker i kolgruvedistrikten i sydöstra Kentucky, där alla kände till varandra och där han fick vara barnbarn. Där fick han kärlek, uppmärksamhet, stöd och livskunskaper. Mamaw gick aldrig i kyrkan men trodde att vi alla ständigt har Gud vid vår sida. Hon hade emellertid också en annan gud vid sidan om: Amerikas Förenta Stater, världens finaste land, som ingår i alla hillbillies identitet och stolthet.
”The American dream” var ännu levande för denna generation; att kunna lyckas och ta sig fram genom hårt arbete och – det viktigaste av allt för J.D:s framtid – de hyste fortfarande drömmar om framgångar och klassresor för sina barn och barnbarn.
Vance familjehistoria berättas med början i efterkrigstid i USA. Det var på 40-talet och hans släkt var, vilket tidigare sagts, riktiga hillbillies med koleriska temperament och som inte tog skit från någon. Auktoriteter utifrån var inte till för att lyda, stoltheten var stor och att klara sig själv och sin familj var en heder och en självklarhet. Lagen togs i egna händer och problemen löstes ofta handgripligt. Alla hillbillies omfattade denna kodex och när en äldre man som våldtagit en ung flicka hittades liggande på mage i en sjö med sexton kulhål i ryggen, utredde myndigheterna inte ens mordet.
Mamah och Papah hade blivit störtförälskade i varandra i tidiga tonåren. Hon var 13 och han var 16 när de blev med barn. De flydde från hennes farlige krigsveteran till far och begav sig utfattiga från Jackson i Kentucky till staden Middletown i industribältet i Ohio för att slippa fattigdomen och de nedlagda gruvorna, så unga de än var. Papah hade fått arbete inom ett stort stålföretag som aktivt rekryterade arbetskraft från Kentuckys koldistrikt. Under några decennier var Rostbältet, eller Tillverkningsbältet som det då kallades, USA:s nav där alla produkter framställdes. Den amerikanska drömmen kunde infrias och arbetarna fick råd med hus och bil. På 1950-talet flyttade tretton av hundra Kentuckybor till någon annan delstat. En miljon av dem hamnade så småningom i Ohio. På detta vis spreds hillbillykulturens värderingar så småningom ut över hela Rostbältet och in i Mellanvästern. Samtidigt talar man om ”Brain drain”, kompetensflykt, där de mest framåtsträvande i samhället försvinner bort.
Appalacherna, bergskedjan i öst, med dess tolv hillbillystater.
Morföräldrarna saknade dock sitt stora nätverk och sin släkt där hemma i Jackson. Hillbillies betraktades med misstro av Ohios vita lokalbefolkning. De ansågs lantliga och med många drag gemensamma med den svarta befolkningen från Sydstaterna. Hillbillykulturen rörde ihop robust humor, familjekärlek och bisarr sexism till en blandning som ibland blev explosiv.
Morföräldrarna höll ihop hela livet trots Mamaws hetsiga temperament och Papaws supande. De levde ett medelklassliv med många missfall och fick tre barn, bl.a. J.D:s mor. Allt var väl någorlunda bra fram till mitten av 70-talet då stålindustrin dragit sin sista suck och Papaw blivit arbetslös och supandet tilltog.
Så småningom flyttade de återigen hem till Jackson och släkten där. Mamaw hade flera halvvilda och hetlevrade bröder som J.D. lärde älska och hata.
De flesta av staden Jacksons invånare bodde i bergen i stadens utkanter i enkla gamla hus, baracker och husvagnar, men där fanns också en dalsänka med vacker natur där J.D. kunde springa omkring och göra upptäckter.
I Jackson tillbringade J.D. sina tolv första somrar och stundtals veckor och månader under läsåret då hans egen mamma inte fungerade eller var inlagd för avgiftning. Skolgången blev ryckig med skolk och slagsmål, betygen urusla.
Men låt oss börja från början. Det gäller ju att presentera hillybykulturen samt deras olika generationer och livssyn. Patriarkalismen var från början stark. De flesta hillbillies hade hetsigt humör och laddade vapen hemma och man försvarade alltid släktingarnas heder. Gräl och kaotiska liv är vanliga inom hillbillyfamiljerna. Lojalitet, heder och hårdhet är honnörsord. – Vem är en bättre företrädare för den äldre generationen än mormodern, kallad Mamaw, född någon gång i början av 30-talet? Och som jämförelse beskrivs modern, född runt 60-talet, och hennes generation samt slutligen J.D:s egen generation.
Mormor Mamaw – en hillbillykvinna av äldre generationen
J.D. minns Mamaw som storvuxen, ständigt med en mentolcigg i mungipan. Hon var mycket hetsig och hade rykte om sig att vara stans hårdaste kvinna och när hon tittade på TV var maffiaserien Sopranos hennes favorit eftersom hon älskade lojala, koleriska outsiders. När Mamaw var i tolvårsåldern fick hon se två män leda ut familjens ko till en lastbil, varvid hon rusade in efter ett gevär och sköt några skott, varav ett träffade den ene mannen i benet. Den andre körde iväg med tjutande däck. Mamaw sprang fram för att skjuta den liggande mannen i huvudet, men en av hennes bröder rusade dit och lyckades hejda henne. Om historien var sann eller inte kunde D.J. aldrig lista ut. Men sant var att Mamaw hade ett mycket hetsigt humör och ställde upp mot alla orättvisor.
En bra bit in i äktenskapet hade hon en gång satt eld på sin man som kom hem stupfull – trots hennes tillsägelse – genom att hälla bensin över honom och kasta dit en tändsticka. En elvaårig dotter, som senare blir mor till J.D. lyckades släcka elden, men får ett av många bestående uppväxttrauman i utbyte. Papaw klarade sig och kunde gå till arbetet i bilfabriken redan följande dag.
Liksom alla hillbillies är Mamaw grov i käften och använder ett mustigt språk med många svordomar. ”Shithead” fungerar både som svordom och kärleksord. Samtidigt älskar hon barn och ställer upp för kvarterets ungar. Mamaw är intelligent och analyserande. Om hon hade kunnat skulle hon velat bli advokat och representera misshandlade och försummade barn, men i likhet med de flesta andra hillbillykvinnor blev hon själv med barn i tidiga år. Istället är det J.D. som kommer att uppfylla hennes drömmar.
Båda morföräldrarna hade hög moral att man ska göra rätt för sig. Mamaw hade tre regler: ”Se till att få bra betyg”, ”skaffa dig ett jobb” och ”Sätt fart och hjälp mig”. Båda morföräldrarna hade gett sig fan på att barnbarnen skulle klara sig bra i livet och inte smita undan. Papaw undervisade J.D. i matematik. De sista tre åren i skolan fick J.D. bo helt och hållet hos Mamaw som nu blivit änka. Genom hennes stöd och lugn och ro hemma hos henne kunde han fullfölja sin skolgång med goda betyg. Det var speciellt Mamaw som gjorde att J.D. lyckades tro på sig själv, kämpa och förverkliga den amerikanska drömmen och så småningom avlägga en juristexamen vid Yale Law School. Men vägen dit var lång och krokig och kom att gå över en fyraårig marinkårsutbildning, delvis förlagd i krigets Irak. ”Du klarar vad som helst, D.J.” kunde hon säga, ”Var inte som de där djävlarna som tror att de har oddsen mot sig!”
Det var också Mamaw som lärde J.D. att slåss och försvara sig. Och försvara sig måste man och i synnerhet försvara släktens heder och särskilt sin egen mor. Första näsblodet fick J.D. vid fem års ålder då han försvarade sin mamma. Slagsmålen kom att bli många. Ingen självbehärskning kunde stå emot en välformulerad mammakränkning: ”Din morsa är så fet att hennes rumpa har eget postnummer” eller ”Din morsa är så mycket hillbilly att hon har hål i löständerna” eller enbart ”Din morsa”.
Mamaw hatade f.ö. illojalitet och den värsta illojaliteten var klassförräderi. Varje gång något blev stulet, sa hon: ”Det finns inget uslare än fattiga som stjäl från fattiga. Vi ska för fan inte göra det ännu värre för varandra.” Mamaw och hennes tuffa bröder skipade rättvisa på hillbillyvis.
Modern och den första arbetslösa generationen
Men låt oss nu titta lite närmare på J.D:s föräldrageneration där uppgivenheten, arbetslösheten och hopplösheten brett ut sig. Mer regel än undantag fick unga flickor första barnet i tonåren, sedan följde uppbrott från pojkvännen och frånvarande pappa till barnet. Nya män avlöste varandra gång efter annan; förhållanden som varade några månader uppåt ett par år med flera barn och olika pappor som följd.
Modern hade varit bäst i klassen men som många andra hillbillyflickor ”blivit med barn” tidigt och med en avbruten skolgång bakom sig. Hennes uppväxt har på hillbillyvis varit fylld med familjetraumatiska upplevelser med en periodsupande far och en nyckfull men varmhjärtad mor med dålig impulskontroll. Olika män vandrar ut och in i hennes liv. Hon har aldrig kunnat hålla fast en relation någon längre tid, men söker alltid en ”god far” för sina barn. Senare i livet avlägger hon sjuksköterskeexamen, men blir ganska snart läkemedelsmissbrukare och missköter hem och barn med självmordsförsök och inläggningar för avgiftning. J.D:s mor lever än idag men fortsätter med droger och är mycket nedgången.
En sak har J.D. emellertid sin mor att tacka för: hon gav honom ett bibliotekskort och därmed uppmuntran att läsa böcker.
En titt runt om i hillbillysamhället
Men låt oss titta lite närmare på D.J:s föräldrageneration där arbetslösheten och hopplösheten brett ut sig. Här är en beskrivning av några grannar i hans barndom.
Pattie ringer till husvärden och anmäler att taket läcker. När värden kommer dit hittar han henne barbröstad, neddrogad och medvetslös i soffan. På övervåningen står badkaret och rinner över som orsak till det läckande taket nedanför. En hel del av familjens ägodelar är förstörda.
En annan granne bodde ensam i ett stort rosa hus. Hon var skild och alla barnen hade hamnat i fängelse. Hon gick aldrig ut, var extremt överviktig.
En yngre kvinna bodde med sitt lilla barn och sin medelålders sambo, vilken hade jobb. Hela dagarna satt kvinnan och tittade på TV-såpor, medan hennes barn drev vind för våg, gick till grannarna och tiggde mat, ibland vid midnatt. Socialen ingrep inte trots påringningar.
Hur överlever man då ekonomiskt? Jo, med hjälp av sociala bidrag och ett system med matkuponger, som många gånger säljs för att istället ge pengar till missbruk. Ekonomi och ekonomisk planering är för övrigt något som man inte är så bra att förstå sig på. Man tar snabblån med sin lägenhet som pant och överkonsumerar och blir till slut tvungen att gå ifrån hem och hus. I bästa fall rycker föräldragenerationen och släkten in.
Mamaw och J.D. ser hur välfärdssystemet bidrar till ”inlärd hjälplöshet” och hur enda vägen ut ur detta är ökat självförtroende som ger mod och vilja att ta sig igenom problemen. Männen lider, enligt författaren, av manlighetskris i och med att vissa av just de egenskaper som vi lär oss av vår kultur gör det svårt att klara sig bra i en värld som är stadd i förändring.
J.D:s egen generation
Mamaw uppmanar alltid J.D. att ta extrajobb vid sidan av skolan och det tycks inte vara svårt för honom att få tag på enklare arbeten som att packa varor eller sitta i kassan i livsmedelsbutiken. Där blir han vittne till befolkningens vanor med köp av skräpmat och sin hantering av matkuponger och sociala bidrag. Efter arbetsdagens slut diskuterar han med sin mormor och de analyserar tillsammans. Mamaw är mycket upprörd över hur välfärdssystemet missbrukas och hur ansvarslösa beteenden breder ut sig i deras förr så stolta hillbillykultur och likaså ovanan att skylla på andra istället för att själv ta itu med saker och ting. Misstro mot myndigheter och massmedia breder ut sig (”fake news”) och konspirationsteorier frodas, t.ex. ”Om och när du tar emot Obamacare får du samtidigt ett chips insatt i örat”.
En sommar i övre tonåren arbetar J.D. med tunga lyft på ett lager och ser hur hans unga arbetskamrater fungerar. Det blir till en skrämmande insikt för honom och hans mormor. Några arbetskamrater försvinner bort och tar långa ”toalettbesök” på uppåt halvtimmen flera gånger dagligen. De kommer för sent och stannar godtyckligt hemma då och då utan att meddela chefen. De klagar att de sliter ut sig. Arbetsmoralen är i det närmaste obefintlig och de skäller ut chefen när de till slut blir uppsagda. Det är enklare för dem att ta emot bidrag än att jobba och så får det bli.
Fortsättning följer. I nästa artikel kommer D.J. Vance´ samhällsanalys att presenteras tillsammans med mina egna tankar med en kort och försiktig jämförelse med svenska förhållanden och Sverigedemokraternas framväxt.
Kersti Wistrand
