Då Andreas Labbas (1907–1970) debutbok ”Anta” kom ut 1969 ansågs den som en litterär sensation. Inte endast för att han bara gått nio månader i skolan allt som allt och att boken ändå hade sådana litterära förtjänster utan även för dess märkliga tillkomst och dess karaktär av kulturhistoria.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Andreas Labbas bok bygger till stor del på minnesanteckningar om sägner och berättelser som bevarats i generationer genom muntlig tradition. Detta material har han varsamt fört samman med sina egna livserfarenheter och skapat bokens huvudperson Anta. Dag Hammarskjöld har betytt mycket för bokens tillkomst. LÄNK:
Anta tillhör en flyttsamefamilj och vi får följa hans uppväxt och första försök att tolka framför gammalrenen fram till den dag han gifter sig och för renhjorden ut mot fjället med sin hustru. Vi får ta del av Antas uppväxt och vardag från tioårsåldern med lassokastning, renmärkning, drivande av renhjorden, renslakt, flyttningar, marknadsfärder, begravningar och vargjakter – samernas liv sådant det tedde sig under första delen av 1800-talet då Laestadius redan börjat predika och samerna sedan nästan två sekel tvingats överge sin gamla tro och börjat anta kristna värderingar. Samtidigt kanske det är Andreas Labbas eget avståndstagande som lyser igenom när Antas far vid ett tillfälle slår sönder en seite? I ordförklaringslistan längst bak i boken översätts seite nämligen kort och gott med värderingstermen ”avgud” istället för att ange att seiten, ofta i form av en ovanlig stenformation, symboliserade den gudomliga makt som härskade över de naturresurser som människan behövde för sin överlevnad och där man offrade delar av sin fångst för att få jakt- och fiskelycka också i framtiden.
De kristna värderingarna genomsyrar redan vardagen på andra plan. Inga djupare kunskaper om nåjdens tidigare betydelse för samhället kan t.ex. skönjas i texterna utan endast fragment där nåjdens handlingar utmålas som onda och förbannande. Däremot lever närheten till naturen och dess läkande krafter kvar. Anta får en vision av en gammal vis samekvinna som delger honom ett örtrecept om hur han ska kunna bota sin dödssjuka mor. LÄNK
Det blir många ”puris”, ”god dag”, med kåsor svart kaffe och torkat renkött. Livet kunde vara svårt med strängt klimat, stundom ont om föda. Man umgås och man hjälper varandra. Där finns även udda figurer som silverletaren Motna- Jovva som ensam söker sin lycka genom att bryta malmstenar. Han har hört att det finns guld, koppar och silver i klipporna och skidar med ryggsäcken tung av stenar för att visa upp för kronans höga herrar från huvudstaden. De befinner sig vid marknaden i Luovnjes.
Motna-Jovva försvinner för övrigt en dag spårlöst och först många år senare får de övriga veta som hänt. En kriminell same som livnärt sig på renstölder, bekänner på sin dödsbädd att han skurit halsen av silverletaren. Så visst har laestadianismen gjort stor nytta, resonerar Antas far. Den laestadianska tron har rensat upp i det samiska samhället och fått folk att leva mer ärligt tillsammans, menar han.
Predikanterna besöker om sommaren samernas sitor, ”byar”/flyttlag, långt uppe i fjällen och predikar så strängt att människor förskräcks och omvänder sig, ber varandra om förlåtelse, omfamnar varandra och gråter. Det förs inga resonemang om den eventuella identitetslöshet som 1600-talets påtvingade kristnande med hot om dödsstraff och sönderslagande av kultföremål måste fört med sig. Antas familj lever här i nuet trots att andra gamla sägner återberättas i övrigt. Har Andreas Labba sovrat i materialet, funderar jag? Eller vad har hänt under århundradens lopp?
Samröret med nybyggarna belyses på många sätt. Både de giriga som stjäl renar och de hjälpsamma som bjuder in de flyttande samefamiljerna till god mat och dryck. Skräcken för ålderdomen och fysiska sjukdomar finns där hela tiden. När man inte längre orkar följa med renhjordarna bortauktioneras man årstidsvis av församlingens ledande. Den nybyggarbonde som ropar in för lägsta pris får ta gamlingen på underhåll ett år i taget. De gamlas liv slutar i misär, ofta liggande på hö i utehus med värkande leder och fulla med löss.
Andreas Labbas bok ”Anta” är ett mycket värdefullt stycke samisk kulturhistoria. Idag då samernas historia lyfts fram som bäst förtjänar boken definitivt att ges ut på nytt. Många läsare skulle uppskatta den!
Kersti Wistrand
